Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - *Flygplan - Flygplankryssare - Flygplansbeteckning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
159
Flygplankryssare—Flygplansbeteckning
160
Flygplan, tillhörande svenska flygvapnet, med nationalitetsbeteckning
(kron-märke på vingarnas över- och undersidor; sidorodret i gult och blått) och
numreringsmärke.
dant sätt, att själva skalet i hög grad får
upptaga böjningspåkänningarna.
Sättet för flygkroppens uppbyggnad
växlar med materialet. Flygkroppar av trä
bestå av ett skelett av längsgående lister och
tvärgående spant eller ramar, inklätt i ett
vid skelettet fastlimmat skal av kryssfaner.
Stålkroppar utföras antingen av rör av mjukt
kolstål, vilka hopsvetsas till ett lådformigt
rymdfackverk (system Fokker), eller av
tuber av högvärdigt kallvalsat kromnickelstål,
som förbindas till ett rymdfackverk medelst
vid tuberna fastnitade knutpunktsbeslag
(engelskt system). I båda fallen inklädes
fackverket i ett hölje av tyg. Den ur
luftmot-ståndssynpunkt lämpliga yttre formen
erhål-les medelst ett vid fackverket fastgjort
system av lätta längsgående lister, som uppbära
tygklädseln. Flygkroppar (resp, flygbåtar) av
lättmetall bestå av ett skelett av längsgående
lister av lämplig profil och ringformiga
tvärspant, vid vilket bordläggningsplåten fästes
genom nitning.
F. har under senare år utom i konstruktivt
avseende genomgått en enorm utveckling
beträffande flyghastighet och övriga
prestationer. Detta gäller både militära f. (jaktplan,
bombplan etc.) och, ej minst, f. för civil trafik.
Ett trafikplans maximihastighet var 1922
omkr. 160 km/tim. och är 1936 i medeltal
något över 300 km/tim. Den ökade
hastigheten är resultat av en serie olika åtgärder:
luftmotståndet har nedbringats genom
förbättrad formgivning av vingar och övriga
delar (landningsstället har inneslutits i kåpor
eller gjorts infällbart i vingarna) samt genom
minskning av den relativa vingstorleken
(ökning av »vingbelastningen»); motorerna ha
försetts med förkompressorer (se
Flygmotor, suppl.), vilka bibehålla motorns effekt
trots luftförtunningen upp till viss höjd över
marken, därigenom görande
det möjligt att utnyttja den
tunnare luftens mindre
motstånd för hastighetsökning,
och slutligen har propellerns
verkningsgrad förbättrats,
ökningen av vingbelastningen,
vilken omkr. 1920 var högst
50 kg/m2 och numera för
trafikflygplan är omkr. 100 kg/m2,
har, för att
landningshastig-heten ej skulle bli otillåtligt
hög, krävt anordningar för
tillfällig ökning av vingarnas
bärkraft vid landningen. Bland
dylika anordningar märkas:
bakkantsklaffar (eng.
flaps), vid vingens bakre del
lagrade, roderliknande klaffar,
vilka fällas nedåt vid
landningen ; klyvklaffar (eng.
split flaps), på vingens
undersida på dess bakre del
belägna, kring sin framkant
vrid
bara klaffar; Fowlerklaffar, anordnade
på samma plats som klyvklaffar men på
sådant sätt, att de förskjutas bakom vingen vid
nedfällandet, därigenom samtidigt ökande den
bärande ytans storlek och dess välvning;
hjälpvingar (Ilandley-Pageslot), på
vingens nos anordnade ledskenor, vilka normalt
ansluta sig till vingprofilen men vid landning
förskjutas framåt ett stycke, bildande en
springa (slot) mellan sig och vingnosen.
Införandet av förkompressor vid motorerna
har nödvändiggjort propellrar med under
flygningen varierbar stigning, för att
motorns varvantal skall kunna hållas
någorlunda konstant vid flygning med olika
hastighet och i luft av olika täthet.
Propellerbladen på dylika propellrar äro lagrade i ett
nav och kunna vridas kring sin längdaxel.
Vridningen åstadkommes genom elektrisk,
mekanisk eller hydraulisk kraftöverföring.
Det sistnämnda systemet är mest använt. På
senaste typ regleras bladinställningen
automatiskt av en av motorn driven
centrifugal-regulator, så att varvantalet under växlande
driftförhållanden förblir fullt konstant.
Litt. rörande f:s teori: I. Malmer,
»Elementär aerodynamik» (1935) och »Teoretisk
flyglära» (s. å.). I. M-r.
Fl ygplankryssare, se Hangarfartyg,
sp. 491 och suppl.
Flygplansbeteckning. Militära flygplan
förses med dels nationalitetsbeteckning, dels
numreringsmärke. I Sverige utgöres
nationa-litetsbeteckningen av kronmärke och blågult
märke, anbringade så, som framgår av bild.
Nationalitetsmärken för främmande militära
flygplan ha publicerats av Marinstaben
(»Flygplansbeteckningar 1932»). — Civila
flygplan skola vara försedda med
nationalitets- och registreringsmärken. Det förra
består av en eller två stora bokstäver, det
se
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
