Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ostfriesland - Ostfrisiska nötboskapsrasen - Ostfärg - Osthoff, Hermann - Ostia - Ostindien - Ostindiska arkipelagen - Ostindiska handelskompaniet (Ostindiska kompaniet)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
643
Ostfrisiska nötboskapsrasen—Ostindiska handelskompaniet
644
Parti av Decumanus maximus, huvudgatan i antikens Ostia.
leonska tidens omvälvningar Holland och
Frankrike. 1815—66 hörde det till Hannover, därefter
till Preussen.
Ostfrisiska nötboskapsrasen, se Nötkreatur.
Ostfärg, se Ost.
Osthoff [å’sthåf], H e r m a n n, tysk
språkforskare (1847—1909), från 1877 prof, i Heidelberg,
en av de främsta målsmännen för den
jämförande indoeuropeiska språkforskningen, särskilt för
den riktning, som brukar kallas
”Junggrammati-ken”. Av hans många arbeten äro de viktigaste
”Das Verbum in der Nominalcomposition” (1878),
”Vom Suppletivwesen der indogermanischen
Spra-chen” (1900), ”Etymologische Parerga”, I (1901),
samt O:s och K. Brugmanns serie
”Morphologi-sche Untersuchungen” (6 bd, 1878—1910).
Ostia [å’s-], Roms hamnort, belägen vid den
antika Tibermynningen, numera c:a 5 km från
havet och den moderna badorten Ostia (O. Mare;
området för den antika staden kallas O. Scavi).
O. grundades under senare hälften av 300-talet
f. Kr. och var då blott ett befäst läger till
flodmynningens skydd. Roms hamn låg uppe vid
själva staden. I samband med tillväxande
medel-havshandel och sjöfart med större fartyg
utvecklades kring lägret (vars mur delvis kvarstår) en
handels- och omlastningsort, som blev av största
betydelse för Roms proviantförsörjning. På
Sul-las tid (omkr. 80 f. Kr.), då O. försågs med en
ny murgördel, hade det vuxit ut till en storstad.
Fram till mitten av 1 :a årh. f. Kr. var O. även
flottstation. Under kejsartiden ombyggdes O. helt
i solid tegelarkitektur med hyreshus i flera
våningar och bevarade sin ställning som ett av
världshandelns stora centra, även sedan Claudius
och Trajanus c:a 4 km n. v. om O. låtit bygga
stora moderna hamnanläggningar (se Portus). Det
vetenskapliga intresset för O. vaknade redan på
1700-talet, men först 1908 påbörjades
systematiska utgrävningar i stor skala. Under de senaste
årtiondena har O. under ledning av G. Calza
vuxit ut till Italiens jämte Pompeji största och
viktigaste utgrävningsplats.
Då ruinerna äro utmärkt väl
bevarade, skänka de en
enastående blick i den romerska
kej sartidens
stadsbyggnads-konst betr, planering och
ga-tuväsende, bostadshus etc. Så
ger O. en levande bild av en
stor romersk handelsstad och
visar samtidigt den moderna
europeiska stadstypen i dess
första utvecklingsfas. —
Litt.: G. Calza, ”O.” (1926;
ty., eng., fr. och it. uppl.;
sista uppl. 1949); A.
Boèthi-us, ”Hur Rom byggdes under
antiken” (1938),
”Stadsbebyggelsen i Roms hamnstad
O.” (1951).
Ostindien, benämning på
dels (och vanl.) Ostindiska
öarna enbart, dels Ostindiska
öarna och Bortre Indien, dels
(och särsk. förr) hela Sydasien (alltså Främre
och Bortre Indien samt Ostindiska öarna).
Ostindiska arkipelagen, se Ostindiska öarna.
Ostindiska handelskompaniet, vanl. kallat
Ostindiska kompaniet, oktrojerat svenskt
handelsföretag för handel på Syd- och Östasien
1731—1813. Bildandet av ett privilegierat svenskt
kompani i stil med de engelska, holländska m. fl.
för handel på ”Ostindien” (= Gamla världen
bortom Goda Hoppsudden) hade vid flera
tillfällen planerats, innan det som ett led i den
begynnande frihetstidens kommersiella expansion
förverkligades med köpmannen H. König som första
ledande kraft. Det möjliggjordes bl. a. genom
utländska impulser och kapital, som frigjorts
genom misslyckandet av ett försök att bilda ett
dy-ligt kompani för österrikiska Nederländerna i
Ostende 1722—31. Det svenska O. inriktade sin
handel på områden, som icke redan tillhörde
andra makters intressesfärer, men utsattes likväl i
början för svåra övergrepp, särskilt från
engelsmännen i Indien. Snart koncentrerade det sig på
Kina, särskilt Kanton; dess främsta koloniartikel
blev te, som till större delen avyttrades till
främmande europeiska länder, icke minst genom
insmuggling. Därjämte infördes, likaledes
huvudsaki. för återutförsel, siden, porslin och
varjehanda lyxvaror. O. rönte mycken ovilja från de
mäktiga kretsar, som stodo bakom
manufaktur-protektionismen och ” överf lödsförordningarna”;
men främst till följd av kronans betydande
inkomster i avgälder o. dyl. av O. fick det likväl
successivt förnyad oktroj. Vid tredje oktrojen
1762 nybildades det helt under ledning av F.
Lö-wen och R. Finlay, likaledes vid femte oktroj en
1806 under ledning av D. Schinkel, N. Schwan
m. fl. O:s kärna och huvudintressenter
utgjordes av en fåtalig direktion med säte till 1806 i
Göteborg och sedan i Stockholm. O:s slutliga
undergång 1813 förorsakades främst av
Napo-leonstidens välvningar och osäkerhet på haven. —
Litt.: E. Olån, ”Ostindiska compagniets saga”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
