Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Blodgrupper - Blodholts, Blåholts - Blodkornell - Blodledare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
579
Blodholts—Blodledare
580
Bild 1.
Bilden till vänster demonstrerar isohemagglutinationens utseende.
Blodkropparna ligga här sammanklumpade till stora aggregat
med vita fält mellan öarna. I annat fall ter sig blandningen
serum—blodkroppar så, som bilden till höger visar, med diffust
fördelade blodkroppar, som även i mikroskopet ses ligga var
för sig.
gruppare, eller B, s. k. B-gruppare, eller
bådadera, AB-gruppare, eller också
ingendera, 0-(noll-)gruppare. Denna indelning i
b. grundas på egenskaper hos blodet, som
göra, att blodkropparna sammanklumpas,
agglutineras (se Immunitet, sp. 470),
om blod av en grupp blandas med blod av
annan grupp (isohemagglutination). Den
ag-glutinerande förmågan hos den senare
gruppens blodserum tillskrives agglutininer, som
kallas a och fl, allteftersom de verka på
A-eller B-blodkroppar. Förekomsten av dessa
egenskaper hos personer av olika
blodgrupper åskådliggöres av nedanst. schema.
[-Blodgrupp Blodkroppar-]
{+Blod- grupp Blod- kroppar+} Serum Frekvens hos germanska folk %
A A fl 40—50
B B a 8—15
AB AB 5—6
0 0 (RR; se nedan) a fl 35—50
Vilken blodgrupp en person tillhör kan
avgöras genom att hans blod blandas med serum
Bild 2. Blodgruppsbestämning.
Inträffar agglutination varken vid A eller B, tillhör den
undersökte grupp 0. Inträffar agglutination endast vid A, tillhör den
undersökte grupp B. Inträffar agglutination endast vid B, tillhör
den undersökte grupp A. Inträffar agglutination både vid A och
B, tillhör den undersökte grupp AB.
från en A- och en B-gruppare.
Därvid inträffar en av de fyra
möjligheter. som demonstreras på bild 2.
Blodgruppsindelningen har fått stor
betydelse för medicinen, rättskemien,
antropologien och delvis även för
juridiken. Före dess upptäckt kunde
blodtransfusion (se B 1 o d ö v e r f
ö-r i n g och Transfusion) icke
utföras utan livsfara för mottagaren.
T de fall, där hans serum verkade
agglutinerande på givarens
blodkroppar, inträffade ögonblicklig chock (se
d. o. 2). vilken vanl. ledde till döden.
Varje blodtransfusion föregås
därför av gruppering av
kontrahenternas blod. Vid rättskemiska
undersökningar av blod på kläder och
föremål kan man genom bestämning av
blodgruppen utesluta, att blodet kan härröra
från personer av annan grupp. Sin juridiska
användbarhet har blodgruppsindelningen fatt
därigenom, att A- och B-egenskaperna
förhålla sig som dominerande (se
Ärftlighet, sp. 1407 f.) arvsfaktorer (von Dungern
och Ilirschfeld 1910), vilket innebär, att de
icke kunna uppträda hos avkomman utan att
finnas hos endera av föräldrarna. Om därför
i paternitetsmål A eller B befinnes
förekomma hos ett barn utan att finnas vare sig hos
den förmente fadern eller hos modern, blir
den förre förklarad icke kunna vara fader
till barnet. Blodgruppsindelningen har fått
en ännu större betydelse i detta hänseende,
sedan matematikern Bernstein i Göttingen
(1924) visat, att 0-gruppen karakteriseras av
en recessiv (se Ärftlighet, sp. 1408)
arvsfaktor (RR) och ej blott av att sakna A
och B.
Egenskaperna hos blodet äro att
betrakta som i viss mån raskarakteristika.
A och B förekomma näml, i en för
olika raser bestämd procentuell
fördelning. A är utmärkande för
västerländska folk, B för asiater. Den
s. k. rasbiologiska index, som
uttrycker förhållandet mellan A och B.
är högst hos germaner och allra
högst hos skandinaver. E. J-s.
Blodholts, B 1 å h o 11 s, se K a
m-p e s c h t r ä.
Blodkornell, bot., se C o r n u s.
Blodledare (lat. si’nus, hålrum)
kallas de blodkärl, som leda det
ve-nösa blodet från skallen och
hjärnan. Deras viktigaste
inmynnings-ställe är i den inre halsvenen. B.
begränsas av den hårda
hjärnhin-nan och ha därför en fastare vägg,
som ej kan sammanpressas lika lätt
som hos vanliga vener. Av
praktisk betydelse äro framför allt den
övre längsblodledaren (sinus
sagit-talis superior), som löper i skallens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
