Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Riksblockmyndigheten - Riksbrandinspektör - Riksby - Riksdag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
55
Riksbrandinspektör—Riksdag
56
Arbetsmarknadsstyrelsen och har sitt kansli för-
lagt till det senare ämbetsverket.
Riksbrandinspektör, se Statens brandinspek-
tion.
Riksby, stadsdel inom Bromma förs., i n. v.
Stockholm, s. ö. om kyrkan; c:a 8,000 inv.
Riksdag, benämning på folkrepresentationen
i Sverige och Finland, i Danmark (rigsdag) och
i Tyskland (ReichstagY
I Sverige betecknade ordet r. urspr. endast
själva sammankomsten av svenska folkets om-
bud (ordet r. f. ggn använt 1544), men efter in-
förandet av 1866 års nya R. O. nyttjas det även
om representationen, vilken tidigare kallats rik-
sens ständer.
I det statsskick, som till en början utvecklade
sig i det till ett rike vordna Sverige och som
fick sammanfattande utformning i konungabalken
i Magnus Erikssons landslag, förekom ursprung-
ligen ej någon representation av det slag, som
enl. vedertagen svensk terminologi kallas r., d. v. s.
en representation för hela riket, vilken i sig
innefattar ombud för landets olika samhälls-
klasser, alltså under ståndssamhällets tid såväl
för det världsliga och det andliga frälset som för
köpstäder och menig allmoge, och som äger att
besluta i riksangelägenheter. Visserligen stadga-
des i konungabalken en riksrepresentation, i det
att vid konungaval lagmannen och 12 ”vittre och
snälle” män från varje lagsaga skulle samlas och
förrätta valet, men denna valförsamling hade sin
uppgift begränsad till själva konungavalet. Även
herredagen och riksrådet utvecklade sig i sitt
slag till en riksrepresentation. Men denna var
språkrör för stormannaintresset, som tidtals stod
i opposition mot konungamaktens utövare. För
att bryta detta motstånd tillkallade då denne även
representanter för köpstäderna och allmogen till
de möten, där rikets angelägenheter avgjordes.
Dessa vidgade herredagar blevo de första r., och
herredagarna kunna därför måhända i första
hand anses som den svenska r:s ursprung. Det
är ovisst, om något möte, som kan göra skäl för
namnet r., verkligen ägt rum under 1300-talet
(en kallelse till ett dylikt från 1359 finnes beva-
rad, men om detta kommit till stånd känner man
ej). Den första verkliga r. har av äldre svenska
historiker ansetts vara det möte, som på Engel-
brekts kallelse samlades 13 jan. 1435 i Arboga,
men den församling, som där mötte upp, var
dock blott en herredag i detta ords snävare me-
ning, till vilken även köpstadsmän inbjödos jämte
frälset. Däremot hölls i juni s. å. i Uppsala ett
möte, på vilket alla fyra stånden oförtydbart
sägas ha varit företrädda. Snart följde andra r.,
och de kommo till flitigt användande under Stu-
rarnas kamp mot unionssträvandena. Ju mer po-
litiskt oroliga tiderna äro, dess talrikare äro riks-
dagskallelserna under de närmast följande årh.
Gustav Vasas tidigare regeringstid är fylld av
möten, av vilka många kunna göra anspråk på
namnet r. Under Sigismunds och Karl IX :s stor-
miga regeringstider inkallades r. mycket ofta.
Några fixerade uppgifter för eller någon regel-
mässig inkallelse av r. förekomma dock ej ännu
på länge. Endast långsamt utbildades en praxis
beträffande vilka som skulle kallas eller utses
att deltaga. Allmogens deltagande och politiska
betydelse äro dock särskilt värda att uppmärk-
sammas. Ehuru r. under senare delen av 14CO-
talet och under 1500-talet alltså spelar en myc-
ket stor roll i svenskt statsliv, utfärdas inga för-
ordningar el. dyl. för att legalisera och normera
dess verksamhet förrän i början av 1600-talet.
Ej heller är den under denna tid den enda for-
men för konungens förhandlingar med inbyggar-
na, ty ofta anlitas härför del§ de av ålder bruka-
de landstingen, dels provinsialmöten med repre-
sentanter för ett eller flera stånd. Allteftersom
riksenheten inom förvaltningen gjorde sig mera
gällande, kommo provinsialmöten o. dyl. ur bruk.
Längst användes de för att bevilja nya skatter.
De förbjödos uttryckligen 1660. En riksrepresen-
tation blev alltså småningom den normala före-
trädaren för inbyggarna, men konungarna ansågo
sig stundom ej böra el. kunna tillgripa den både
besvärliga och betungande fullständiga r. Under
senare 1500-talet och tidigare i6co-talet inkalla-
des därför stundom ett slags herredagar i ny
form, ”möten av de förnämsta ständerna” eller
”utskottsmöten”. De bestodo förutom av rådet i
regel även av representanter för adeln, för det
högre prästerskapet och för flera eller färre
städer samt stundom även för krigsbefälet. Ut-
skottsmötena reglerades i 1634 års R. F., men
även de avskaffades 1660. Det första generella
beslut, som innehåller uttryckliga bestämmelser
om r:s sammansättning och verksamhetsformer,
är 1617 års s. k. riksdagsordning. Enl. denna
skola vid r. närvara rådet, adeln, representanter
för prästerskapet, för krigsbefälet, för borger-
skapet och för allmogen. Genom 1626 års riddar-
husordning utformades närmare adelns uppträ-
dande på r. Regeringsformen 1634 stadgar, hur
r. skall vara sammansatt. Krigsbefälet försvann
småningom som självständig beståndsdel av r.,
under det att de övriga organiserade sig som fyra
avgränsade stånd. R:s ställning stärktes och be-
fästes ytterligare, då genom 1660 års additament
de ovannämnda konkurrerande mötena förbjödos,
samtidigt som det föreskrevs, att r. skulle inkallas
vart tredje år under förmyndarstyrelse. Då r.
mer och mer kommit att träda i st. f. de gamla
landstingen o. dyl., övertog den givetvis dessas
befogenheter beträffande lagstiftning, utskriv-
ning och bevillning jämte därmed sammanhäng-
ande delaktighet i frågor om krig och fred samt
en viss domsrätt, varom domen över Gustaf
Trolle 1517 och över fyra rådsherrar 1600 (”Lin-
köpings blodbad”) vittna.
Genom det karolinska enväldet reducerades
riksdagens befogenheter och inflytande högst av-
sevärt, och genom 1680 års r:s förklaring om
rådets ställning till konungen och till ständerna
uteslöts rådet ur r., där det tidigare betraktats
som den främsta deltagaren med pretention på
att anses som ett särskilt riksstånd. Med Karl
XII:s död inträder en helt ny tid i den svenska
r:s historia, frihetstiden eller ständerväldets tid.
Dess befogenheter vidgades, så att man med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
