617 Desiderio da Settignano—Desinfektion 618 Desiderio da Settignano: Carlo Marsuppinis gravvård i S:ta Croce, Florens. få tillskrivas Napole-ons vänskap för D., att Bernadotte fick sin del av den nya glansen, då han blev marskalk 1804 och furste av Ponte Corvo 1806. D:s hus vid Rue d’An-jou-Saint-Honoré 28 var en gåva till ge-neralskan från förste konsuln. Sedan Bernadotte 21 aug. 1810 valts till svensk tronföljare och anlänt till Sverige, lämnade D. motvilligt Paris okt. s. å. och ankom jämte sin son Oskar 9 jan. 1811 till Stockholm. I det främmande landet och det kalla klimatet vantrivdes hon. Hon lämnade Stockholm i juni s. å. och flyttade på hösten åter in i sitt hus i Paris. Här kvarstannade hon till 1823, även sedan hon 5 febr. 1818 blivit svensk-norsk drottning. I sällskap med den nygifte sonen och hans brud anlände D. för andra gången till Stockholm 13 juni 1823. Hon kröntes 21 aug. 1829 i Stockholms Storkyrka. Änkedrottning blev hon 1844. Gång på gång tänkte D. återvända till Paris, där hon bibehöll sitt hus. 1853 kom hon på utresa så långt som till Karlskrona, då modet svek henne. Hennes liv blev med åren alltmera tillbakadraget och isolerat. I sin ungdom en skönhet, var D. godhjärtad och älskvärd men häftig till lynnet och förblev hela sitt liv ett stort barn. Några djupare intressen hade hon icke. Svenska lärde hon sig aldrig. D:s levnadssätt var egendomligt genom hennes vana att göra natten till dag och dagen till natt samt att alltid komma för sent. — Litt.: Uno Brander, ”Bernadotternas stammoder inti-me” (1923); A. Söderhjelm, ”Drottningen” (i ”Carl Johan”, 1939). Deside'rio da Settignano [-[-in-ja'nå], florentinsk bildhuggare-] {+[-in- ja'nå], floren- tinsk bildhugga- re+} (1428—64). Han utförde fi-gurala skulpturer och större, dekorativa arbeten i marmor; hans mest kända arbeten är Carlo Marsuppinis gravvård. D. tog intryck av Donatellos och Luca della Robbias konst; hans senare arbeten utmärkas av vek, förfinad form samt rik och originell orna-mentik. Karakteristiska för denna sida av hans alstring äro tämligen talrika madonnareliefer samt porträttbyster, oftast av unga kvinnor. Desidérius, langobardernas siste konung (reg. 756—774). Han stödde efter Karlomans död 771 dennes änka och barn mot Karl den store, besegrades av denne, togs till fånga och sändes i kloster. Designatiön, detaljerad förteckning, specifikation. Designera [-sinjè'ra] (fr. désigner, bestämma), utse, i förväg nämna (någon till något). Desillusion (fr. désillusion), sviken illusion, känsla av besvikenhet el. gäckad förhoppning. — Verb: desillusioner a. Desinfektera, d e s i n f i c(i)è r a, avlägsna el. döda smittämnen; avlusa. Desinfektion (fr. désinfection), avlägsnande, oskadliggörande el. dödande av smittämnen. Sedan äldsta tider har man anat, att vissa sjukdomar spridas genom smitta, och lika länge har man använt en del medel att hindra dennas spridning, desinfektionsmedel. Till d. av bostäder brukades tidigare bl. a. svavelrökningar samt behandlingar med het luft och kokande vatten, vilka alltjämt användas. Den vetenskapliga desinfektions-läran härstammar huvudsaki. från R. Koch och hans lärjungar (1880-talet). Numera uppställas som fordringar på ett desinfektionsmedel, att det skall verka hastigt och säkert, vara oskadligt för de föremål, som skola desinficeras, samt vara billigt och lätt att använda. Ett flertal olika medel och metoder ha kommit till användning i praktiken. De kunna indelas i en fysikalisk och i en kemisk grupp. Till den första gruppen höra olika former av värmebehandling. Kokande vatten dödar alla kända smittämnen inom loppet av V4—1 tim, räknat från kokningens början. Kokning är en lämplig metod för födoämnen, matkärl, linne- och yllekläder. Strömmande vattenånga har fått stor användning vid d. För dess bruk fordras i regel särsk. apparater, s. k. desinfektionsugnar, i vilka ångan får inverka på de föremål, som skola desinficeras, antingen vid atmosfäriskt tryck el. övertryck. I sistnämnda fall uppgår temp. vanl. till 103—1050, varigenom ökad effekt erhålles. I större samhällen finnas ofta särsk. d e s i n-fektionsanstalter, varest smittrening ut-föres i större skala medelst vattenånga. Dessa anstalter bestå i regel av 2 avd., av vilka den ena är avsedd för orena el. infektiösa föremål, den andra för desinficerade. För sådan behandling lämpa sig särsk. säng- och gångkläder. Skinnvaror, läder och pälsverk tåla ej ångbe-handling. För d. av dylika persedlar användes ofta formalin-vakuumugnar, i vilka formalin och vattenånga tillsammans få inverka på de infektiösa föremålen vid 50—700 under samtidig luft-förtunning. — Het luft utan närvaro av vatten-