östråt—övden 1556 östråts slott. Teckning (utförd före branden) av L. H. Ree. östråt el. A u s t r å t, norskt herresäte på nordsidan av Trondheimsfjorden, på örlandet, mittemot Agdenes. Tillhörde på 1000-talet den bekante Finn Arnesön, på 1500-talet fru Inger Ottesdatter Römer. Den borgliknande slottsbyggnaden, uppf. 1654—56 av Ove Bjelke, nedbrann delvis 1916 men har restaurerats med statsbidrag. — Jfr L. H. Ree och F. B. Wallem, »östraat» (1916). Ax. S. Östsvenskar, namn på Finlands svenska befolkning. Om östsvenska mål se Svenska språket, sp. 939-—940. östsvensk boplatskultur, sammanfattande benämning på den primitiva jägar- och fiskarkultur, som markeras av talrika keramikförande strandboplatser inom mell. och s. Sveriges ö. landskap. Efter keramiken kunna tre särpräglade områden urskiljas: 1) ö. Mellansverige (Gästrikland, Uppland, Västmanland, Närke, Södermanland, Östergötland [och Ålandsöarna]), där boplatserna alla lågo vid de forntida stränderna av den av en rikt utbildad skärgård uppfyllda havsvik, som likt en väldig kil med sin innersta spets inträngde i Närke, 2) Gotland, 3) Hanöbukten (med ut-löpare till inre och n. v. Skåne — Ringsjöns och Skäldervikens stränder). Boplatskeramiken i fråga tillhör i huvudsak tre särpräglade stilarter (med olika orneringsmönster och lergodskvalitet), som efter tre typiska östgötska boplatser bruka benämnas: Säter II, III och IV. Dessa stilarter beteckna även olika tidsskeden, huvudsaki. i ovan nämnd ordning. Säter Il-kulturen är en lokal östsvensk boplatscivilisation med rötter i äldre väst- och sydskandinavisk s. k. megalitkultur; den förekommer endast inom området 1) och tillhör gånggriftstidens äldre del; Säter III-kulturen är en rent baltisk (östlig) företeelse med påtagliga förbindelser med den östbaltiska kamkeramiska kulturkretsen (i Finland, östbaltikum och Ryssland); den före kommer över hela det östsvenska boplatsområdet och tillhör väsentligen gånggriftstidens mitt och yngre del; Säter IV-kulturen åter är mera en degenererad biandkultur med nedärvda äldre drag och inslag av nya främmande kulturer (bl. a. båtyxkulturen); den tillhör gånggriftstidens slut och hällkisttidens början och förekommer likaledes över hela området. I allt omspänner den östsvenska boplatskulturen århundradena närmast före och efter 2000 f. Kr. A. I. B-e. östturk estan, Osttu rkestan, landområde i Centralasien, tillhörande Kina, omfattar Ta-rimbäckenet (se Ta rim) samt delar av de omgivande bergmassiven Tien-shan, Pamir, Kun-lun och Altyn-tag; övergår mot ö. i öknen Gobi. Hela det inre ö. tillhör öknen Takla Makan. Där Tarims käll- och bifloder (Kaschgar-darja, Jarkand-darja, Aksu-darja, Chotan-darja m. fl.) lämna bergstrakterna och utflyta på slättlandet, ligga stora, bördiga oaser, dit befolkningen och odlingen koncentrerats. Till sitt ursprung är befolkningen mycket heterogen; de flesta inv. tala dock turkiska språk och äro muhammedaner. Det kinesiska inslaget utgö-res huvudsaki. av ämbetsmän, militär och köpmän; endast i de ö. delarna förekommer kinesisk kolonisation. I oaserna produceras spannmål (särskilt i Turfan), bomull, frukt och silke, i bergstrakterna och på stäpperna drives främst fårskötsel. I bergstrakterna ut-vinnes nefrit. Genom ö. går den stora handelsvägen från Kina till Västturkestan över Turfan, Aksu och Kaschgar, vilka jämte Jar-kand, Chotan samt Kuldscha (i övre Ilidalen) äro de största handelsstäderna. Politiskt bildar ö. jämte Dsungariet samt delar av Mongoliet och Tibet den kin. prov. Sin-kiang. Om ö:s historia se Turkestan. östuna, socken i Stockholms län, Långhundra härad, s. ö. om Uppsala; 49,99 kvkm, 656 inv. (1934). Omfattar en s. ö. flik av Uppsalaslätten samt omgivande skogsbygd. 1,360 har åker, 2,754 har skogsmark. Egendomar: Val-lox-Säby (se d. o.) m. fl. Ingår i Lagga, ö. och Funbo pastorat i Ärkestiftet, Vaksala kontrakt. östvågöy, se Lofoten, sp. 126. Öttingen, Arthur Joachim von, estnisk fysiker (1836—1920), prof, i Dorpat 1865. ö. blev berömd genom sin avh. om undertoner (se d. o.), »Harmoniesystem in dualer Ent-wickelung» (1866). H. Riemann byggde vidare på denna teori och skapade sitt harmonisystem om mollklangerna som omvända durtreklanger. T. N. öttum, socken i Skaraborgs län, Skånings härad, s. v. om Skara; 21,05 kvkm, 615 inv. (1934). Slättbygd, genomfluten av Lidans biå Landaån. 1,590 har åker, 125 har skogsmark. Ingår i Jungs, ö:s och Fyrunga pastorat i Skara stift, Barne kontrakt. ötztal, se O e t z t a 1. övden, Oscar Arvid, redaktör, föreläsare (f. 1890 3/s), fil. mag. i Lund 1919. ö. är en av eldbegängelserörelsens mest energiska förkämpar i Sverige. Han har givit impulsen till bildandet av en mängd eldbegäng-elseföreningar och anläggandet av kremato-rier. Sedan 1929 är han red. för den s. å. grundade tidskr. Ignis, Sv. eldbegängelseförening-ens organ. Bland ö:s skrifter märkes »Eldbe-