Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medling - Medljud - Médoc - Medstugan - Medtner, Nikolaj - Medulla - Medum, Maidûm - Medusa (mytologi) - Medusa (kavitetsdjur) - Medverkan till brott - Medvetande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
M edl j ud—M e dvetande
759
erfarit vid m. och ej får höras som vittne därom.
— För m. i hyrestvister finnes sedan 1940
i vissa kommuner en s. k. hyresnämnd.
3) M. i arbetstvister, se Arbetstvist.
Medljud, se Konsonanter.
Médoc [medå’k], del av dep. Gironde, i s. v.
Frankrike, mellan Gironde-estuariet och havet;
småkulligt lågland med bördiga slätter (les palus)
närmast floden, ett av Frankrikes förnämsta
vindistrikt (se Bordeauxviner).
Medstugan, by i Åre sn, Jämtland.
Medtner [me’t-], Nikolaj, rysk tonsättare
och pianist (1880—1951). 1921—36 vistades M.
omväxlande i Tyskland och Frankrike; sedan sistn.
år är han bosatt i England. M., som i sin musik
rönt starkt inflytande från den tyska
senromantiken och estetiken kring denna, har huvudsaki.
komponerat för piano, däribland 2 solokonserter
samt ett stort antal lyriska småstycken. Andra
verk äro 3 violinsonater, sånger och en symfonisk
svit. Först under senare år har M:s musik vunnit
internationell berömmelse.
Medu’lla, lat., märg. — M. o b 1 o n g ä t a, se
Förlängda märgen samt Hjärna, fig. 3. — M.
s p i n ä 1 i s, se Ryggmärg.
Medüm, Maidüm, ort i Egypten, c:a 90 km
s. om Kairo, bekant för farao Snofrus
egenartade pyramid (se bild 3 å pl. vid Egypten).
Medüsa, myt., se Gorgoner.
Medüsa, benämning på de vanl. fritt levande
könsindividerna hos vissa celenterater (se
Kavi-tetsdjur).
Medverkan till brott. Straffbuden i de flesta
strafflagar taga i regel sikte på det fall, att
en ensam person (gärningsmannen) utfört en
brottslig handling (resp, underlåtenhet). Det är
emellertid tydligt, att flera personer kunna
medverka till ett brott, varför det är nödvändigt att
uppställa särskilda regler om m. I svensk rätt
återfinnas reglerna härom främst i Strafflagen,
kap. 3 §§ 4 och 5. Dessa regler ha helt
omvandlats genom lagstiftning 3% 1948, som
trädde i kraft Vi 1949. Enl. äldre lagstiftning
bestraffades m. såsom delaktighet i brott.
I gällande rätt är huvudregeln, att envar, som
medverkar till brott, ådrager sig självständigt
straffansvar, oberoende av om annan
medverkande kan straffas. Varje medverkande svarar
för vad han själv gjort. Lagen uttrycker detta
så, att straff, som är stadgat för viss gärning,
skall tillämpas ej blott å den, som utfört
gärningen (gärningsmannen), utan jämväl å annan,
som främjat denna med råd el. dåd (d. v. s.
med psykiska el. fysiska medel). Den, som ej
är att anse såsom gärningsman, dömes, om han
förmått annan till utförandet, för anstiftan av
brottet och eljest för medhjälp därtill. Något
krav på uppsåt i fråga om anstiftares el.
medhjälpares m. uppställes ej numera. Envar
medverkande bedömes efter det uppsåt el. den
oakt-samhet, som ligger honom själv till last. Detta
innebär bl. a., att det icke för varje medverkandes
straffbarhet fordras, att hans medverkan utgjort
en betingelse för brottet. Det är tillräckligt, att
760
medverkan övat inflytande på
händelseutvecklingen i brottsfrämjande riktning. Varje
medverkande (gärningsman, anstiftare el.
medhjälpare) straffas enl. huvudregeln efter samma
skala, som gäller för den, som ensam utfört brott,
men straffet inom skalan utmätes efter vars och
ens medverkan. Vid lindrigare former av m. må
straffet nedsättas; i ringa fall skall ej till straff
dömas. M. kan, liksom gärningsmannaskap, i
vissa fall äga rum genom underlåtenhet.
Medvetande betecknar närmast en teoretisk
akt men inbegriper vanl. allt psykiskt, så att
även känslan och viljan bli medvetenhetsakter.
Man kan ange vissa utmärkande drag, som särsk.
starkt röja sig i m:s olika yttringar, och tillika
fastslå vissa allmänna betingelser, varförutan
detta erfarenhetsenligt icke yppar sig. 1)
Förändring och mångfald som m e d v
e-t e nhe ts b et in gel s er. Då är först att
märka, att m. för sitt bestånd kräver ett visst
mått av förändring i visst, icke alltför
långsamt tempo. Ett fullkomligt enformigt och
oföränderligt tillstånd strävar att upphäva vårt
m. Sålunda kan man arbeta så länge i ett
maskinhus el. i en stånghammarsmedja, att man
icke längre hör bullret. Först när det upphör
—-och alltså en förändring inträder —, uppfattar
man det. 2) Betydelsen av språng och
kontraster. Liksom alltså enformigheten och
bristen på mångfald och omväxling hotar att
upphäva el. i varje fall betydligt försvagar m:s
spänning och styrka, så förstärker omvänt
kontrast och förändring dessa i hög grad. Stiger
man från varmluftsrummet direkt under duschen
el. i bassängen, får man ett mycket intensivt
intryck av att finnas till — allt i kraft av
kontrasten. 3) Betydelsen av sammanhang.
Emellertid kunde ett m. knappast tänkas bestå,
därest det skulle grundas uteslutande på
omväxling, kontraster och avbrott. För dess bestånd
kräves därjämte enhet och sammanhang. Ty utan
att sammanhanget i viss mening bevaras, kunna
icke heller avbrott el. förändring av oss upplevas.
Ägde vi alls ingen hågkomst av ett föregående
tillstånd, skulle vi aldrig beteckna ett
efterföljande som ett avbrott el. en förändring av detta.
Förloras förmågan att fasthålla, bevara och vid
tillfälle åter framkalla tidigare erfarenheter och
intryck, så löper m. fara att sprängas. Detta är
också vad som sker i vissa själssjukdomar och
hjärnsjukdomar. — Det visar sig sålunda, att
enhet i mångfald och samband i
motsättning äro oundgängliga villkor för m :s
bestånd och stegring. 4) M. som syntes.
Sammanfattas det sagda till en mycket allmänt
hållen karakteristik av m., utfaller denna därvid
så, att m. erfarenhetsenligt röjer sig för oss
som en sammanfattande och sammanhållande
verksamhet, en syntes (av grek. sy’nthesis,
sammanfattning). Detta syntetiska drag hos m. har
särsk. starkt framhållits av Kant och
transcen-dentalfilosofien och inom skandinavisk filosofi
och psykologi av H. Höffding och H. Larsson;
betydelsen av skillnader, avbrott och omväxling
som villkor för m. har däremot betonats av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
