Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fock, Gorch (Johann Kinau) - Focke, Wilhelm Olbers - Foderkonservering - *Fodermedel - Fodermedelsanalys
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
169
Focke—Fodermedelsanalys
170
(1914), »Fahrensleute» (s. å.), »Nordsee» (1916)
och ett par skådespel. 1917 utgavs »Sterne
überm Meer», dagboksblad och dikter, med
biogr. över F. av Aline Bussmann, och 1934
»Ein Schiffl Ein Schwert! Ein Segel!», hans
samlade anteckningar. — Monogr. av Jakob
Kinau (1935) m. fl. R-n B.
Focke, Wilhelm Olbers, tysk botanist
(1834—1922), läkare. F:s huvudverk är »Die
Pflanzen-Mischlinge»
(1881), en ofta
anlitad monogr. över
dittills föreliggande litt.
om växtbastarder.
Denna bok har bl. a.
till senare
ärftlighets-forskare förmedlat
kännedomen om G.
Mendels bortglömda
arbeten, dock utan
att F. förstått deras
innebörd. Från F.
-härstamma även
be
greppen pseudogami och xenie. O. H-n.
Foderkonservering avser att överföra det
gröna el. färska, lätt sönderdelbara fodret i
sådan form, att det med minsta möjliga
förlust kan bevaras för användning under
vintern. Hit räknas insyrning el. ensilering (se
Pressfoder) samt naturlig och konstgjord
torkning. Av dessa är den naturliga
torkningen, som särskilt brukas vid höberedning,
den betydelsefullaste. Under de senare åren
har dock ensilageberedningen, särskilt efter
A. I. V.-metodens (se A. I. V.-foder, suppl.)
tillkomst, fått ökad användning. Även
konsttorkning (se d. o., suppl.) synes vinna i
betydelse, efter hand som den alltmera
fullkomnas. — Litt.: J. Axelsson och Y. Andersson,
»Foderkonservering» (1935). J. Ax.
*Fodermedel. För att ange husdjursfodrets
näringsvärde (nettokalorivärde) har man
under senare år utom den av Fjord och Nils
Hansson utformade foderenheten
(skandinavisk fe) börjat använda även Möllgaards fe.
Denna motsvarar 1,000 nettokalorier
vid mjölkproduktion, nk(m), el. 830
ne11 o k a 1 orier vid gödning av
nötkreatur, nk(g). Enär 1 kg korn, som
utgör basen för den skandinaviska fe, håller
1,660 nk(g), är denna dubbelt så stor som
Möllgaards. En Kellners stärkelseenhet håller
2,365 nk(g), varför denna är 1,42 ggr större än
en skandinavisk fe och 2,85 ggr större än en
Möllgaards fe.
Den skandinaviska fe:s innehåll av nk(g) är
dock ej konstant utan växlar med halten
smäitbar äggvita, varför jämförelse med
övriga fe försvåras. För att underlätta detta
har J. Axelsson föreslagit införandet av f
o-de r e n he t för gödning, fe(g), varvid
den skandinaviska fe skulle givas namnet f
o-derenhet för mjölkproduktion,
fe(m). Härvid skulle en fe(g) alltid komma
att innehålla 1,660 nk(g). — Jfr även
Fo
derberedning samt i suppl.
Foderkonservering, Fodermedelsanalys och K r a f t f o d e r s k a 11. J. Ax.
Fodermedelsanalys, kemisk (ev.
botanisk-mikroskopisk) undersökning av fodermedels
organiska och mineralbeståndsdelar. —
Vattenhalten bestämmes som den
viktförlust en uppvägd kvantitet (3—5 g) visar efter
torkning (omkr. 5 tim. är vanl. tillräckligt)
till konstant vikt vid 100°—105° C. Härvid
erhålles även torrsubstansen (se d. o.).
— Askan, som enklast bestämmes genom
att 3—5 g av provet upphettas i platinaskål
i elektrisk ugn till svag rödglödgning (600°),
kan sedan analyseras på enskilda
mineralbeståndsdelar efter upplösning i saltsyra och
separering av förefintlig kiselsyra. — Halten
av råprotein erhålles ur fodermedlets
kvävehalt genom multiplikation med den på
experimentell väg bestämda och allmänt
vedertagna faktorn 6,25. Kvävehalten
bestämmer man genom att göra uppslutning av
1—2 g fodermedel med 25 cm3 konc.
svavelsyra enl. Kjeldahls metod (se K j e 1 d a h 1,
J. G. K. Th.). — Försättes en uppvärmd
vat-tenuppslamning av fodermedlet med nyss
utfällt kopparhydrat, avskiljas vidare de rena
proteinämnena. Efter avfiltrering och
svavel-syreuppslutning av dessa enl. ovan nämnda
metod fås halten av renprotein (verklig
äggvita). — Digereras fodermedlet i 48 tim.
med en svagt saltsur, O,05-procentig
pepsinlös-ning, erhålles det osmältbara kvävet efter
avfiltrering och uppslutning av det olösta.
Subtraheras denna kvävemängd från det
förut bestämda renproteinkvävet, får man
halten avsmältbart renprotein
(smäitbar äggvita) genom multiplikation med
faktorn 6,25. — Råfettet bestämmes genom
extraktion av det vid 100° torkade
fodermedlet med vattenfri eter under 8—12 tim. i
en S o x h 1 e t a p p a r a t (se d. o., suppl.). —
Fodermedlets halt av växttråd
(råcellulosa) fastställer man genom att koka 1—3 g av
provet 1/2 tim. med 5-procentig svavelsyra och
därefter lika lång tid med 5-procentig
kalilut. Vad som då, efter tvättning med vatten
och aceton, återstår utgör »växttråden». —
Differensen mellan 100 och summan av
procenttalen för vatten, aska, råprotein, råfett
och växttråd betecknas som kvävefria e
x-traktivämnen. — I en fullständig f.
ingår även bestämning av de vanligare
mineralbeståndsdelarna, ss. kiselsyra, järn, mangan,
kalk, magnesia, kali, natron, fosforsyra,
svavel och klor (ofta blott de viktigaste: kalk,
kali, natron och fosforsyra). — För
lantbrukets praktiska syften — då det gäller att
snabbt bedöma inköpta fodermedels värde
— kan många gånger en förenklad f.,
»råanalys», vara tillräcklig. En sådan omfattar
bestämning av vatten, aska, råprotein och
råfett. Vad som blir kvar benämnes i allm.
»kolhydrater».
I vissa fall bör den kemiska analysen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
