Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - *Elektromagnetism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1199
Elektromagnetism
1200
vid elektriskt fält kan det magnetiska fältet
i varje punkt uppfattas som resultanten av ett
potentialfält, härrörande från
magnetiska polarisationer vid ytorna, och ett
virvel f ä 11, härrörande från elektriska
strömmar. En formell olikhet finnes dock, i det att
någon motsvarighet till de sanna elektriska
laddningarna ej finnes bland källorna till det
magnetiska potentialfältet.
I likhet med förhållandena i det elektriska
fältet motsvaras den magnetiska fältstyrkan
inom magnetiska material, t. ex. järn, av en
viss eterpolarisation. Summan av denna
polarisation och materiepolarisationen benämnes,
efter multiplikation med en av måttsystemet
beroende konstant, magnetisk
induk-t i o n. Kvoten mellan magnetisk induktion
(B) och magnetisk fältstyrka (H) benämnes
permeabilitet, och dess värde brukar
betecknas med y. För järn uppnår
förhållandet y ofta storleksordningen 500—2,000.
Sambandet mellan H och B anges av en
magnet iser ingskur va (se bild 1). För
låga värden råder täml. god proportionalltet,
men högre upp på kurvan blir denna starkt
krökt, så att B växer väsentligt långsammare
än H (magnetisk mättning). Vid
magnetise-ring av järn erhålles i allm. ej samma värde
på H vid visst B, då värdena äro i stigande,
resp, i fallande. Detta fenomen, som benämnes
hysteresis, åskådliggöres på bild 2, som
visar en hysteresisslinga. Ju mjukare
järnet är, desto mindre utpräglat är i regel
hysteresisfenomenet. Vid givet toppvärde hos
kurvan benämnes den på bilden angivna
in-duktionen Bo remanens, medan
fältstyrkan Ho benämnes koercitivkraft.
Med e. menar man nu de fenomen, som stå
i samband med den elektriska strömmens
uppväckande av magnetiska fält.
Den magnetiska fältstyrkans arbete
(linjeintegral) vid förflyttning runt en elektrisk
strömbana benämnes magnetomotorisk
kraft (mmk) och är tydligen oberoende av
potentialfältet. I praktiska fall utgöres den
ström, som begagnas för alstring av ett
magnetiskt fält, i regel av den sammanlagda
strömmen hos ett flertal varv av samma
leda
re, varför den totala ström,
varmed man räknar vid
bestämning av en mmk, mätes
i amperevarv. Samban
det uttryckes så, att mmk
är proportionell mot
amperevarvtalet. Om fältstyrkan
mätes i det
elektromagnetiska (C. G. S.-)måttsystemet
och strömstyrkan i ampere,
gäller lagen: mmk = 0,4 n
ggr ampere varvtalet.
Analogien med det
elektriska fältet ger även vid
handen, att då sanna magnetiska
laddningar ej existera, alla
induktionslinjer måste bilda
slutna kretsar. Dessa båda lagar, näml, dels
lagen om sambandet mellan mmk och
amperevarvtalet, dels lagen om de slutna
magnetiska induktionslinjerna, bruka
sammanfattas under namnet lagarna för den
magnetiska kretsen. I praktiken
kan man alltså, vid beräkning av t. ex.
mag-netiseringsström för en elektrisk maskin,
magnet el. dyl., utgå från ett visst totalt
erforderligt magnetiskt induktion
s-flöde $ (induktion ggr tvärsnittsyta), vilket
förefinnes med oförändrat värde i varje
sektion av sin bana. Med kännedom om
materialegenskaperna hos olika delar av kretsen
(vissa partier äro 1 u f t g a p, för andra
brukas magnetiseringskurva) uträknas
fältstyrkan n, vars linjeintegral just utgör mmk och
direkt ger det erforderliga amperevarvtalet.
Kvoten mellan mmk och magnetiskt flöde
benämnes magnetiskt motstånd el.
reluktans.
Det magnetiska fältet innehåller energi.
Om permeabiliteten förutsatts konstant
(mag-netiseringskurvan är rak), är fältenergien:
BH
q— erg/cm3.
o n
Är magnetiseringskurvan krökt, uträknas
energien i en godtycklig punkt som en
integral.
Vid cyklisk magnetisering, d. v. s. från noll
till ett visst toppvärde, därefter genom noll
till samma toppvärde i motsatt riktning och
tillbaka till noll, erhålles vid hysteresisfritt
material ingen resulterande energi. Vid
hysteresis däremot åtgår för varje dylik cykel
en viss energimängd, som kan uppfattas som
ett slags inre friktionsarbete och vars storlek
är proportionell mot hysteresisslingans yta.
Vid magnetisering med växelström innebär
detta fenomen en energiförlust inom
materialet och en uppvärmning av detta (se
Elektriska förluster, suppl.).
Attraktionskraften mellan två järnytor i
samma flödesväg uttryckes av formeln:
_ B2 A _
8 n 8 n A
dyn,
där A är tvärsnittsarean i cm2.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
