Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oratorianer - Oratorium - Oravais - Orbis - Orbita - Obritalneuralgi - Orcagna, Andrea dell’ (Andrea di Cione, Arcagnuolo, Archagnio) - Orchestra - Orchidaceae, Orchis - Orchitis - Orchomenos (Arkadien) - Orchomenos (Beotien) - Orcin - Orcus - Orczy, Emmuska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
533
Oratorium—Orczy
534
ordenslöften och kunna när som helst utträda.
De syssla med bön, sakramentsförvaltning,
predikan samt vård av sjuka, fattiga och pilgrimer.
— Fullt självständiga voro de franska
ora-t o r i an e r na. Deras upphovsman var kardinal
Pierre de Bérulle (d. 1629), vilken 1611 i Paris
stiftade en oratorieorden som, 1613 sanktionerad
av Paul V, utbredde sig över Frankrike och
Nederländerna. Den upplöstes genom föreningslagen
1903.
Oratorium, mlat. (it. oratorio), episkt-lyriskt
tonverk, bestående av körer, soli, ensembler med
orkester. Namnet begagnas ibland om större
kantater (t. ex. Bachs o.). Under 1500-talets senare
hälft uppförde oratorianerna (se d. o.) små
dramatiska musikstycken, som sedan kallades
oratorier. Man skilde på 1600-talet mellan ”oratorio
volgare”, ”oratorio latino” och ”azione sacra”.
Den förstnämnda, äldsta, kunde som folklig ej
få plats i kyrkan. Den konstnärligt högre latinska
oratorieformen utbildades av Carissimi. ”Azione
sacra” var ett religiöst sceniskt stycke och stod
som sådant nära operan. Under 1700-talet blev o.
i Italien genom A. Scarlatti ett dramatiskt stycke
utan sceniskt framförande men i övrigt närstående
operan. Sin egentliga nya allmänna (ej
konfessionella) form fick o. genom Händel på 1730- och
1740-talen i England. Efter 1750 upptog man i o.
även passionen, och konstarten odlades sedan lika
ofta av protestanter som katoliker. Genom Haydns
oratorier ”Skapelsen” och ”Årstiderna” (omkr.
1800) utbildades det romantiska o. med
grundligare orkesterbehandling och större vikt lagd vid
det naturskildrande momentet. Under påverkan av
såväl Händeis o. som Bachs passion uppstod
Mendelssohns oratorieform, representerad av
”Paulus” (1836) och ”Elias” (1846). En
nyromantisk, mera dramatisk o.-stil uppstod på
1850-talet i Frankrike genom Berlioz:
”legendoratoriet”. Liszt anslöt sig till denna stil med mera
vikt lagd vid det rent katolska (”Den heliga
Elisabet” och ”Kristus”). I våra dagar har
o.-formen odlats av bl. a. Don Lorenzo Perosi (med
12 märkliga verk under tiden 1897—1910), I.
Stravinskij (”Oedipus Rex”), A. Honegger (”Le
Roi David”, 1923) och Hilding Rosenberg (”Den
heliga natten”, 1936, ”Huvudskalleplatsen”, 1938,
och” Josef och hans bröder”, 1946, 1947 och 1948).
I det moderna o. finns också en viss tendens att
anknyta till symfonisk form, t. ex. hos Z. Kodåly
(”Psalmus hungaricus”), P. Hindemith (”Das
Unaufhörliche”), G. Holst (”The hymn of
Jesus”), Honegger (”Cantique des Cantiques”), W.
Walton (”The feast of Belshazzar”), Ch. M.
Loeffler (”Hora mystica”) och H. Rosenberg
(”Johannes’ uppenbarelse”, 1940). — Litt.: A.
Schering, ”Geschichte des O:s” (1911).
Oravais [å’r-], fi. O’ravainen, kommun i Vasa
län, Finland, vid Bottniska vikens kust, n. ö. om
Vasa stad; 236 km2, 3,700 inv., svensktalande.
Slaget vid Oravais. Under sitt återtåg under
finska kriget 1808—09 intogo svensk-finska
trupper under Adlercreutz 14/g 1808 försvarsställning
s. om O. kyrka. Visserligen blevo de ryska
trupperna under Kamenskij efter upprepade anfall
tillbakaslagna, men då svenskarna upptogo
förföljande av den vikande fienden, blevo de anfallna
av nyanlända ryska trupper, som hotade spränga
den svenska hären i två delar och tvang den till
återtåg. Närmaste följd blev stilleståndet i Lohteå.
O’rbis, lat., krets, cirkel; himlafästet. — O.
terrärum, hela jorden. — O. pi’ctus, ”den
målade världen”, illustrerad skolbok (”Orbis
pic-tus sensualium”, 1657), se Comenius, J. A.
O’rbita (av lat. o’rbis, krets), anat., se
ögonhåla.
Orbitälneuralgi, med., se Neuralgi.
Orcagna [årka’nja], Andrea d e 11’, eg.
Andrea di Cione, kallad Arcagnuolo
el. A r c h a g n i o, italiensk målare och
bildhuggare (omkr. 1308—68). Som målare är han känd
genom altarmålningen i Strozzikapellet i Santa
Maria Novella i Florens (1357), och som
skulptör har hans namn blivit berömt genom det med
ett flertal reliefer prydda marmortabernaklet i
Or San Michele i samma stad (1348—59). O.
anlitades även som smakråd och dekoratör, t. ex. vid
dombyggena i Florens och Orvieto. O:s tidigare
liv, utbildning och verksamhet äro okända, men
man ser av hans båda signerade arbeten, att han
tagit intryck av Giotto och Andrea Pisano. —
Andrea O:s broder Nardo di Cione (d.
1366) skall ha utfört freskerna i Strozzikapellet,
möjligen i samarbete med Andrea. Nardo har i
dessa målningar visat sig vara en mycket
betydande konstnär. En yngre broder, J a c o p o di
Cione (d. efter 1394), övertog 1368 och
fullbordade en av Andrea påbörjad målning för ett
Matteusaltare i Or San Michele (nu i Uffizierna).
— Litt.: K. Steinweg, ”A. O.” (1929).
Orchèstra [-k-], grek. (eg. dansplats), i den
grekiska teatern hela den nästan cirkelformiga
plats, som omgavs av åskådarplatserna och scenen.
I den romerska teatern bildade o. blott en
halvcirkel, som innehöll hedersplatser för senatorerna.
Orchidäceae, O’rchis [-k-], bot., se Orkidéer.
Orchitis [-k-] (av grek. o’rchis, testikel),
testi-kelinflammation.
Orcho’menos [-k-] (lat., grek. Orchomeno’s),
forntida stad i n. Arkadien, en av landskapets mera
betydande orter; ruiner vid nuv. byn Kalpaki.
Orcho’menos [-k-] (lat., grek. Orchomeno^),
forntida stad vid Kefissosflodens utlopp i
Kopais-sjön i Beotien (nuv. byn Skripou). Bebyggelsen i
Ö. går tillbaka till neolitisk tid. Under den
my-kenska tiden, då det var minyernas huvudstad,
synes O. ha varit mycket betydande. Där finnes en
berömd kupolgrav, undersökt av Schliemann 1881,
och rester av ett palats ha påträffats. I historisk
tid var O. Beotiens näst största stad men stod
tillbaka för Tebe och förstördes helt av tebanerna
omkr. 365 f. Kr. Utgrävningar företogos här 1903,
1905 och 1925 av bayerska vetenskapsakad. —
Litt.: H. Bulle och E. Kunze, ”O.” (3 bd,
1907—34)-
Orcin, kem., ett derivat av resorcin; jfr Orselj.
O’rcus, romersk gud, representant för
under-j orden; även dödsriket sj älvt.
Orczy [å’ksi], E m m u s k a, g. Montagu Bar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
