567 Delorme—Delpino 568 Philibert Delorme: Ingångsportalen från slottet Anet. sarnas anhängare. Hennes öden äro romantiskt skildrade av A. de Vigny i ”Cinq-Mars” (1826) och av Victor Hugo i ”M. D.” (1829). Delorme [dalå'rm], Philibert, fransk arkitekt (omkr. 1515—70), en av den franska högrenässansens ledande konstnärer. D. byggde bl. a. Frans I:s gravmonument i Saint-Denis, ledde 1548—59 alla Henrik II :s slottsbyggnads-arbeten (bl. a. Anet, delar av Fontainebleau) och påbörjade 1564 för Katarina av Medici Tuilerierna i Paris. Bland D:s skrifter märkes ”Nouvelles inventions pour bien bastir” (1561). Délos, nu kallad Mikra' Dhi'los, ”lilla D.”, till skillnad från Megale DhiTos, ”stora D.” (det forna Rheneia, ön v. om D.), liten ö i Egeiska havet (areal 5 km2; största höjd ö. h. 118 m, berget Kynthos), tillhörande Kykladerna, vilkas medelpunkt den bildar. Består av urberg och är obebodd. Berömd i mytologien som tvillingsyskonen Apollons och Artemis’ födelseort. Bortsett från de arkeologiska fynden, som visa, att ön varit bebyggd i mykensk (förgre-kisk) tid, och ett omnämnande i ”Odysséen”, är det äldsta vittnesbördet om D. den homeriska hymnen till den deliske Apollon. Den skildrar gudens födelse men nämner också, att jonerna samlade sig på D. och anställde tävlingar, förbundna med sång och dans, till gudens ära; förmodligen ägde också en marknad rum. D:s betydelse berodde på dess ställning som föreningspunkt för de på öarna boende jonerna. Samlingen ägde rum vid Apollons tempel och fest, men i religiöst hänseende kan D. icke jämföras med Delfi. Då efter segern över perserna städerna på Egeiska havets öar och kuster slöto ett förbund för att under Atens ledning fortsätta striden (Deliska förbundet), blev D. säte för förbundets råd och kassa; förbundskassans överflyttning till Aten 454 f. Kr. betecknar förbundets förvandling till ett rike under Atens överhöghet. Aten sände glänsande festbeskickningar till de vart fjärde år firade stora spelen på D. Det apolliniska kravet på renhet stegrades därhän, att ingen fick födas el. dö på gudens heliga ö; därför lät redan Peisistratos, och 426 f. Kr. Aten, företaga en rening; alla gravar öppnades, och deras innehåll fördes till Rheneia. Efter peloponnesiska kriget blev D. självständigt men kom snart åter under Atens inflytande. Vid 200-talets slut och i början av 1 oo-talet f. Kr. blev D. en betydande transito-hamn. Sedan romarna besegrat Perseus av Ma-kedonien, fördrevo de den gamla befolkningen, överlämnade ön till Aten och gjorde den till medelpunkt för handeln, särsk. slavhandeln, genom att där inrätta en frihamn (166 f. Kr.). Under Roms mäktiga skydd konkurrerade D. ut Rhodos och ärvde efter Korints förstöring (146 f. Kr.) även dess handel. Denna blomst-ring avbröts av härjningarna i krigen med Mithridates (88 och 69 f. Kr.); efter den sista skövlingen tog handeln andra vägar. Det heliga området och staden ha utgrävts av fransmännen sedan 1877. Ruinerna äro mycket vidsträckta och härstamma till övervägande del från hellenistisk tid, d. v. s. från det romerska inflytandets dagar. Från mykensk tid finnes en grav, som är den äldsta kultplatsen: från äldre grekisk tid flera tempel, bl. a. Apollons och Artemis’, och skattehus. Vid hamnen ligga magasin. S. härom äro bostadskvarteren med många ganska väl bibehållna hus, teatern och de främmande gudarnas (den syriska Afrodites, Serapis’, Anubis’, Isis’) helgedom. I n. ligger det heliga området med tempel och andra byggnader och n. om detta en basar, avsedd för de italiska köpmännen, och vidare den ”heliga sjön” och talrika ruiner. Från D. härstamma bl. a. Nikandras Artemis, den Archermos vanl. tillskrivna Nike, arkaiska kvinnofigurer och naxiernas koloss (en naken Apollonstaty). — Litt.: ”Exploration archéologique de D.” (1909 ff.). De'lphi [-fi], se Delfi. Delphina'pterus [-f-], se Vitfisk. Delphinium [-fi'-], se Riddarsporre. Delphinus [-fi'-]. 1) Se Delfin. —■ 2) Lat. namn på dauphin. Jfr Ad usum. Delpi'no, F e d e r i c o, italiensk botanist (1833—1905), prof, vid skogsakad. i Vallom-brosa (1871), sedan vid univ. i Genua (1876), Bologna (1884) och Neapel (1894). D. räknas till växtbiologiens grundare och har gjort viktiga insatser på pollinations- och spridningsbiologiens områden. D:s betydelsefullaste arbete är ”Teoria generale della fillotassi” (1883), som behandlar växternas bladställning, vars inre och mekaniska