Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ekonomiska konferenser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ekonomiska konferenser
1118
1117
okt. s. å. Flertalet av de många
resolutionerna innehöll intet annat än konstateranden
av rätt enkla ekonomiska och finansiella
allmänsanningar, t. ex. att staterna måste skapa
jämvikt mellan utgifter och inkomster. Då
blott var tolfte av Europas stater räknade
med att det löpande årets inkomster skulle
täcka utgifterna, hade emellertid ett sådant
påpekande stort värde just då. Konferensen
påpekade också, att inflation utgjorde ett
absolut hinder för produktionsökning, som i
sin tur var nödvändig för välståndets
återställande, samt rekommenderade den s. k.
ter Meulenplanen, som avsåg att
genom internationella kreditoperationer sätta
de genom kriget utarmade nationerna i stånd
att betala importen av råvaror o. a.
oundgängliga nödvändighetsvaror. N. F:s råd
behandlade Brysselkonferensens rapport nov.—
dec. 1920. På förslag av Hymans beslöt rådet
genast bilda en provisorisk finansiell och
ekonomisk kommitté inom förbundet. Den
framlade före rådssammanträdets slut sina
förslag och rekommenderade bl. a. ter
Meulenplanen till prövning. Senare visade sig
denna plan alltför omfattande, men dess
grundtankar tillämpades vid den
framgångsrika rekonstruktionen av Österrike och övriga
rekonstruktioner, som sedan genomfördes
under N. F:s medverkan. De antagna
resolutionernas finansiella grundsatser beaktades
i ett flertal stater, om också ofullständigt på
grund av irrationella politiska inflytelser.
Den goda ekonomiska konjunktur, som
började inträda med 1923, får väsentligen
tillskrivas tillämpning av Brysselprinciperna.
Erfarenheterna av den första
internationella konferensen föranledde vederbörande
avd. inom N. F. att börja planera en allmän
ekonomisk världskonferens. Efter omfattande
förberedelser inkallades denna till 4 maj 1927
i Genève. Samtliga medlemmar av N. F. samt
U. S. A., Sovjetrepublikernas union, Turkiet,
Mexiko, Ecuador och Egypten inbjödos att
utse högst fem personer från varje land att
deltaga i konferensen. De utsedda skulle
icke vara regeringarnas ombud utan tala
uteslutande på grundval av egen sakkunskap och
eget omdöme. Varje land hade också rätt att
sända ett lämpligt antal experter som
biträden åt konferensledamöterna. Programmet
var indelat i två huvudavd.: I. Det
världsekonomiska läget, II. Handel,
industri, jordbruk. 50 stater voro företrädda
vid konferensen. Antalet led. var 194 och
de särskilda experterna omkr. 150. Till ordf,
utsågs Theunis. Generalsekr. blev sir Arthur
Salter, som varit en av de bärande krafterna
i det förberedande arbetet. Efter inledande
debatter, vari från svensk sida särskilt
betonades betydelsen av
mest-gynnad-nations-klausulen, tillsattes tre huvudkommissioner
(för handel, industri och jordbruk), inom vilka
det grundläggande arbetet utfördes. Genom
en särskild koordinationskommitté åstadkoms
sedan enhetlighet mellan de olika texterna.
Konferensen antog enhälligt — i ett par
frågor avhöllo sig de ryska ombuden från att
rösta — en rad uttalanden. Den konstaterade
bl. a., att varje åtgärd av ekonomisk natur,
som vid ett visst tillfälle vidtas av viss
nation, nästan alltid återverkar på alla
andra nationers politik. Nationerna borde
handla parallellt och i samråd vid
genomförandet av den allmänna plan, som
konferensen framlagt. Dock borde nationerna
icke i väntan på enighet uppskjuta åtgärder,
som enl. programmet ålåge var och en av
dem särskilt, över huvud gick konferensens
beslut ut på ökad internationell rörelsefrihet
och rättssäkerhet på alla områden, som
kommit under dess behandling, striktare
tillämpning av mest-gynnad-nationsklausulen,
undvikande av subsidier åt industri, handel och
sjöfart, förbättrat informationsväsen, bättre
förbindelser mellan producenter och
konsumenter etc. Dessutom uttalade sig
konferensen på svenskt förslag dels för mellan
staterna överenskommen begränsning av
rust-ningsbördorna, dels för förbättrad upplysning
i ekonomiska frågor i alla länder.
Flera regeringar anslöto sig strax efter
Genèvekonferensen till dess principiella
ståndpunkt. Enl. vittnesbörd av båda parterna
inverkade konferensen också gynnsamt på de
följ, förhandlingarna mellan Frankrike och
Tyskland om handelsavtal, som i det stora
hela fick en oväntat liberal prägel.
Internationella handelskammarkongressen i
Stockholm 1927 underströk även konferensens
ståndpunkt. Det dröjde emellertid icke länge,
förrän den ena staten efter den andra
började vidtaga åtgärder stick i stäv mot
konferensens råd. Dessa åtgärder i förening med
de politiska internationella skuldernas
betalning rubbade i väsentlig grad
förutsättningarna för Europas ekonomiska tillfrisknande.
Den tredje stora internationella ekonomiska
konferensen hölls i London med början 12
juni 1933. Förberedelserna hade pågått rätt
länge. Lausannekonferensen i juni 1932, som
var sammankallad för att diskutera icke blott
skadeståndsfrågor utan också »de övriga
ekonomiska och finansiella svårigheter, som voro
orsak till och måste förlänga världskrisen»,
hade anmodat N. F. att vid lämplig tidpunkt
sammankalla en konferens för monetära och
ekonomiska frågor. I juli 1932 accepterade
N. F:s råd tanken. U. S. A:s regering
förklarade strax därpå, att den ville deltaga i
en konferens blott på det villkor, att varken
krigsskulder eller tulltariffer diskuterades.
Ståndpunkten modifierades senare något av
presidenten Roosevelt, men krigsskulderna
skulle allt fortfarande undandragas
diskussionen. Förberedelserna pågingo under tiden,
ehuru trögt och under slitningar. Brittiska
regeringens båda ombud avsade sig uppdraget
på grund av meningsskiljaktigheter med
regeringen. Förberedande kommitténs förslag,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
