österrikisk konst—österrikisk-ungerska monarkien 1527 österrikarna. Större delen av Bayern erövrades från Karl Albert, och med Fredrik II slöt Maria Teresia freden i Breslau och Berlin juni—juli 1742, varigenom största delen av Schlesien med 1,2 mill. inv. avträddes men österrikarna fingo fria händer att bekämpa sina övriga fiender i samverkan med den s. k. pragmatiska armén under befäl av Georg II av England. Kriget mellan Frankrike och England, som även utkämpades i kolonierna, där engelsmännen hade övertaget — det s. k. första kolonialkriget —, trädde nu i förgrunden. Sedan Karl Albert avlidit, valdes Maria Teresias gemål, Frans Stefan av Lothringen, till kejsare 1745, och Bayern utträdde ur kampen. Av fruktan för att i händelse av Österrikes seger ej kunna bevara Schlesien bröt Fredrik II ånyo freden. Det andra schlesiska kriget blev segerrikt för preussarna och slöts redan 1745 genom freden i Dresden, där Schle-siens avträdelse bekräftades men Fredrik erkände Frans Stefan som kejsare. Sedermera hade österrikarna i stort sett övervikten i Italien och engelsmännen på haven och i Nordamerika, under det att fransmännen voro segerrika i s. Nederländerna och i Indien. Österrikes bundsförvant Ryssland hade genom Sveriges angrepp 1741 länge varit ur räkningen men slöt 1746 nytt förbund med Österrike, varjämte en värvad rysk armé bidrog att rädda Holland från fransmännen. Krigströtthe-ten tog nu överhand, och 1748 slöts fred i Aachen. Maria Teresia förlorade utom Schlesien Parma och Piacenza med Guastalla, vilka områden blevo spansk-bourbonsk sekundoge-nitur, och Sardinien gjorde smärre landförvärv. Det stora angreppet mot huset Habs-burg hade i huvudsak förfelats (jfr ovan, sp. 1521), ehuru Preussen ryckt fram som tysk stormakt. I Frankrike väckte ö. stor besvikelse. — Det militära huvudarbetet om ö. är österrikiska krigsarkivets »österreichischer Erbfolgekrieg» (9 bd, 1896—1914). T. S-g. österrikisk konst, litteratur, musik och teater, se under Tysk... och Tyska... österrikisk-ungerska monarkien, ö s t e r r i-ke-Ungern, Donau- el. Dubbelmonarkien, benämning på den statsbildning, som uppkom på grundval av 1867 års »Aus-gleich» mellan Österrike (se d. o., sp. 1523) och Ungern (se d. o., sp. 1074) och som ägde bestånd till 11 nov. 1918. ö. bestod av två »rikshälfter», den cisleithanska (d. v. s. den på denna sidan, från Wien räknat, om floden Leitha belägna) delen och den transleithanska. Till den förra (kejsardömet Österrike) hörde Österrike (delat i övre och Nedre Österrike), Salzburg, Steiermark, Kärnten och Krain, Kustlandet, Tyrolen med Vorarlberg, Böhmen, Mähren, Schlesien, Galizien och Lodomerien med Krakau, Bukovina och Dalmatien, sammanlagt 300,007 kvkm med 29,193,299 inv. (1913). Den transleithanska delen (konungariket Ungern) med Siebenbürgen, staden Fiu-me med område samt Kroatien och Slavonien hade en areal av 325,411 kvkm och 21,480,829 inv. 1915. Till ö. hörde även under tiden 1908—18 det som en särskild riksdel styrda Bosnien-Hercegovina med 51,199 kvkm och 1,931,802 inv. (1910). Författning. 1867 års Ausgleich skapade en realunion mellan de båda rikshälfterna. Ge- 1528 mensamma ärenden voro: 1) utrikesärendena, 2) krigsväsendet, 3) vissa finansiella ärenden. Gemensamma voro utrikes-, krigs- och finansministrarna. De båda riksdelarnas parlament, det österrikiska riksrådet och den ungerska riksdagen, utövade lagstiftning i gemensamma ärenden genom särskilda utskott, delegationerna (se Delegation 2). Riksfi-nansministeriet utövade även högsta ledningen av förvaltningen av Bosnien-Hercegovina. Historia. Om de båda rikshälfternas inre historia se Ungern, historia, och Österrike, historia. Allmänt karakteristiska drag i ö:s utrikespolitik äro det starka ungerska inflytandet på dennas ledning, beroendet av Tyskland och det skiftande ställningstagandet till den slaviska frågan och därmed sammanhängande motsatsförhållande till Ryssland och Balkanländerna. Ungraren G. Andråssy (se d. o.) var ö:s utrikesminister 1871—79, under vilken tid ö. närmade sig Tyskland. Det avslöt med detta land ett förbund 7 okt. 1879 och inledde därmed ett vänskapsförhållande, som blev konstant till världskrigets slut. Med stöd av Bismarck kunde ö. vid Berlinkongres-sen (se d. o.) 1878 förmå stormakterna att erkänna dess övertagande av förvaltningen över Bosnien-Hercegovina. Vid Tysklands sida inträdde ö. 1881 i trekejsarförbundet (se d. o.) och biträdde sedan under några år Rysslands anspråk på ett maskerat protektorat över Bulgarien. I ersättning fick ö. Rysslands försäkran om neutralitet vid en framtida annexion av Bosnien-Hercegovina. Alltjämt under tysk medverkan närmade sig ö. även Italien och ingick 1882 i trippelalliansen (se d. o.) samt slöt s. å. även förbund med Rumänien. Utrikesminister var då greve G. Kalnéky (se d. o.), som 1881 följt på Andrässys närmaste efterträdare, baron H. Haymerle (utrikesminister 1879—81). Kalnéky var böjd för en försonlig politik gentemot Ryssland, vilket dock icke uteslöt starka slitningar med detta land, märkbara även under greve A. Goluchowski (utrikesminister 1895—1906), som emellertid avslöt nya uppgörelser med Ryssland i Balkan -frågorna 1897 och 1903 (Mürzstegöverenskom-melsen). Omkring sekelskiftet skötos motsättningarna mellan ö. och Serbien i förgrunden. I Serbien började den nationalistiska pressen föra ett allt kraftigare språk mot ö., vilket vann gillande hos de sydslaviska nationaliteterna inom dubbelmonarkien. Goluchowski sökte i det längsta föra en defensiv politik gentemot Serbien, men under hans efterträdare Aehren-thal (1906—12) skärptes ånyo ö:s Balkanpo-litik. Trots larmande protester från Serbiens sida genomdrevs sålunda 1908 annexionen av Bosnien-Hercegovina. Följden härav blev en våldsam stegring av den serbiska agitationen både i och utanför ö. samt ett ökat motsatsförhållande till Ryssland. Den italienska irre-dentismen (se d. o.) bemöttes med ett erkännande av Italiens intressen på Balkan. Under Balkankrigen 1912—13 bevarade ö. sin neutralitet, men motsättningen mot Serbien tilltog särskilt därigenom, att greve L. v. Berchtold (utrikesminister 1912—15) motarbetade Serbiens strävanden efter tillträde till Adriatiska havet genom att med Italiens bistånd göra Albanien (se d. o.) till ett auto