Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Aragonien - Historia - Aragonit - Aragua - Araguaya - Arakan - Arakan-Yoma - Araktjejev, Aleksej Andrejevitj - Aralia, Araliaceae - Araliacéer - Aralo-kaspiska inhavet - Aralsjön - Aram - Araméer - Arameiska språket - Aranda, Pedro Pablo de Bolea
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
681 Aragonit—Aranda 682
Historia. A. var under medeltiden ett
självständigt spanskt rike. Det ledde sitt ursprung
från några småstater i Aragöns floddal i n., som
grundats av västgöter. Ett par av dessa
små-riken kom under konungarna av Navarra och
överlämnades av Sancho den store till hans oäkta
son Ramiro, vilken 1035 antog titeln ”konung av
Aragonien”. Under ständiga strider med araberna
utvidgades det av hans efterträdare. Alfonso I
gjorde Zaragoza till huvudstad (1118). 1162
förenades A., genom gifte mellan furstehusen,
med Katalonien. 1238 erövrades Valencia. Re
gentätten var därjämte tidtals i besittning av
Sardinien och Sicilien. D. Ferdinand den
katolske (1479—1516) förmälde sig med Isabella,
arvtagerska till Kastilien, förbereddes därigenom
A:s och Kastiliens förening till konungariket
Spanien. Denna förening kom till stånd under
deras dotterson Karl I (V). Inom den spanska
monarkien bevarade A. sina privilegier och sin
särställning intill 1700-talet.
Aragonit, ett av kalciumkarbonat, CaCOs,
bestående mineral. A. förekommer i naturen dels
såsom fritt utbildade kristaller dels såsom
sinter-bildning el. i form av små kulor, s. k. ärtsten.
Karlsbader sprudelsten, som likaledes består av
a., är en avsättning ur de varma källorna
därstädes. A. ingår även i en del organismers skal
och skelettbildningar.
Aragua [ara’gcoa], stat i n. Venezuela, sträcker
sig i n. till Karibiska havet. 5,600 km2; 138,000
inv. A. är fruktbart och hälsosamt. Huvudstad
är Maracay.
Araguaya [aragcoa^a], i sitt övre lopp kallad
Rio Grand e, flod i Brasilien, Tocantins’
största biflod. A. rinner upp på Sierra Cayapo.
flyter åt n. och bildar gräns mellan de
brasilianska staterna Goyaz och Matto Grosso. Flodens
längd är omkr. 2,600 km. Segelbar 1,200 km.
Arakän, en smal landsträcka i Bortre Indien
utmed ö. kusten av Bengaliska viken. A. utgör
ett förvaltningsområde i Burma. 38,350 km2;
c:a 1 mill. inv. Genom Arakan-bergen skiljes
det från det inre Burma. Huvudstad Akjab, vid
kusten. Massan av befolkningen utgöres av
ara-kaneser el. mugs, till språk, härkomst och
utseende närbesläktade med burmanerna. A. utgjorde till
1784 ett eget rike men uppgick sedan i Burma,
som 1826 avträdde det till Brittiska Indien.
Arakän-Yoma, bergskedja i Burma. Högsta
toppen, Blue Mountain, 2,164 m.
Araktje’jev, Aleksej Andrejevitj,
greve, rysk general (1769—1834). Han vann stor
ynnest hos Paul I, som 1796 gjorde honom till
kommendant i Petersburg. Under Alexander I
blev han generalinspektör för artilleriet, som
genom hans reformer blev i stånd att göra sig
verksamt gällande i de följande krigsföretagen. 1808
utnämndes han till krigsminister samt 1810 till
medlem av det då inrättade riksrådet. I
synnerhet efter Speranskijs fall 1812 fick han allt
större inflytande och förtroende hos kejsaren.
Hatad av både soldater och bönder, avskedades
han 1826 av Nikolaus I.
Arälia, Araliäceae, se Araliacéer.
Araliacéer, Araliäceae, växtfamilj, nära släkt
med fam. flockblomstriga, Umbelliferae,
från vilken den skiljer sig genom köttig, ofta
av mer än 2 fruktblad bildad frukt och i regeln
förvedad stam. Den har sitt egentliga hem i
varma länders bergs- och skogstrakter; i Sverige
finnes endast en representant, murgrönan.
Ett av de största hithörande släktena är Aralia.
Arälo-kaspiska inhavet. I den aralo-kaspiska
sänkan, som förefanns redan under den yngre
tertiärtiden, samlade sig vid istidens maximum
smältvatten från den nordiska inlandsisen i sådan
mängd, att det Kaspiska havet gick över sina
bräddar, i n. nådde upp till Kazan och i ö.
svämmade över Aralsjöns område samt bildade
ett stort inhav, som sträckte sig ett gott stycke
in i s. Sibirien. Man har beräknat, att A.
vid sitt högsta vattenstånd haft en areal av omkr.
t.5 mill. km2, och då tog det utlopp till Svarta
havet genom Manytjs dalgång. Vittnesbörd om
detta inhavs nordliga ursprung och förbindelser
har man i en del arktiska reliktformer av
kräftdjur och en sälart.
Arälsjön, sjö i Kazakstan, ö. om Kaspiska
havet, näst detta Asiens största insjö. A. skiljes
från Kaspiska havet genom Ust-Urt-platån. Dess
spegel ligger 74 m över Kaspiska havets yta
och 48 m över världshavets. Stränderna äro
låga men höja sig något i n. och v. Bäckenet
är grunt, medeldjupet 15,0 m; det största djupet,.
68 m, återfinnes i v., och bottnen stiger
flerstädes upp som öar (sammanlagt 1,220 km2). A.
är avloppslös. Salthalten är i genomsnitt 10,3 °/oo.
Tillflödena, Syr-darja och Amu-darja, bilda båda
deltan. Sjön innehåller rikligt med fisk, och
strändernas fågelliv är livligt.
Aram, G. T :s benämning på de i Mesopotamien
och Syrien bosatta arameiska folken.
Araméer, se Semiter.
Arameiska språket, det i Mesopotamien och
Syrien redan under assyrisk tid talade semitiska
språket, framträder tidigast i inskrifter från
Zendjirli i n. v. Syrien (700-talet f. Kr.) samt
var under persiska tiden (efter Babylons fall
538 f. Kr.) det officiella språket för alla
provinser v. om Eufrat, långt in i Mindre Asien
och Egypten, varifrån vi äga inskrifter. Under
århundradena närmast före Kristus undanträngde
det småningom hebreiskan i Palestina (Daniels
bok och Esra bok äro till stor del skrivna på
arameiska) och var där allmänt tal- och
skriftspråk på Kristi tid men måste självt sedan
Muhammeds tid lämna rum för arabiskan.
Från de andra semitiska språken skiljer det
sig främst genom omfattande vokalbortfall,
reducerade vokaler i öppna stavelser, förlust av rent
passiva stammar och genom vidhängd artikel -ä.
Det föreligger i en mångfald dialekter, dels
väst-arameiska (bibelarameiskan i Esra och
Daniel, nabateiskan m. fl. äldre samt en
ännu i tre byar på Antilibanon talad dialekt),
dels östarameiska (syriskan, mandeiskan
o. s. v., av vilka den förra ännu lever kvar i
dialekter vid Urmiasjön m. fl. ställen).
Ara’nda, Pedro Pablo de Bolea, greve
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
