Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Magnetiseringsmaskin, Matare - Magnetiseringsström - Magnetiskt flöde - Magnetiskt moment - *Magnetism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
43
Magnetiseringsström—Magnetism
44
maskin (vanl. synkron generator eller
motor). M. kopplas ofta direkt vid
huvudmaskinens axel men kan också ingå som del i ett
separat magnetiseringsaggregat. F. D-n.
Magnetiseringsström, den elektriska ström,
som fordras för att upprätthålla det
magnetiska induktionsflödet i en elektrisk maskin,
transformator eller apparat. I en
transformator utgör m. en del av strömmen i
arbets-lindningarna, vanl. omkr. 1—6 % av den
normala belastningsströmmen. I
likströmsmaskiner samt likströmsmagnetiserade
växel-strömsmaskiner (t. ex. synkronmaskiner)
flyter m. fram i en särskild härför avsedd
magnetiseringslindning, medan i
växelströmsmaskiner utan
likströmsmagneti-sering m. antingen ingår i den genom
arbets-lindningen flytande strömmen (t. ex. i
asynkronmaskiner) eller anordnas i en särskild
magnetiseringslindning (t. ex. i enfas
seriemotorer). F. D-n.
Magnetiskt flöde, dets. som magnetiskt
in-duktionsflöde (se E 1 e k t r o m a g n e t i s m,
suppl., sp. 1200). Om enheten för m. se
Elektriska enheter, suppl. F. D-n.
Magnetiskt moment, ett mått på en
magnets verkan på avstånd, mycket större än
dess längd (jfr Dipol, suppl.). En sluten
strömledare har ett mot sitt plan vinkelrätt
m., proportionellt mot strömstyrkan och den
av ledaren omslutna ytan. Sv. B-r.
*Magnetism. Kroppars magnetiska
egenskaper karakteriseras av deras permeabilitet
(se Elektro magnetism, suppl.) el.
av deras susceptibilitet K,
förhållandet mellan det magnetiska moment, som av
ett magnetiskt fält alstras i 1 cm3 av
kroppen, och fältets styrka. De sammanhänga enl.
formeln fi = 1 + 4 n K. Diamagnetiska
kroppar ha negativ susceptibilitet (alltså < 1),
nästan oberoende av temp. och av
storleksordningen 10’6 (hos gaser ännu lägre).
Diamagnetismen förklaras genom det yttre
fältets inverkan på elektronbanorna kring
atomerna, varigenom ett mot fältet
proportionellt och motsatt riktat magnetiskt moment
alstras (i analogi med vanliga
induktions-fenomen). Paramagnetiska ämnen ha positiv
susceptibilitet, vilket förklaras genom att
atomerna i sig själva ha ett magnetiskt mo
ment (jfr Mag ne ton, även i suppl.) och
blott inriktas av det yttre fältet. Då denna
inriktning störes av värmerörelsen, växer
susceptibiliteten starkt med sjunkande temp.;
den är vid rumstemp. i allm. av
storleksordningen 10’4—10*8. Det magnetiska momentet
är bundet till ofullständiga undergrupper i
atomernas elektronhöljen, medan de olika
elektronerna i en fullständigt utfylld
undergrupp motverka varandra, så att gruppen
som helhet ej ger något magnetiskt moment.
Den observerade paramagnetismen är
differensen mellan denna effekt och den tidigare
nämnda diamagnetiska. Vid metaller
framkallar ledningselektronernas spin en para-
magnetism, som på grund av urartningen (se
Kvantumstatistik, suppl., sp. 1110)
är nästan oberoende av temp.
Ofta råder mellan de olika
elementarmag-neterna (atomer el. elektroner) en
växelverkan, som betingar avsevärda avvikelser från
den enklare teorien för helt fria
elementar-magneter. Detta gäller särskilt
ferromagne-tiska ämnen. Heisenberg m. fl. har i
anslutning till en äldre teori av Weiss
kvantum-mekaniskt behandlat detta problem. Han har
funnit, att elementarmagneterna inom större
el. mindre områden inrikta varandra, så att
magnetisk mättning erhålles, så länge temp.
ligger under en viss gräns, C u r i e p u n
k-t e n. I allm. är denna spontana
magnetise-ring i olika delar av en ferromagnetisk kropp
riktad åt olika) håll, varför ingen verkan
utåt märkes, men ett yttre fält kan få
mag-netiseringen i det ena lilla området efter det
andra att slå om till en annan riktning.
Ommagnetisering sker sålunda
diskontinuer-ligt i små steg (Barkhauseneffekt).
Sambandet mellan magnetiskt moment och
impulsmoment yttrar sig i de
gyromag-n e t i s k a effekterna, av vilka den först
upptäckta är Barnetteffekten, en svag
magnetisering, som uppkommer i en stav av
ferromagnetiskt material, då den bringas i
snabb rotation kring sin axel. Detta kan
tolkas så, att elementarmagneterna genom
gyro-skopverkan sträva att ställa sig parallellt
med stavens rotationsaxel. Som en
omvändning härav kan man betrakta Ein s te i
n-de Haaseffekten: magnetiseras en
kropp, likriktas elementarmagneterna mer el.
mindre, och då deras impulsmoment därvid
komma att samverka, måste kroppen som
helhet bringas i rotation åt motsatt håll. Totala
impulsmomentet måste näml, antas vara
konstant. Andra, teoretiskt möjliga
gyromag-netiska effekter har man ej kunnat
experimentellt påvisa. Kvoten mellan
impulsmoment och magnetiskt moment för en elektron
i dess bana kring en kärna är enl. teorien
dubbelt så stor som kvoten mellan
elektronens eget spinmoment och magnetiska
moment (jfr Magneton, suppl.). Då de
gyro-magnetiska effekterna ge ett obetydligt högre
värde än den sistnämnda kvoten, följer härav,
att elektronspinnet är övervägande i de
ferro-magnetiska fenomenen. Sv. B-r.
De magnetiska fenomenen spela en
utomordentligt stor roll inom elektrotekniken.
Elektriska maskiner och transformatorer
utnyttja det magnetiska fältet för upplagring,
överföring och omsättning av energi.
Kraftverkan hos de arbetande delarna av lyft- och
bromsmagneter, reläankaren m. m. är
baserad på det magnetiska fältets
ponderomoto-riska krafter. Induktionsverkan inom
kopp-lingsspolar o. dyl. i teletekniska apparater,
t. ex. radiomottagare, äger rum med hjälp
av magnetiska fält. Om de
elektromagnetiska grundbegrepp, som finna praktisk till-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
