Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Adrian, Edgar Douglas - Adrian-Nilsson, Gösta - *Adrianopel (vilajet) - *Adrianopel (stad) - *Adsorption
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
33
Adrian—Adsorption
34
Adrian [éPdrion], Edgar Douglas,
engelsk fysiolog (f. 1889), sedan 1929 innehavare
av en Royal societys forskningsprofessur i
’ Cambridge. A. har
med användande av [-elektronrörsförstärka-re-]
{+elektronrörsförstärka-
re+} studerat de
elektriska företeelserna
vid sinnesorgans
verksamhet och vid
nervledningen. Resultaten
ha sammanfattats i
arbetena »The basis
of sensation» (1928)
och »The mechanism
of nervous action»
(1932). A. erhöll jämte
C. S. Sherrington 1932 års Nobelpris i
fysiologi och medicin för sina upptäckter om
neu-ronens funktion. Ljd.
Adrian-Nilsson, Gösta, målare, författare
(f. 1884 2/4), har studerat bl. a. i Köpenhamn
(Zahrtmann-Rohdes skola). A. var en av de
första, som i Sverige verkade för en
radikalare, ur kubismen utgången konst. Bland
hans skrifter märkas »Konst och kritik»
(1915) och »Den gudomliga geometrien» (1922),
bland hans målningar dekorationerna i
Fabriks- och hantverksföreningens festsal i Lund
(1927) och i restaurang Tunneln i Malmö (1928).
Han har även illustrerat bokverk. A. är
representerad i Nationalmuseum, Stockholm, av
bl. a. »Militärbegravning». E. L-k.
*Adrianopel. Vilajetet omfattar nu endast
7,565 km2 med 150,840 inv. (1927).
*Adrianopel. Stadens folkmängd har gått
tillbaka från 50,201 inv. (1920) till 34,528 inv.
(1927), delvis på grund av att ett stort antal
grekisk-ortodoxa utvandrat i enlighet med
bestämmelserna i Lausannefreden 1923. Till
A. hör även det på motsatta stranden av
Ma-rica belägna Karagag (Karagatsch), omgivet
av grekiskt territorium, med
järnvägsstationen och det europeiska kvarteret.
*Adsorption. 1. (Fys.) Enl. Langmuir (se d.o.)
kan a. uppfattas som en kinetisk jämvikt
mellan kondensation och avdunstning av det
adsorberade ämnet. När detta ämnes
molekyler träffa den adsorberande kroppens yta,
kvarhållas de någon tid av krafter, som han
identifierar med kemiska restvalenser. Det
yttersta skiktet av atomer på en fast kropps
yta antages ge upphov till en ofantlig mängd
små punktformiga laddningar (av omväxlande
tecken), som verka attraherande på de
molekyler, som stöta mot ytan. Kohesion och
ka-pillaritet äro fenomen, som höra nära ihop
med dessa elektrostatiska krafter, vilkas
verkan blott sträcker sig omkr. 10’8 cm utåt från
ytan. — A. spelar stor roll vid många
kemiska företeelser, särskilt katalys (se d. o.,
sp. 513). — Vissa leror ha fått teknisk
användning i bränd, kornig form (natrolit,
per-mutit), enär de adsorbera bl. a. kalciumioner
ur »hårt» vatten, som rinner över lerkornen,
och lämna i utbyte natriumioner
(»avhärd-ning» av vatten). Lerkornen regenereras, när
en konc. koksaltlösning spolas igenom
massan, då natriumioner gå in och byta plats
med kalciumioner, som spolas bort, d. v. s.
koksaltlösningen kommer att innehålla
kal-ciumklorid, och lerkornen kunna avhärda en
ny kvantitet hårt vatten. — Om a:s
användning i vakuumteknik se Luftpump, sp.
276. — Litt.: O. Blüh och N. Stark, »Die
Adsorption» (1929); N. K. Adam, »The
phy-sics and chemistry of surfaces» (1930). J. T.
2. I markläran betecknar a. jordens förmåga
att fasthålla lösta eller suspenderade (jfr
Suspension 2) ämnen från markvätskan
(se d. o.), resp, gasformiga komponenter från
markluften. I a. ingå flera skilda företeelser.
Rent mekaniskt kunna sålunda fina
partiklar kvarhållas vid markvätskans passage
genom tätt lagrade jordskikt. En fysikalisk a.,
sammanhängande med lösta ämnens inverkan
på markvätskans ytspänning, kan även
föreligga. En kemisk a. kan sägas försiggå, när
lösta ioner, t. ex. fosfationer, bindas till
svår-lösliga salter av någon i marken befintlig
beståndsdel, t. ex. kalk.
Den viktigaste företeelsen i a. är
emellertid den s. k. utbytesadsorptionen av ioner,
vilken beror på elektrisk attraktion och
va-lenskrafter mellan kolloida jordpartiklar och
ioner och vilken, djupare sett, ej är strängt
väsensskild från den kemiska a. Den tänkes
försiggå på följ, sätt: de finaste
jordpartiklarna (det s. k. adsorberande komplexet)
erhålla i allm. negativa elektriska laddningar
vid beröring med markvätskan. De
attrahera positivt laddade ioner (kationer) från
denna, vilka omge dem som en svärm, d. v. s.
adsorberas. Mellan de adsorberade kationerna
och markvätskans fria kationer kan ett
utbyte försiggå, ökas koncentrationen av en
kation i markvätskan, medför detta en
ökning av mängden av samma ion i
ionsvär-marna, som i stället avge en ekvivalent
mängd av någon annan kation. Låter man
t. ex. en lösning av klorkalium sippra igenom
en på adsorberade kalciumioner rik matjord,
fasthållas kaliumioner, medan vätskan
upptager kalciumioner från jorden. Olika
kationer adsorberas olika lätt och fasthållas med
olika styrka. Detta sammanhänger med
ionernas storlek, hydratisering och elektriska
laddning. Väteionen adsorberas lättast och
kvarhålles intensivast. I övrigt gäller det,
att tvåvärdiga ioner, ss. kalciumionen,
adsorberas lättare än envärdiga, ss. natriumionen.
Ju rikare en jord är på fina partiklar, desto
kraftigare adsorberar den. — På analogt sätt
adsorbera ev. förekommande positivt laddade
partiklar anioner.
Även kristalliserade markmineral kunna
genom utbyte adsorbera kationer på så sätt,
att kationer från markvätskan ersätta i
kri-stallgittret fastsittande kationer. Är gittret
relativt luckert uppbyggt, ss. hos de i sven-
XXI. 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
