Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Österrike - Historia - Litteraturanvisningar - Österrike, Nedre och Övre - Österrike-Ungern - Österrikiska tronföljdskriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Österrike—österrikiska tronföljdskriget
1525
sättningarna voro alltsedan republikens
tillkomst mycket stora och framträdde särskilt
i förhållandet mellan de klerikalt och
konservativt betonade förbundsländerna och
huvudstaden Wien, där den radikala och
dogmatiska österrikiska socialdemokratien
(austro-marxismen) sedan länge var obestridd
härskare. Vad utrikespolitiken beträffar, funnos
i ö. under 1920-talet många anhängare av
Anschluss, vilket bl. a. hade till följd
förhandlingar om en tullunion med Tyskland,
men samtidigt gjordes närmanden till Ungern
och tidtals även Lilla ententen.
Den våldsamma spänningen mellan
austro-marxister och övriga mer el. mindre
höger-orienterade partier tog sig uttryck i
bildandet av väpnade organisationer (främst det
fascistiska hemvärnet och det
austromarxis-tiska republikanska skyddsförbundet), vilka
den ytterligt försvagade statsmakten icke
alltid lyckades hindra från blodiga
sammanstötningar. Särskilt stora ansträngningar
kostade det att nedslå ett marxistiskt
uppror 1927, bekant bl. a. därigenom, att
justitie-palatset i Wien då stacks i brand. Under
denna inrikespolitiska spänning visade sig
den parlamentariska partipolitiken ur stånd
att avlägsna de praktiska bekymren, och det
blev allt vanligare att utfärda lagar genom
regeringsdekret, som parlamentet sedan i
klump fick godkänna. Samtidigt framfördes
från vissa håll krav på en författningsreform,
som skulle ge landet en »auktoritativ»
regering. Den socialdemokratiska oppositionen
häremot bröts av den kristligt sociale
förbundskanslern Dollfuss (se d. o., suppl.), som
maj 1932 bildade en ministär med anslutning
från olika borgerliga element. lian ingrep 1933
med förbud för socialistiska sammankomster
och förklarade det republikanska
skyddsförbundet illegalt. Då detta icke ledde till
önskad påföljd, skred han febr. 1934, efter
att ha stött på väpnat motstånd och sedan
flera dagars blodiga strider, bl. a. i Wien,
slutat med de av hemvärnen stödda
regeringstruppernas seger, till ett hårdhänt
undertryckande av det socialistiska partiet och dess
organisationer. Härigenom banades vägen för
föriattningsreformen, som 30 april utan
opposition antogs av ett stympat parlament. 1 maj
promulgerades den nya författningen (se ovan,
sp. 1516 f.). Utrikespolitiskt motsatte sig
Dollfuss energiskt den av nationalsocialisterna
— både de tyska och de inhemska — bedrivna
agitationen för ö:s anslutning till Tyskland,
härtill driven bl. a. av sin klerikala ovilja
mot den nationalsocialistiska kyrkopolitiken.
I stället närmade han sig Italien och fick
genom ett avtal mars 1934 med detta land
och Ungern ett stöd för sin mot de
nationalsocialistiska Anschluss-strävandena avvisande
självständighetspolitik. B. E-r; H. S-a.
De inrepolitiska motsättningarna fortlevde
dock och utmynnade i en ny kris, när Dollfuss
25 juli s. å. föll offer för en sannolikt av
nationalsocialister anordnad kupp mot
för-bundskansliet i Wien.
Litteraturanvisningar. Allmän och geogr.
litt.: N. Krebs, »Die Ostalpen und das
heu-tige österreich» (2:a uppl., 2 bd, 1928); J.
Sölch, »Geographischer Führer durch
Nord-tirol» (1924); L. Riotor, »La nouvelle Au-
1526
triche» (1927); C. Broekhausen, »österreich in
Wort und Bild» (1924); »Das heutige
öster-reieh» (1930). M.
Historia: Bland källsamlingar märkas den
av vet.-akad:s i Wien historiska kommission
utgivna serien »Fontes rerum austriacarum»
(1855 ff.), L. Neumann och A. de Plason,
»Re-cueil des traités et conventions conclus par
1’Autriche» (1855 ff.), och kejserliga
kommissionens för modern österrikisk historia
»österreichische Staatsverträge» (1907 ff.).
Av sammanfattande arbeten må nämnas A.
Springer, »Geschichte österreichs seit dem
Wiener Frieden 1809» (2 bd, 1863—65; går
till 1849); A. Iluber, »Geschichte österreichs»
(5 bd, 1885—96; bd 6 av O. Redlich 1921)
och »österreichische Reichsgeschichte» (1895;
2:a uppl., bearb. av A. Dopsch, 1901); G.
Kol-mer, »Parlament und Verfassung in
österreich 1848—1904» (8 bd, 1902—14); R.
Char-matz, »Oesterreichs innere Geschichte 1848—
1907» (2 bd, 1909; i serien Aus Natur und
Geisteswelt). Vidare märkas H. Friedjung,
»Der Kampf um die Vorherrschaft in
Deutsch-land 1859—1866» (2 bd, 1897—98; 10:e uppl.,
2 bd, 1916—17) och »Das Zeitalter des
Impe-rialismus 1884—1914» (3 bd, 1919—22); H.
Übersberger, »österreich und Russland seit
dem Ende des 15:ten Jahrhunderts», 1, 1188
—1605 (1906); O. Kelsen, »Die
Verfassungs-gesetze der Republik Deutsch-österreich» (5
bd, 1919—20); O. Bauer, »Die österreichische
Revolution» (1923); C. A. Macartney, »The
social revolution in Austria» (1926); J.
Redlich, »Das österreichische Staats- und
Reichs-problem» (2 bd, 1920—26). B. E-r.
Österrike, Nedre och ö v r e, se N i e d e
r-österreich och övre Österrike.
Österrike-Ungern, se
österrikiskungerska monarkien.
Österrikiska tronföljdskriget, europeiskt
storkrig 1740—48 med utgångspunkt i skilda
anspråk på arvsrätt till delar av den
habs-burgska monarkien efter kejsar Karl VI :s
död okt. 1740. Väl hade kejsaren förvärvat
makternas garanti för monarkiens odelade
övergång till hans äldsta dotter, Maria Teresia
(se Pragmatisk sanktion). Fredrik II
av Preussen bröt likväl freden i dec. s. å.
genom inmarsch i Schlesien — första schlesiska
kriget —, åberopande arvsanspråk på denna
provins och traktatbrott å Österrikes sida.
Då även andra furstar reste arvsanspråk på
habsburgarnas länder såsom husets ättlingar
på kvinnolinjen och då krig 1739 utbrutit
mellan England och Spanien, blev kampen
våren 1741 allmäneuropeisk genom Frankrikes
anslutning till Preussen med närmaste mål att
få kurfurst Karl Albert av Bayern upphöjd
på den lediga kejsartronen På den
franskpreussiska sidan uppträdde bl. a. Bayern,
Sachsen och Spanien, på den österrikiska
främst England-Hannover (aktivt från 1742),
Holland och Sardinien (1743). Preussarna
erövrade Schlesien främst genom en stor seger
vid Mollwitz 1741, och en bayersk-sachsisk
armé besatte Böhmen, varefter Karl Albert
valdes till kejsare jan. 1742. I sept. 1741
hade emellertid Maria Teresia genom en
varmhjärtad hänvändelse till ungrarna på
krö-ningsriksdagen i Pressburg uppväckt en
mo-narkisk hänförelse, som spred sig även till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
