Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - *Elektromagnetism - Elektromaskinlära - Elektromekano - *Elektrometer - *Elektromotorisk kraft - *Elektron
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1201
Elektromaskinlära—Elektron
1202
Kraftverkan mellan ett magnetfält och en
strömledare erhålles som tiondedelen av
produkten av induktionen (i C. G. S.-enheter) och
strömstyrkan i ampere, förutsatt att
fältvektor och ledare äro sinsemellan vinkelräta.
Kraften fås härvid i dyn per cm ledarlängd.
De sist angivna reglerna jämte den ovan
omnämnda praktiska utformningen av
lagarna för den magnetiska kretsen utgöra
grunden för praktisk beräkning av elektriska
motorer, magneter m. m. F. D-n.
Elektromaskinlära, läran om beräkning,
konstruktion och provning av elektriska
maskiner, transformatorer, strömriktare,
strömbrytare, manöverapparater m. m. F. D-n.
Elektromekäno, se Svenska e 1 e k t r
o-mekaniska industri -a. - b.
*Elektrometer. Nykonstruktioner av G.
Ising, G. Hoffmann m. fl. utmärka sig för
starkt ökad spänningskänslighet, uppnådd
genom astatisering (se d. o., suppl.). Då de
nyare e. ha låg kapacitet, har känsligheten
för elektricitetsmängder stegrats ännu mera.
De känsligaste e. evakueras, bl. a. för att
förhindra laddningsförluster genom
oundviklig ionisering av luften (se U 11 r a s t r å
1-n i n g, sp. 1037). Utom spegelavläsning
förekommer även mikroskopavläsning. Sv. B-r.
♦Elektromotorisk kraft (emk), det arbete,
som erfordras för att förflytta en elektrisk
enhetsladdning i en sluten bana, längs
vilken det elektriska fält (se Elektriska
fält, suppl.) verkar, som härrör från ett
galvaniskt batteri, från induktionsverkan av
ett variabelt eller rörligt magnetfält el. dyl.,
allt under den förutsättningen, att inga
strömmar flyta i kretsen. F. D-n.
♦Elektron. I samband med studium av den
kosmiska strålningen (se Ultrastrålning)
fann C. D. Anderson (vid Norman
Bridgelaboratoriet, Pasadena, Kalifornien) 1932, att
positiva e. (med samma massa som negativa e.
och lika stor laddning ehuru med motsatt
tecken) kunna uppstå spontant i en
Wilson-kammare (jfr I o n i s a t i o n, sp. 701) och
röra sig med mycket stor hastighet.
Hastigheten kan uppgå till belopp, som svara mot
en genomlupen spänningsskillnad
(volthastighet) av flera mill. V. Anderson kallade den
positiva e. positron till skillnad från den
negativa (negatron). Bild 1 visar ett av
Andersons första fotografier av en positron i
en Wilsonkammare, som är placerad i ett
starkt magnetfält. Partikeln rör sig nedifrån—
uppåt med en begynnelsehastighet av 63 mill.
V, passerar en 6 mm tjock blyskiva och
bromsas något, så att hastigheten härefter är 23
mill. V. — Negativa och positiva e. kunna
uppstå parvis, när hårda y-strålar (se R
a-dioaktivitet, sp. 392) inverka på tunga
atomers kärnor. Uppkommer ett dylikt
elektriskt tvillingpar i en Wilsonkammare med
magnetfält, kan man iaktta två symmetriska
cirkelbågar, som tangera varandra (bild 2).
Cirkelbågarna visa banorna för de båda e.
Bild 1. En positron passerar en blyskiva.
som rört sig åt samma håll och med samma
hastighet men som böjts åt motsatta håll på
grund av motsatt laddning. — När den
positiva e. i ett materiefyllt rum stöter på en
negativ e., torde båda åter försvinna i form
av kortvågigt ljus, »dematerialiseras». Den
positiva e. är alltså obeständig och kan ej på
vanligt sätt ledas i en metalltråd. — Ett
tredje sätt att alstra positiva e. har
upptäckts av forskarparet Curie-Joliot. Om vissa
lätta metaller (aluminium, bor, magnesium)
bestrålas med a-strålar, uppkommer en s. k.
inducerad radioaktivitet hos ämnet, och
positiva e. utsändas (se Kärnreaktioner,
Neutron och Radioaktivitet, alla i
suppl.). Om elektricitetsmängd se d. o., suppl.
Jfr även Elektronspin, suppl.
Nyare bestämningar på
röntgenspektrosko-pisk väg av e:s laddning ha givit ett högre
värde, än som förut antagits, 4,805 ’10"10 ESE.
Litt.: Irène Curie och F. Joliot, »L’électron
positif» (1934); R. A. Millikan, »Electrons,
protons, photons, neutrons and cosmic rays»
(1935). J. T.
Bild 2. Elektronpar (+ och —), alstrat av hård
y-strålning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
