Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elektrisk anläggninsteknik - *Elektrisk arbetsöverföring - Elektriska reläer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1157
Elektrisk anläggningsteknik -—Elektriska reläer
1158
Elektrisk anläggningsteknik, den gren av
elektrotekniken, som innefattar projektering,
byggande och drift av elektriska kraftverk,
överföringsledningar, transformator- och
om-formarstationer, fördelningsnät samt
förbruk-ningsanläggningar för transport-, industriella
och borgerliga behov. F. D-n.
*Elektrisk arbetsöverföring. Den moderna
utvecklingen i fråga om elektriska
kraftledningar går mot allt högre
överföringsspän-ningar. Luftledningar användas i regel vid
långa överföringar, men även kablar ha
kommit till stor användning i och med att den
moderna kabeltekniken har möjliggjort höga
driftspänningar. Jord- och sjökablar för 100
—130 kV äro flerstädes i drift.
Valet av spänning och ledningsarea vid en
kraftledning baseras på ekonomiska kalkyler.
Vid givna materialpriser och givet värde hos
förlusteffekt och förlustenergi visar sig den
ekonomiska spänningen, d. v. s. den spänning,
som ger lägsta sammanlagda kapital- och
förlustkostnaden per år och kW, vara
proportionell mot kvadratroten ur överföringseffekten
och detta täml. oberoende av överföringens
längd. Vid överföring med luftledningar av
effekten 30,000 kW ligger den ekonomiska
spänningen ung. vid 100 kV men har vid
150,000 kW stigit till ung. 220 kV.
Led-ningsarean bör samtidigt väljas så, att
strömtätheten vid full last är av storleksordningen
1,5 A/mm2 (vid luftledning av koppar).
För undvikande av höga energiförluster
genom c o r o n a (se d. o., suppl.) måste vid
luftledningar för spänningar över 130 kV
ledardiam. ofta väljas väsentligt större, än
som motsvarar den valda arean. Ledarna
göras i detta fall ihåliga, antingen med ett
eller ett flertal lager rund tråd utanpå en
spiralvriden kärna eller i form av rör,
uppbyggda av hopspontade fasontrådar. Vid höga
spänningar utföres ledaren ofta som en lina
av aluminiumtrådar med en mekaniskt
kraftig kärna av ståltrådar (stålaluminium).
Härigenom kunna lämplig diam, och lämplig area
erhållas samtidigt, utan att ihålig
konstruktion behöver tillgripas. För en given
strömstyrka är stålaluminiumlinan lättare per
längdenhet än kopparlinan, varför en
aluminiumledning kan byggas med större
spännvidder och mindre antal stolpar.
Stålaluminiumlinan är emellertid mera utsatt för
vibrationer, orsakade av svag, jämn vind i linjens
tvärriktning, med därav följ,
utmattnmgs-brott. Dylika ledningar förses därför i regel
med särskilda vibrationsdämpare, vilka
stundom erfordras även vid kopparledningar.
Den högsta i Sverige förekommande
över-föringsspänningen är f. n. 220 kV. Utomlands
finnas flera linjer för 380 kV. Ledardiam. är
i dessa fall omkr. 25, resp. 42 mm.
För beräkning av luftledningar finnas i
Sverige speciella normer (Svenska
Elektro-tekniska Normer, SEN, n:r 12). vilka även
innefatta speciella föreskrifter för s. k. brott-
säkra korsningar, avsedda för korsning
mellan kraftledningar inbördes eller mellan
kraftledning och trafikled eller
svagströms-ledning.
Som överspänningsskydd vid moderna
kraftledningar användas
högspänningskondensato-rer samt motståndsavledare med ett av
spänningen starkt beroende motståndsvärde.
Jordlina upplägges i regel vid stora och viktiga
linjer. De äldre överspänningsskydden i form
av seriespolar samt till jord kopplade
hornåskledare, vattenstrålavledare m. m. ha
kommit ur bruk. Många moderna överföringar
med hög isolationsstandard utföras utan några
som helst överspänningsskydd; man vidtar
dock alltid sådana åtgärder vid isolatorerna,
att vid eventuellt överslag ljusbågen tvingas
bort från porslinet.
Omfattande undersökningar pågå om
möjligheten att överföra stora effektbelopp på
långa avstånd medelst högspänd likström.
Härigenom skulle en med hänsyn till förluster
och materialåtgång mera ekonomisk
överföring erhållas än med växelström, varjämte
man vore fri från kapacitetsströmmens
ogynnsamma inverkan. Särskild betydelse synes
likströmsöverföringen kunna få i samband
med kabelledningar, enär kablarnas
överfö-ringsförmåga och spänningshållfasthet äro
väsentligt högre vid likström än vid
växelström. Ännu torde dock den maskinella
utrustningen för alstring och mottagning av
högspänd likström ej vara tillräckligt
utvecklad för realiserandet av dessa projekt. Jfr
Elektriskt kraftverk, suppl. F. D-n.
Elektriska reläer, apparater, medelst vilka
elektriska strömmar eller spänningar i vissa
strömkretsar utlösa kopplingsförlopp i vissa
andra strömkretsar. Sin första användning
fingo e. inom telegrafien, där man bl. a.
utnyttjade reläer som överdrag (jfr
Telegraf, sp. 79) för förstärkning av
signalströmmar vid långa ledningar. Inom den
moderna telegrafien och telefonien samt radion
ha reläerna funnit en vidsträckt användning
som kopplingsorgan. Sålunda arbetar hela
automattelefonien mer el. mindre direkt med’
hjälp av reläarbete. Hithörande reläer äro
till större delen av den elektromagnetiska
typen, d. v. s. de innehålla en av den
styrande strömmen medelst en spole
magneti-serad järnkärna samt ett rörligt ankare i
förbindelse med en eller flera kontakter för
koppling i de styrda strömkretsarna. Göres
kärnan av mjukt järn, blir kontakternas
påverkan oberoende av riktningen hos den
styrande strömmen (opolariserat relä), och
re-läet kan då även matas med växelström (i
sådant fall är vani. kärnan laminerad). Med
kärnan utförd som en permanent magnet el.
med en extra likströmsmagnetisering
(polariserat relä) blir däremot reläets funktion
beroende av den styrande strömmens
riktning, varför denna typ av reläer funnit stor
användning vid styrning medelst likström».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
