Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gnosticism - Gnothi seauton - Gnu - Gnuggsten - Gnupa - Goa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
77
Gnothi seauton—Goa
78
mening är äldre än kristendomen. Vanligast
förstås emellertid med g. de riktningar inom den
kristna kyrkan under de tre första årh., som
sökte sammansmälta kristendomen med
hellenistisk mystik och filosofi. De gnostiska
tänkarnas problem, frågan om tillvarons ursprung och
mål, förhållandet mellan ande och materia,
människan och världen, ha ställts av den grekiska
filosofien. Men den filosofiska sanningen måste
enl. en under senantiken allmän övertygelse
återfinnas i den religiösa uppenbarelsen, särskilt i
den hemlighetsfulla visdom, som de gamla
orientaliska religionerna ansågos besitta i sina
myter och heliga skrifter. Genom vigningar och
förberedelser kan gnostikern slutligen själv
erhålla nya uppenbarelser och andliga insikter.
— Som gemensamma grunddrag i den gnostiska
åskådningen, vilken f. ö. i de olika systemen
framträder i de mest skilda former, kan man
ange följ.:
i) Gudomsväsendet och eonerna.
Den högste guden, som är upphöjd över all
förbindelse med världen och ofattbar för all
tanke, vinner gestalt i himmelska väsen, eoner,
som emanera från honom och tillsammans utgöra
ljusets och fullkomlighetens värld, plèroma
(fullheten). Eonläran utgör f. ö. en blandning av
naiva kosmologiska myter och föreställningar
samt djupsinnig spekulation, som bl. a., med
utgångspunkt från föreställningen om människan
som en avbild i smått av världsalltet (en
mikro-kosm), konstruerar eonernas utflöde ur
gudomsväsendet ur psykologiska idéer: skillnaden
mellan subjektet, tänkandet och det tänkta o. s. v.
2) Världsskapelsen. G. behärskas av
en stark dualism mellan anden: det goda, ljuset
och fullkomligheten, och materien: mörkret och
det onda. Den högste guden kan därför icke
vara världens skapare. Från ljusets värld har
en kvinnlig eon, Achamot (Sophia el. Prunikos
i den ofitiska g.), lockats el. av obetänksamhet
fallit ned i materien. Hon ger upphov till en
rad väsen, arkonterna (härskarna), vanl.
sju till antalet. Den förnämste av arkonterna,
demiurgen, skapar med sin moders och sina
bröders hjälp världen och människorna.
Demiurgen är identisk med Jahve, judarnas högste
gud. Han är ett om icke direkt ont dock högst
ofullkomligt väsen.
3) Frälsningen. I människan, demiurgens
verk, döljer sig dock en gnista av det ljus, som
den fallna Achamot fört med sig från pleromas
värld. Det är människans ande (pneu’ma) el.
förnuft (nüs). För att befria denna gnista stiger
från ljusvärlden en eon, Kristus, ned genom
sfärerna, uppträder i världen i en skenkropp
(do’k e sis) el. förenar sig med Jesus, Marias son,
vid dennes dop i Jordan. Han meddelar de
människor, som äga något av andens ljus, om den
sanna gnosis och återvänder till ljusvärlden.
Genom tillägnandet av den frälsande kunskapen
men även genom att tillintetgöra det kroppsliga
genom askes el. — i den libertinistiska g. —
genom utsvävningar kan människan nå befrielse.
Då den i världen fångne anden helt frälsts
Äkta gnu.
till den högre världen, är tillvarons harmoni
återställd, sådan den var före fallet.
Många olika gnostiska riktningar funnos;
Cerinth i Efesos står t. ex. judekristendomen
relativt nära, Satornils system är särsk. präglat
av den orientaliska dualismen, under det att
Valentinos’ skola röjer stark grekisk-filosofisk
påverkan. — Litt.: W. Bousset, ”Hauptprobleme
der Gnosis” (1907); W. Schultz, ”Dokumente
der Gnosis” (1910); H. Leisegang, ”Die
Gnosis” (1924).
Gnöthi seauto’n, grek., ”känn dig själv!”;
inskrift på Apollontemplet i Delfi.
Gnu, arter av släktet Connochaètes bland
antiloperna. Till kroppsformen erinrar g.
närmast om en häst med lång svans och kluvna
hovar. Huvudets form är dock helt avvikande med
bred mule och vid basen starkt tillplattade,
spetsiga horn. G. förekommer i Syd- och Östafrika.
Den äkta g. (C. gnu) når en höjd vid bogen
av 1,35 m. Färgen är mörkt gråbrun.
Gnuggsten, se Mylonit.
Gnupa, konung av svensk ätt i Slesvig på
900-talet e. Kr. Hans fader, Olof, hade kommit
från Sverige och erövrat landet. G. härjade i
Friesland men blev 934 av kejsar Henrik I gjord
skattskyldig och tvangs att låta döpa sig. G.
föll i strid mot danskarna och efterträddes av
sin son Sigtrygg.
Goa [gå’a], portugisisk besittning i Främre
Indien, på Malabarkusten; 3,542 km2, 530,000
inv., därav mer än hälften kristna. Den låga
kusten är bördig men ohälsosam; därinnanför
höjer sig landet upp mot det skogklädda V.
Ghats. Huvudprodukter äro ris, kokos- och
arekanötter, manganmalm och ur havsvattnet
utvunnet koksalt. Vid floden Mandavis estuarium
ligger huvudstaden Pangim el. Nova Goa
(12,000 inv.), tillika förvaltningscentrum för
hela Portugisiska Indien. Staden är katolskt
ärkebiskopssäte; över hamnen går en betydande
transitohandel. Den gamla huvudstaden, Goa
Velha, fordom en rik handelsmetropol, är nu en
oansenlig ort med ruiner, förfallna kloster och
kyrkor. — G. erövrades 1510 av d’Albuquerque.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
