Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Österrikiska tronföljdskriget - Österrikisk konst, litteratur, musik och teater - Österrikisk-ungerska monarkein, Österrike-Ungern, Donau- el. Dubbelmonarkien - Författning - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
österrikisk konst—österrikisk-ungerska monarkien
1527
österrikarna. Större delen av Bayern
erövrades från Karl Albert, och med Fredrik II
slöt Maria Teresia freden i Breslau och
Berlin juni—juli 1742, varigenom största delen
av Schlesien med 1,2 mill. inv. avträddes men
österrikarna fingo fria händer att bekämpa
sina övriga fiender i samverkan med den s. k.
pragmatiska armén under befäl av Georg II
av England. Kriget mellan Frankrike och
England, som även utkämpades i kolonierna,
där engelsmännen hade övertaget — det s. k.
första kolonialkriget —, trädde nu i
förgrunden. Sedan Karl Albert avlidit, valdes Maria
Teresias gemål, Frans Stefan av Lothringen,
till kejsare 1745, och Bayern utträdde ur
kampen. Av fruktan för att i händelse av
Österrikes seger ej kunna bevara Schlesien bröt
Fredrik II ånyo freden. Det andra schlesiska
kriget blev segerrikt för preussarna och slöts
redan 1745 genom freden i Dresden, där
Schle-siens avträdelse bekräftades men Fredrik
erkände Frans Stefan som kejsare. Sedermera
hade österrikarna i stort sett övervikten i
Italien och engelsmännen på haven och i
Nordamerika, under det att fransmännen voro
segerrika i s. Nederländerna och i Indien.
Österrikes bundsförvant Ryssland hade genom
Sveriges angrepp 1741 länge varit ur räkningen
men slöt 1746 nytt förbund med Österrike,
varjämte en värvad rysk armé bidrog att
rädda Holland från fransmännen.
Krigströtthe-ten tog nu överhand, och 1748 slöts fred i
Aachen. Maria Teresia förlorade utom
Schlesien Parma och Piacenza med Guastalla, vilka
områden blevo spansk-bourbonsk
sekundoge-nitur, och Sardinien gjorde smärre
landförvärv. Det stora angreppet mot huset
Habs-burg hade i huvudsak förfelats (jfr ovan, sp.
1521), ehuru Preussen ryckt fram som tysk
stormakt. I Frankrike väckte ö. stor
besvikelse. — Det militära huvudarbetet om ö. är
österrikiska krigsarkivets »österreichischer
Erbfolgekrieg» (9 bd, 1896—1914). T. S-g.
österrikisk konst, litteratur, musik och
teater, se under Tysk... och Tyska...
österrikisk-ungerska monarkien, ö s t e r r
i-ke-Ungern, Donau- el.
Dubbelmonarkien, benämning på den statsbildning,
som uppkom på grundval av 1867 års
»Aus-gleich» mellan Österrike (se d. o., sp. 1523) och
Ungern (se d. o., sp. 1074) och som ägde
bestånd till 11 nov. 1918. ö. bestod av två
»rikshälfter», den cisleithanska (d. v. s. den
på denna sidan, från Wien räknat, om floden
Leitha belägna) delen och den transleithanska.
Till den förra (kejsardömet Österrike) hörde
Österrike (delat i övre och Nedre Österrike),
Salzburg, Steiermark, Kärnten och Krain,
Kustlandet, Tyrolen med Vorarlberg, Böhmen,
Mähren, Schlesien, Galizien och Lodomerien
med Krakau, Bukovina och Dalmatien,
sammanlagt 300,007 kvkm med 29,193,299 inv.
(1913). Den transleithanska delen
(konungariket Ungern) med Siebenbürgen, staden
Fiu-me med område samt Kroatien och Slavonien
hade en areal av 325,411 kvkm och 21,480,829
inv. 1915. Till ö. hörde även under tiden
1908—18 det som en särskild riksdel styrda
Bosnien-Hercegovina med 51,199 kvkm och
1,931,802 inv. (1910).
Författning. 1867 års Ausgleich skapade en
realunion mellan de båda rikshälfterna. Ge-
1528
mensamma ärenden voro: 1) utrikesärendena,
2) krigsväsendet, 3) vissa finansiella ärenden.
Gemensamma voro utrikes-, krigs- och
finansministrarna. De båda riksdelarnas parlament,
det österrikiska riksrådet och den ungerska
riksdagen, utövade lagstiftning i gemensamma
ärenden genom särskilda utskott,
delegationerna (se Delegation 2).
Riksfi-nansministeriet utövade även högsta
ledningen av förvaltningen av Bosnien-Hercegovina.
Historia. Om de båda rikshälfternas inre
historia se Ungern, historia, och
Österrike, historia. Allmänt karakteristiska drag
i ö:s utrikespolitik äro det starka ungerska
inflytandet på dennas ledning, beroendet av
Tyskland och det skiftande ställningstagandet
till den slaviska frågan och därmed
sammanhängande motsatsförhållande till Ryssland och
Balkanländerna. Ungraren G. Andråssy (se
d. o.) var ö:s utrikesminister 1871—79, under
vilken tid ö. närmade sig Tyskland. Det
avslöt med detta land ett förbund 7 okt. 1879
och inledde därmed ett vänskapsförhållande,
som blev konstant till världskrigets slut. Med
stöd av Bismarck kunde ö. vid
Berlinkongres-sen (se d. o.) 1878 förmå stormakterna att
erkänna dess övertagande av förvaltningen
över Bosnien-Hercegovina. Vid Tysklands sida
inträdde ö. 1881 i trekejsarförbundet (se d. o.)
och biträdde sedan under några år Rysslands
anspråk på ett maskerat protektorat över
Bulgarien. I ersättning fick ö. Rysslands
försäkran om neutralitet vid en framtida
annexion av Bosnien-Hercegovina. Alltjämt
under tysk medverkan närmade sig ö. även
Italien och ingick 1882 i trippelalliansen (se d. o.)
samt slöt s. å. även förbund med Rumänien.
Utrikesminister var då greve G. Kalnéky (se
d. o.), som 1881 följt på Andrässys närmaste
efterträdare, baron H. Haymerle
(utrikesminister 1879—81). Kalnéky var böjd för en
försonlig politik gentemot Ryssland, vilket dock
icke uteslöt starka slitningar med detta land,
märkbara även under greve A. Goluchowski
(utrikesminister 1895—1906), som emellertid
avslöt nya uppgörelser med Ryssland i Balkan
-frågorna 1897 och 1903
(Mürzstegöverenskom-melsen).
Omkring sekelskiftet skötos
motsättningarna mellan ö. och Serbien i förgrunden. I
Serbien började den nationalistiska pressen föra
ett allt kraftigare språk mot ö., vilket vann
gillande hos de sydslaviska nationaliteterna
inom dubbelmonarkien. Goluchowski sökte i
det längsta föra en defensiv politik gentemot
Serbien, men under hans efterträdare
Aehren-thal (1906—12) skärptes ånyo ö:s
Balkanpo-litik. Trots larmande protester från Serbiens
sida genomdrevs sålunda 1908 annexionen av
Bosnien-Hercegovina. Följden härav blev en
våldsam stegring av den serbiska agitationen
både i och utanför ö. samt ett ökat
motsatsförhållande till Ryssland. Den italienska
irre-dentismen (se d. o.) bemöttes med ett
erkännande av Italiens intressen på Balkan.
Under Balkankrigen 1912—13 bevarade ö.
sin neutralitet, men motsättningen mot
Serbien tilltog särskilt därigenom, att greve L.
v. Berchtold (utrikesminister 1912—15)
motarbetade Serbiens strävanden efter tillträde
till Adriatiska havet genom att med Italiens
bistånd göra Albanien (se d. o.) till ett
auto
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
