Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Östråt el. Austråt - Östsvenskar - Östsvensk boplatskultur - Östturkestan, Ostturkestan - Östuna - Östvågöy - Öttingen, Arthur Joachim von - Öttum - Ötztal - Övden, Oscar Arvid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
östråt—övden
1556
östråts slott. Teckning (utförd före branden) av
L. H. Ree.
östråt el. A u s t r å t, norskt herresäte på
nordsidan av Trondheimsfjorden, på örlandet,
mittemot Agdenes. Tillhörde på 1000-talet
den bekante Finn Arnesön, på 1500-talet fru
Inger Ottesdatter Römer. Den borgliknande
slottsbyggnaden, uppf. 1654—56 av Ove Bjelke,
nedbrann delvis 1916 men har restaurerats
med statsbidrag. — Jfr L. H. Ree och F. B.
Wallem, »östraat» (1916). Ax. S.
Östsvenskar, namn på Finlands svenska
befolkning. Om östsvenska mål se Svenska
språket, sp. 939-—940.
östsvensk boplatskultur, sammanfattande
benämning på den primitiva jägar- och
fiskarkultur, som markeras av talrika
keramikförande strandboplatser inom mell. och s.
Sveriges ö. landskap. Efter keramiken kunna tre
särpräglade områden urskiljas: 1) ö.
Mellansverige (Gästrikland, Uppland, Västmanland,
Närke, Södermanland, Östergötland [och
Ålandsöarna]), där boplatserna alla lågo vid de
forntida stränderna av den av en rikt
utbildad skärgård uppfyllda havsvik, som likt
en väldig kil med sin innersta spets inträngde
i Närke, 2) Gotland, 3) Hanöbukten (med
ut-löpare till inre och n. v. Skåne — Ringsjöns
och Skäldervikens stränder).
Boplatskeramiken i fråga tillhör i huvudsak tre
särpräglade stilarter (med olika orneringsmönster och
lergodskvalitet), som efter tre typiska
östgötska boplatser bruka benämnas: Säter II,
III och IV. Dessa stilarter beteckna även
olika tidsskeden, huvudsaki. i ovan nämnd
ordning. Säter Il-kulturen är en lokal
östsvensk boplatscivilisation med rötter i äldre
väst- och sydskandinavisk s. k. megalitkultur;
den förekommer endast inom området 1) och
tillhör gånggriftstidens äldre del; Säter
III-kulturen är en rent baltisk (östlig) företeelse
med påtagliga förbindelser med den
östbaltiska kamkeramiska kulturkretsen (i
Finland, östbaltikum och Ryssland); den
före
kommer över hela det östsvenska
boplatsområdet och tillhör väsentligen gånggriftstidens
mitt och yngre del; Säter IV-kulturen åter
är mera en degenererad biandkultur med
nedärvda äldre drag och inslag av nya
främmande kulturer (bl. a. båtyxkulturen); den
tillhör gånggriftstidens slut och hällkisttidens
början och förekommer likaledes över hela
området. I allt omspänner den östsvenska
boplatskulturen århundradena närmast före
och efter 2000 f. Kr. A. I. B-e.
östturk estan, Osttu rkestan, landområde
i Centralasien, tillhörande Kina, omfattar
Ta-rimbäckenet (se Ta rim) samt delar av de
omgivande bergmassiven Tien-shan, Pamir,
Kun-lun och Altyn-tag; övergår mot ö. i öknen Gobi.
Hela det inre ö. tillhör öknen Takla Makan.
Där Tarims käll- och bifloder (Kaschgar-darja,
Jarkand-darja, Aksu-darja, Chotan-darja m. fl.)
lämna bergstrakterna och utflyta på
slättlandet, ligga stora, bördiga oaser, dit
befolkningen och odlingen koncentrerats. Till sitt
ursprung är befolkningen mycket heterogen; de
flesta inv. tala dock turkiska språk och äro
muhammedaner. Det kinesiska inslaget
utgö-res huvudsaki. av ämbetsmän, militär och
köpmän; endast i de ö. delarna förekommer
kinesisk kolonisation. I oaserna produceras
spannmål (särskilt i Turfan), bomull, frukt
och silke, i bergstrakterna och på stäpperna
drives främst fårskötsel. I bergstrakterna
ut-vinnes nefrit. Genom ö. går den stora
handelsvägen från Kina till Västturkestan över
Turfan, Aksu och Kaschgar, vilka jämte
Jar-kand, Chotan samt Kuldscha (i övre Ilidalen)
äro de största handelsstäderna. Politiskt
bildar ö. jämte Dsungariet samt delar av
Mongoliet och Tibet den kin. prov. Sin-kiang. Om
ö:s historia se Turkestan.
östuna, socken i Stockholms län,
Långhundra härad, s. ö. om Uppsala; 49,99 kvkm, 656
inv. (1934). Omfattar en s. ö. flik av
Uppsalaslätten samt omgivande skogsbygd. 1,360 har
åker, 2,754 har skogsmark. Egendomar:
Val-lox-Säby (se d. o.) m. fl. Ingår i Lagga, ö.
och Funbo pastorat i Ärkestiftet, Vaksala
kontrakt.
östvågöy, se Lofoten, sp. 126.
Öttingen, Arthur Joachim von,
estnisk fysiker (1836—1920), prof, i Dorpat 1865.
ö. blev berömd genom sin avh. om undertoner
(se d. o.), »Harmoniesystem in dualer
Ent-wickelung» (1866). H. Riemann byggde vidare
på denna teori och skapade sitt
harmonisystem om mollklangerna som omvända
durtreklanger. T. N.
öttum, socken i Skaraborgs län, Skånings
härad, s. v. om Skara; 21,05 kvkm, 615 inv.
(1934). Slättbygd, genomfluten av Lidans biå
Landaån. 1,590 har åker, 125 har skogsmark.
Ingår i Jungs, ö:s och Fyrunga pastorat i
Skara stift, Barne kontrakt.
ötztal, se O e t z t a 1.
övden, Oscar Arvid, redaktör,
föreläsare (f. 1890 3/s), fil. mag. i Lund 1919. ö.
är en av eldbegängelserörelsens mest
energiska förkämpar i Sverige. Han har givit
impulsen till bildandet av en mängd
eldbegäng-elseföreningar och anläggandet av
kremato-rier. Sedan 1929 är han red. för den s. å.
grundade tidskr. Ignis, Sv.
eldbegängelseförening-ens organ. Bland ö:s skrifter märkes »Eldbe-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
