Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Österrikisk-ungerska monarkein, Österrike-Ungern, Donau- el. Dubbelmonarkien - Historia - Litteraturanvisningar - Östersidan - Öster Silvberg - Östersjöavtalet och Nordsjöavtalet - Östersjöfart - Östersjöfinska språk - Östersjökalk - Östersjökvartsporfyrer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
östersidan—östersjökvartsporfyrer
1529
nomt konungarike. Mordet i Sarajevo 1914
bragte till sist den långvariga konflikten
mellan ö. och Serbien till utlösning och blev
samtidigt den omedelbara anledningen till
världskrigets (se d. o.) utbrott. Som den konstlade
statsbildning ö. var, blev det under kriget
helt naturligt utsatt för en överväldigande
påfrestning och upplöstes i samband med
rikshälfternas sönderfallande nov. 1918 (se
Ungern, sp. 1075, och Österrike, sp. 1524).
Litt.: R. Charmatz, »österreichs äussere und
innere Politik von 1895—1914» (1918; i
serien Aus Natur und Geisteswelt); E. Heller,
»Das deutsch-österreichisch-ungarische
Bünd-nis in Bismarcks Aussenpolitik» (1925); J.
Redlich, »Kaiser Frans Joseph von
öster-reich» (1928); T. v. Sosnosky, »Die
Balkanpo-litik Österreich-Ungarns seit 1866» (2 bd, 1913
—14); E. v. Glaise-Horstenau, »Die
Katastro-phe. Die Zertrümmerung Österreich-Ungarns
und das Werden der Nachfolgestaaten» (1928);
E. v. Wertheimer, »Graf Julius Andrassy,
sein Leben und seine Zeit» (3 bd, 1910—13);
R. Svanström, »Kampen om freden» (i »Vår
egen tids historia», II, 1934); G. Wittrock,
»Den väpnade freden» (i Norstedts
»Världshistoria», d. 13, 1934). Av aktsamlingar må
särskilt nämnas »Österreich-Ungarns
Aussenpolitik von der bosnischen Krise 1908 bis zum
Kriegsausbruch 1914» (8 bd, 1930). Jfr
under art. Ungern, Världskriget och
Österrike anf. litt. B. E-r.
östersidan, municipalsamhälle i Skaftö
församling, Bohuslän, invid Fiskebäckskil; 10
har, 170 inv. (1934). Tax.-värde å fastighet
292,700 kr. (1932), tax. inkomst 241.550 kr.
I ö. Uppsala univ:s havsbiol. station Klubban.
öster Silvberg, se S i 1 v b e r g.
östersjöavtalet och Nordsjöavtalet,
de övliga namnen på två samtidigt, 23 april
1908, ingångna överenskommelser
(déclara-tions). ö. undertecknades i Petersburg av
representanter för Östersjöns dåv. strandstater,
Sverige, Danmark, Ryssland och Tyskland,
och Nordsjöavtalet i Berlin av representanter
för Sverige, Danmark, Frankrike,
Nederländerna, Storbritannien och Tyskland, d. v. s.
Nordsjöns strandstater med undantag av
Belgien och Norge, vilka redan voro föremål för
integritetsgarantier. I avtalen förklarade de
kontraherande makterna, att deras politik i
fråga om östersjöområdet, resp, de till
Nordsjön gränsande områdena, hade till syfte »att
upprätthålla det nuvarande territoriella
status quo», att de vore fast beslutna att inom
resp, områden »orubbade bevara och
ömsesidigt respektera de suveränitetsrättigheter,
som för närvarande tillkommo deras stater
till deras respektive territorier» inom
ifrågavarande områden, samt att de i händelse av
hot mot detta status quo skulle överenskomma
om åtgärder för dess upprätthållande. I
till båda deklarationerna fogade memoranda
förklarades, att deklarationernas
status-quo-princip blott gällde den territoriella
integriteten av kontrahenternas »alla nuvarande
besittningar, fastland såväl som öar», inom resp,
områden och att överenskommelserna därför
ej kunde åberopas »i fråga om den fria
utövningen av de fördragsslutande parternas
suveränitetsrättigheter inom deras
ovannämnda respektive besittningar». I Nordsjö-
1530
avtalet tillädes, att i deklarationen Nordsjön
ansågs sträcka sig österut till dess förening
med Östersjöns vatten.
Utgångspunkten för de förhandlingar, som
ledde till dessa avtal, var, att
novembertraktaten (se d. o.) efter svensk-norska unionens
upplösning ej längre motsvarade
förhållandena; för Norges del hade den ersatts med
en integritetstraktat. Under förhandlingarna
därom hade även Sverige på ryskt initiativ
erbjudits en integritetstraktat. Svenska
regeringen avböjde emellertid en
överenskommelse, som kunde tolkas som innebärande
stormakternas protektion av Sverige, men visade
sig böjd för ett avtal mellan
östersjömakterna, vari Sverige skulle ingå som jämställd
part med de övriga. Med det ryska
initiativet förknippades emellertid den av Izvolskij
(se d. o.) varmt omhuldade planen att befria
Ryssland från det »servitut», som det genom
1856 års konvention upprättade
befästnings-förbudet för Åland innebar (se Åland, sp.
1275). Vid mötet mellan ryska och tyska
kejsarna i Swinemünde i aug. 1907 hade
Tysklands medverkan utlovats till förverkligande
av denna plan. Alandsservitutets avskaffande
mötte starkt motstånd i Sverige, som därvid
fick verksamt stöd av England. Inför detta
motstånd nödgades Ryssland ge vika, och
Tysklands avsikt att hålla England och
Frankrike utanför överenskommelsen kunde ej
heller genomföras. Resultatet blev de båda
varandra kompletterande avtalen om status quo
i Östersjön och Nordsjön; Alandsservitutet
berördes icke av dessa avtal. Vid 1914 års
händelser trädde avtalen icke i tillämpning, och
det status quo, som ö. avsåg att garantera,
har genom världskriget radikalt förändrats.
Litt.: V. Söderberg, »Avtalen om Nord- och
Östersjön» (i »Det nya Sverige», 1908) och
»Is-volskijs misslyckade Ålandsmanöver» (i Sv.
Tidskr. 1925); M. v. Taube, »La politique russe
d’avant-guerre» (1928; med kritik i Hist.
Tidskr. 1929, s. 432—436; jfr en artikel av ö.
Undén i Dagens Nyheter 4 aug. 1928);
dokument i aktsamlingarna »Die grosse Politik
der europäischen Kabinette», bd 23 (1925),
och »British documents on the origins of the
war», VIII (1932). T. G-l.
östersjöfart, sjöv., se Fart 2 c).
östersjöfinska språk, se F i n s k-u g r i s k a
språk.
östersjökalk, tät, grå, ljusbrun, gul el.
rosafärgad, ofta rödflammig, i regel blott
sparsamt fossilförande kalksten med mussligt
brott, ö. härstammar från ett nordbaltiskt
kambrosilurområde i s. delen av Bottenhavet
(jfr Gästrikland, sp. 147, och
Uppland, sp. 1126), Ålandshav, Lumparen m. fl.
sänkor och har i lösa block stor spridning
inom företrädesvis det baltiska området. I
varviga leran i Uppland uppträder ö. som
drivisblock. Det enda ställe, där man sett ö.
anstående, är på ett undervattensskär i
Lumparfjärden på Åland, ö. anses vara en av
kalkalger bildad revkalk och synes till
åldern motsvara den undersiluriska
trinucleus-skiffern (se Silur sys temet, sp. 867).
Blocken av ö. äro viktiga ledblock (se
Baltiska isströmmen, sp. 803). N. Zn.
östersjökvartsporfyrer, röda och bruna
kyartsporfyrer, härstammande från ett sub-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
