Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - *Frankrike - Statsfinanser - Bankväsen - Myntväsen - Kyrkliga förhållanden - Undervisningsväsen - Tidningspress
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
247
Frankrike (Bankväsen—Tidningspress)
248
mersiell vinst 2,881 mill., på arbetslöner 790
mill. m. m.), skatten på kapitalinkomst 2,743
mill., tullarna 7,699 mill., den allmänna
omsättningsskatten 7,248 mill., statsmonopolen,
statsskogarna m. m. 1,800 mill. frcs etc.
Statsskulden till utlandet (krigsskulderna)
angavs till 196,800 mill. frcs i början av 1934.
Sammanlagda inhemska skulden minskades
från 298,587 mill. frcs vid 1928 års början
till 289,478 mill. 1934 (ständig skuld 52,134
mill., amorteringsskuld 190,246 mill.,
medellång samt svävande skuld 47,098 mill.);
sistnämnda år erfordrades till ränta och
amortering därpå 15,101 mill. frcs. Härtill var att
lägga ett belopp av 12,222 mill. frcs, motsv.
pensioner m. m. under året. N. Sbg.
Bankväsen. De stora franska
affärsbankerna bruka indelas i depositionsbanker
(banques de dépöts) med vittförgrenat
filialnät och utpräglad, rent nationell
affärsbankrörelse samt industriförlagsbanker (banques
d’affaires), som äro emissionsbanker och
förläggare till handels- och industriföretag samt
ha ett internationellt verksamhetsområde.
De största depositionsbankerna äro Crédit
lyonnais och Société générale med
vardera inemot 1,500 avd.-kontor samt vidare
Comptoir national d’escompte de Paris, Banque
nationale pour le commerce et 1’industrie,
Crédit commercial de France och Crédit
industriel et commercial. De största
industri-förlagsbankerna äro Banque de Paris et des
Pays-Bas samt Banque de 1’Union parisienne,
vilkas betydande intressen förvaltas även
genom talrika dotterföretag i in- och utlandet.
Koncentrationsrörelsen bland de franska
bankerna har huvudsaki. tagit sig uttryck i
intressegemenskap genom aktieförvärv, och till
följd därav finnes ett stort antal, delvis
betydande, regionala och lokala banker. De
»privata» bankhusen (la haute banque), som gått
tillbaka i betydelse efter storbankernas
tillkomst, omfatta ett antal bankirfirmor i Paris,
av vilka huset Rothschild är den mest kända.
Efter 1929 års kris blev bankverksamheten
reducerad och förlustbringande. Prisfallet på
aktier och råvaror framkallade 1930—32
bank-fallissemang i landsorten och kolonierna, och
även storbanken Banque nationale de crédit
tvangs att likvidera och överlåta
bankrörelsen på den samtidigt nybildade Banque
nationale pour le commerce et 1’industrie.
Indu-striförlagsbankerna blevo hårt drabbade av
depressionen, och Banque de 1’Union
parisienne (se ovan) undergick genomgripande
rekonstruktion, medan Banque de Paris et
des Pays-Bas kunnat hålla sin ställning,
trol. tack vare mobiliserandet av dolda
reserver. Även den följ, tiden har varit
bekymmersam för bankerna till följd av
kapitalflykt och tesaurering, framkallade av
valutaförhållanden och politiska tilldragelser. Enl.
fransk tradition äro bankerna dock rustade
häremot genom stark kassaställning och även
i övrigt god likviditet.
Vid sidan av de nämnda bankerna finnas
institut för särskilda arbetsuppgifter, t. ex.
de stora Banque beige pour 1’étranger och
Banque frangaise et italienne pour 1’Amérique
du Sud med specialisering på utländska
affärer, samt den 1929 grundade Banque frangaise
d’acceptation, vilken med storbankerna som
aktieägare befrämjar exporthandeln genom
tillhandahållande av acceptkredit. Caisse
au-tonome d’amortissement, som bildades 1926
för amortering av kortfristig statsskuld,
spelar betydande roll på penningmarknaden,
allteftersom den placerar sina tillgodohavanden
i Banque de France eller använder dem till
värdepappersköp.
Särskild banklagstiftning saknas i F., och
utländska banker äga rätt att där driva
bankrörelse.
Myntväsen. Från dec. 1926 var francen
stabiliserad vid omkr. 1/5 av sitt forna
guldvärde, och i juni 1928 lagfästes en
stabilisering, varigenom 1 franc motsvarar 65,5
(mot tidigare 322,5806) mg guld av
90-pro-centig finhet. Sedan 1931 års penningkris
medfört devalvering av ett stort antal
valutor, har F. utövat penningpolitiskt
samarbete med andra länder, som bibehållit
guldmyntfot (se G u 1 d b 1 o e k, suppl.). E. H-ss.
Kyrkliga förhållanden. Stat och kyrka
underhålla sedan världskriget officiella
förbindelser, nödvändiggjorda genom
Elsass-Loth-ringens återbördande till F. Prästerskapets
löner betalas där av staten, och staten
underhåller där liksom numera även i det övriga F.
de kyrkobyggnader, som ha konstnärligt el.
historiskt intresse. Sedan 1921 håller F. åter
— efter 15 års avbrott — en särskild
ambassad vid Vatikanen. Flera
nationalbegrav-ningar under senare år — t. ex. marskalkarna
Fochs och Lyauteys samt presidenterna
Dou-mers och Poincarés — ha också haft kyrklig
karaktär.
Undervisningsväsen. Genom
parlamentsbeslut 1932 genomfördes enhets- och
bottenskole-idén (1’école unique), så tillvida som
övergången från primär- till sekundärundervisning vid
statens folkskolor och högre läroverk (lycéer)
numera sker automatiskt, och undervisningen
är praktiskt taget kostnadsfri till
studentexamen, som alltjämt avlägges vid univ.
Tidningspress. Le Petit Parisien är
alltjämt den största parisiska morgontidningen
med en daglig uppl. på över två mill. ex.;
därefter komma Le Journal och Le Matin •—
alla tre starkt högerfärgade — samt Le Petit
Journal, neutralt centerorgan. Écho de Paris
företräder genom H. de Kérillis en ytterlig
nationalism och den av L. Bailby 1933
uppsatta morgontidningen Le Jour öppet
fascistiska tendenser. Det av parfymkungen F.
Coty 1926 grundade fascistiska billighetsbladet
L’Ami du Peuple är numera utan betydelse,
liksom G. Hervés mera åt nationalsocialismen
orienterade La Victoire. Le Figaro var under
tio år Cotys språkrör men övergick 1933 i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
