Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Spansk-amerikanska litteraturen - Kolonialtiden - Frihetskrigens tid - Nyromantiken - Gaucholitteraturen - Modernismen - 1800-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
869
Spansk-amerikanska litteraturen
870
Inés de la Cruz (d. 1691). Berömd som
historisk författare är peruanen G a r c i 1 a s o
de la Vega (»el Inca», d. omkr. 1616).
Frihetskrigens tid (omkr. 1810—30). Först i
och med de stora frihetskrigen fick s. luft
under vingarna. Dessa krig stärkte de unga
nationernas självkänsla och gåvo nytt stoff till
diktning. Nationalhymner diktades, och
skalder, sådana som »Amerikas Quintana», J. J.
Olmedo (Ecuador; d. 1847), och J. Cruz de
Varela (Argentina; d. 1839), skrevo
eldande sånger, som blevo populära i hela spanska
Amerika. Man började alltmer ösa ur
inhemska poesikällor, ss. den storslagna
naturen, det pittoreska infödingslivet och den
äventyrsfyllda forntiden.
Nyromantiken (1830-talet—1880-talet) fann
i spanska Amerika en tacksam jordmån.
Den introducerades först i Argentina
genom dikten »Elvira 6 la novia del Plata»
(1830) av E. Echeverrla (d. 1851). Han
var den förste, som framhöll
nödvändigheten av att »amerikanisera» dikten, d. v. s.
att låta den hämta näring ur Amerikas
nationella liv och natur, och med
diktverket »La cautiva» (1834) tog han ett
revolutionerande steg bort från spanskt
klassiskt ideal. Det program han här
framlade fick stor betydelse för den
framtida s. Bland nyromantikens många skalder
i spanska Amerika skola här endast
framhållas argentinarna C. Guido y Spano
(1827—1918) och O. Ändrade (d. 1882),
kubanen J. M. Heredia (d. 1838) ävensom
Uruguayskalden J. Zorrilla de San
Martin (1855—1931), vars urskogsepos
»Ta-baré» (1888) gjorde ett formligt triumftåg
genom spansktalande länder. Bland
nyromantikens prosaverk dominerade två förträffliga
romaner, »Amalia» (1852) av argentinaren J.
Marmol (d. 1871) och spanska Amerikas
dittills populäraste roman, »Maria» (1867) av
colombianen J. Isaacs (d. 1895).
Gaticholitteraturen. Ett intressant inslag i
speciellt argentinsk diktning är litteraturen
om de ridande boskapsherdarna, los gauchos.
Gaucholitteraturen introducerades redan
under frihetskrigen av argentinaren B. H
i-d a 1 g o, vars gauchodialoger om
samhälls-orättvisorna länge levde på folkets läppar.
Det är dock framför allt två gauchoverk,
som blivit berömda. Det ena är »Fausto»
(1866) av argentinaren E. del C a m p o (d.
1880) och det andra och mest bekanta den
märkliga diktcykeln »Martin Fierro» (1872)
av argentinaren J. Hernändez (d. 1886),
ett diktverk, som blev spanska Amerikas
populäraste bok och fick hedersnamnet
»gau-chons bibel». I en andra del, »La vuelta de
Martin Fierro», finner man pampas’
levnadsvisdom i faderliga råd, koncentrerade i
strofer, som påminna om Hävamäl.
Gauchogen-ren kom sedan in i prosalitteraturen, där den
djärve rövaren Juan Moreira (efter en roman
av E. G u t i é r r e z) blev en stående typ,
och senare även till teatern. Den
intressantaste gauchotypen var dock den ambulerande
trubaduren-improvisatören, el payador, som
trakterade sin fäderneärvda spanska gitarr
på pampas’ fröjdlokaler, las pulperias. En
halvt mytiskt figur, som spelar en
framskjuten roll i gaucholitteraturen, är payadoren
Santos Vega, som dog av grämelse över
att ha besegrats av en yngre improvisatör,
enl. folktron djävulen själv.
Modernismen. Nyromantiken fick på
1880-talet vika för nya litterära strömningar, som
framträdde samtidigt i flera olika stater och
som alla strävade mot frigörelse och förnyelse
till form och innehåll. Dessa kallas med ett
gemensamt namn »el modernismo». De
märkligaste bland föregångarna till denna spanska
Amerikas mäktigaste litterära rörelse voro
de mexikanska skalderna M. Gutiérrez
Nä j era (d. 1895) och S. Diäz Mir6n
(d. 1928), kubanerna J. del C a s a 1 (d. 1893)
och J. Marti (d. 1895) samt colombianen J.
A. S i 1 v a (d. 1896). Modernismens obestridde
mästare var emellertid spanska Amerikas
hittills störste skald, R u b é n D a r f o (se d. o.;
1864—1916), och man brukar oftast datera
modernismens framträdande från 1888, det år,
då Darlos revolutionerande poesi- och
prosaalbum »Azul» utkom i Valparalso. Jämte
Darlo räknas såsom modernismens förnämsta
skalder bl. a. peruanen J. S. C h o c a n o (se d.
o.; d. 1934), som tävlade med Darlo om
hederstiteln »Amerikas skald», uruguayen J.
Herrera y Reissig (d. 1910),
argentinaren L. Lugones (f. 1874), colombianen
G. Valencia (f. 1872), mexikanen A.
N e r v o (d. 1919) och venezuelanen R. B 1 a
n-co-Fombona (se d. o., suppl.; f. 1874).
Betecknande drag för modernismen var bl. a.
en viss förkärlek för det exotiska och
musikaliskt välljudande. Dess inflytande på
prosan visade sig i rikare bildspråk, snabbare
takt och de ståtliga, kastilianska tiradernas
upplösande i mindre satser, sammanbundna
endast genom en tunn tanketråd.
Modernismen har löpt ut i många olika fåror och
-ismer; ett par namn bland de många
ultra-modernisterna och »ultraisterna» må nämnas:
V. Huidobro (Chile; f. 1893) och C. P e
1-licer (Mexiko; f. 1899). Jämsides med
modernismen har framträtt en litterär
pan-ibero-amerikansk riktning, »el americaniemo
lite-rario», som i brist på den politiska enhet,,
som var S. Bollvars dröm, proklamerar
spanska Amerika såsom en andlig enhet och
gärna har en udd riktad mot U. S. A.; bland
dess banerförare märkas Blanco-Fombona, M.
U g a r t e (Argentina; f. 1874) m. fl. Med1
den venezuelanska bygde- och dialektromanen
»Peonia» (1890) av Romero Garcta
lanserades en exklusivt nationell litterär
kreo-lism, »el criollismo», som haft många
märkesmän inom olika stater.
Bland 1800-talets prosaförfattare fanns ett
antal framstående kulturbärare, eom voro ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
