Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - *Frankrike - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
261
Frankrike (Historia)
262
der att genomdriva utrymningen av
Rhen-landet. Det var Briands elfte och sista
kabinett. De franska ockupationstrupperna
började också dragas tillbaka i nov. s. å., då
Tardieu — förut inrikesminister — övertog
konseljpresidiet och bildade en ren
högerministär av övervägande yngre krafter men med
veteranerna Briand och Chéron på sina gamla
poster. Dawesplanen avlöstes av
Youngpla-nen, och Briand fick fullfölja sin kollektiva
säkerhetspolitik under detta och flera följ,
kabinett, ehuru han måste skrinlägga sitt
1929 i Genève utkastade projekt till en
»europeisk federation» efter Förenta staternas
mönster. I stället påskyndades av
krigsministern Maginot fullbordandet av den starka
fästningsgördeln längs Rhen. De goda
konjunkturerna tilläto Tardieu att lägga upp en
ekonomisk återuppbyggnadsplan på lång sikt,
och vidlyftiga offentliga arbeten igångsattes,
som snabbt slukade dessa års mycket
betydande budgetöverskott. »Välståndets
ministär» varade blott ett år, men dess allmänna
politik fortsattes av det första kabinettet
Laval, som bildades i jan. 1931 för att i
febr. 1932 avlösas av ett nytt kabinett
Tardieu. Briand hade i maj 1931, då den
populäre Doumergue avböjde erbjudet omval till
republikens president, uppställt sig som
presidentkandidat men besegrades av den gamle
senatspresidenten Paul Doumer. I jan. 1932,
några veckor innan den av honom med stora
förhoppningar motsedda
nedrustningskonferensen i Genève samlades, avlägsnades Briand
från Quai d’Orsay av sin forne skyddsling
och medarbetare Laval, efter att i sex år
oavbrutet ha svarat för Frankrikes
utrikespolitik. Han dog kort efteråt, och i maj s. å.
blev presidenten Doumer mördad av en
sinnesrubbad rysk landsflykting.
1932 års kammarval gåvo klart
vänsterutslag, och den nye presidenten Lebrun
tillkallade Herriot, åter radikal ledare, som
konseljpresident. Han föll i dec. s. å. efter
sex månaders regering på den amerikanska
skuldfrågan, som Hoovermoratoriet och
Lau-sanneöverenskommelsen om det tyska
skadeståndets avskrivning bragt i nytt läge, och
därefter började den »kaskad» av kortlivade
vänsterkabinett, som under loppet av ett år
i tur och ordning förde de radikala
underhövdingarna Paul-Boncour, Daladier, Sarraut,
Chautemps och åter Daladier till makten.
Esomoftast var det socialisterna under Léon
Blum, som sveko den till valen nödtorftigt
hoplappade vänsterkartellen av 1924, efter att
hårdnackat ha vidhållit sin principiella
vägran att aktivt medverka i någon borgerlig
ministär. Världskrisen, som först under
hösten 1931 — med valutadevalveringen i
England och Amerika — började bli svårare
kännbar i F., hade åter gjort
budgetsituationen förtvivlad, trots rekordartade guldkassor
i Banque de France, som nekade staten
kredit, och den utrikespolitiska horisonten
hade allvarligt förmörkats genom nazismens
växande stormflod i Tyskland. Även till det
fascistiska Italien hade förhållandet blivit allt
kyligare. Fruktan för utrikespolitiska
förvecklingar i förening med regeringsmaktens
instabilitet gåvo de antiparlamentariska rörelser,
som funnos även i F., kraftig vind i seglen,
och upprepade finansskandaler hade
komprometterat deputerade och ministrar av olika
partier. En relativt obetydlig pantbankssvindel i
Bayonne, genomförd med parlamentarisk hjälp
av en förut straffad börshaj, Stavisky, blev
droppen, som kom bägaren att rinna över.
Avslöjandet av den s. k. Staviskyaffären i slutet
av 1933 bragte den allmänna oron till utlopp i
en långvarig revolutionär kris.
Concordeplat-sen framför deputeradekammaren i Paris blev
6 febr. 1934 skådeplatsen för ett blodigt
undertryckt upplopp, iscensatt av de nationella
»ligorna», som fick till närmaste resultat, att
det sedan blott några dagar sittande andra
kabinettet Daladier
(»sjättefebruariregering-en») måste avgå trots samma kväll erhållet
parlamentariskt förtroendevotum. 9 febr,
lyckades den i hast från sin lantliga reträtt
tillkallade f. d. presidenten Doumergue bilda
en stor koalitionsministär efter Poincarés
mönster med Herriot och Tardieu som
ministrar utan portfölj och en kammarmajoritet,
representerande samtliga borgerliga partier
jämte en utbruten fraktion av socialistpartiet,
de s. k. neosocialisterna. Den yttre ordningen
återställdes, men oron fortfor, underblåst av
en allt häftigare presskampanj och »ligornas»
hot mot en regim, som ansågs ha överlevat
sig själv. Utrikesministern Barthou, som
fört en energisk allianspolitik, motiverad
av den tyska upprustningen, mördades i
okt. s. å. i Marseille jämte den jugoslaviske
konungen Alexander, nyss anländ på
officiellt besök. Doumergue ombildade sin
ministär med Laval som utrikesminister men
störtades en månad senare av kammaren på
en planerad »statsreform» (se ovan,
Författning), vari vänsteropinionen icke utan skäl
såg ett försök att införa maskerad diktatur.
Kommunikationsministern Flandin —
centerledare efter Tardieu — bildade det nya
kabinettet, ung. likartat sammansatt, men i
st. f. Tardieu inträdde högerledaren Marin
som minister utan portfölj vid Herriots sida.
Krigsministern, den gamle marskalk Pétain,
överlämnade sin portfölj i yngre militära
händer, och värnpliktstiden, sedan 1928 ett
år, utsträcktes till två år för de s. k. classes
creuses. Då finansministern Germain-Martin
under trycket av växande budgetsvårigheter
— ett deficit på 10—12 milliarder frcs
konstaterades vid årsskiftet — i maj 1935
begärde utomordentliga fullmakter för att
genomföra en drakonisk deflationspolitik,
vägrade kammaren åter i vändningen men gav
efter en lång och elakartad regeringskris
samma fullmakter åt utrikesministern Laval,
som-dittills smidigt fullföljt Barthous politik oeh>
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
