Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ryssland - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
455 Ryssland 456
i den nya koalitionen mot Frankrike men sökte
förgäves på Wienkongressen av Polen skapa en
konstitutionell monarki i union med R. Galizien
återlämnades nu till Österrike. Alexander hän-
gav sig alltmera åt religiösa grubblerier, lät
gunstlingen Araktjejev föra en reaktionär in-
rikespolitik och strävade i spetsen för Heliga al-
liansen att kväva alla frihetsrörelser i Europa.
Alexanders bror Nikolaus I (reg. 1825—
55) måste, sedan den äldre brodern Konstantin
med Alexanders samtycke avsagt sig arvsrätten,
med vapenmakt tillkämpa sig tronen. Vid trup-
pernas svärjande av trohetseden utbröt ett av
frihetssvärmare anställt myteri. Upprorsledama
(d ekabristerna) straffades synnerligen
strängt, och Nikolaus betonade med skärpa en-
väldets och konservatismens principer. Som stats-
inkvisition tjänstgjorde den beryktade ”tredje av-
delningen” av kejsarens kansli. Livegenskapen
rubbades ej. Mot Europa uppträdde Nikolaus
som det beståendes förkämpe men främjade
även R:s utvidgning genom en aktiv utrikespoli-
tik. Persien råkade i allt större beroende av
R., och dettas välde utvidgades betydligt i Cen-
tralasien. Den turkiska flottan krossades vid
Navarino (1828), och genom freden i Adrianopel
(1829) avträdde Turkiet ytterligare områden vid
Svarta havet. Resningen i Polen (1830—31) ned-
slogs utan hänsyn till europeisk opinion. Fördra-
get i Hunkjar-Iskelesi (1833) ställde Turkiet
under R:s protektion: under krigstid skulle
Dardanellerna spärras för alla andras flottor.
Sultanens konflikt med Egypten utnyttjade Niko-
laus för att isolera julimonarkien från övriga
makter, men han måste 1841 dela förmynderska-
pet över Turkiet med övriga stormakter. R. in-
grep energiskt för ordningens återställande i
Ungern 1849, medlade 1850 mellan Österrike och
Preussen samt bidrog 1852 till räddandet av den
danska monarkiens integritet. 1853 besatte R.
Donauprovinserna. Om det därpå följande
I r i m k r i g e t se d. o.
Nikolaus’ son Alexander II (reg. 1855—
80 slöt freden i Paris, varigenom R. avträdde
Donaumynningarna och en del av Bessarabien.
Svarta havet förklarades neutralt och öppet för
alla handelsfartyg men stängt för örlogsfartyg.
Efter fredsslutet yrkades från alla håll på inre
reformer. ”Intelligentsian” svärmade för en folk-
representation, och bland studenterna vunno socia-
listiska teorier ökat insteg. Förtäckt agiterades
bland allmogen för dessa läror, och man vände
sig mot den bestående ordningen (nihilister).
Jäsningen tilltog under Alexander II :s hela re-
gering och ledsagades av än brådstörtad, än häm-
mad el. vacklande reformpolitik. Efter grundliga
förberedelser utfärdades 1861 manifestet om liv-
egenskapens upphävande. De frigivna (över 22
mill.) tilldelades lotter av den jord de brukat,
och den adlige godsherren ersattes av det
solidariska byalaget (mir). Fabriker och järn-
vägar anlades i stor skala, men en stor del av
adeln ruinerades, och allmogen fick svårt att
reda sig med sitt självständiga jordbruk. Ombud
från de olika stånden erhöllo rätt att vid lands-
ting (zemstvo) behandla ortsangelägenheter
(1864). Kommunalförfattning infördes i städer-
na. Polisen fortfor dock att godtyckligt förfölja
misshagliga riktningar och personer. Efter res-
ningen i Polen 1863—64 infördes där ett strängt
förryskningssystem. 1859 fullbordades erövring-
en av Kaukasien. Tasjkent och Samarkand eröv-
rades, kanaten Kokand och Bochara blevo ryska
vasaller (1865—68), Chiva måste erkänna tsarens
överhöghet (1873). Amur, Ussurilandet och ön
Sachalin förvärvades, men besittningarna i Alas-
ka såldes till U.S.Ä. (1867). Under skydd av
R:s vänskap kunde Bismarck genomföra Tysk-
lands enande, och R. bragtes även närmare Öster-
rike (”trekejsarförbundet” 1872). Jäsningen på
Balkan underblåstes, och jämsides med den pan-
slavistiska agitationen växte den nihilistiska, or-
ganiserad i hemliga sammansvärjningar. Slutli-
gen drevs tsaren att förklara Turkiet krig (1877;
se Rysk-turkiska kriget 1877—78), men de för
turkarna hårda villkoren i preliminär freden i
San Stefano (1878) mildrades på Berlinkongres-
sen. Missnöjet inom R. eggade den revolutionära
terrorismen, vilken nu vändes mot tsaren själv.
Förgäves sökte denne med liberala löften lugna
sinnena; han mördades 1881.
Alexander III (reg. 1881—94) förklarade
sig ämna bevara självhärskardömet orubbat och
styrde under Pobjedonostsevs m. fl:s inflytan-
de i den ortodoxa kyrkans och äktryskhetens tec-
ken. De revolutionära sammansvärjningarna
motarbetades omsorgsfullt, och judeförföljelser
tjänade att till en del avleda den inre oron. En
planmässig förryskningspolitik tillämpades allt-
mera i icke-ryska riksdelar. Framryckandet fort-
sattes i Centralasien. Förhållandet till Tyskland
försämrades. R. höll dock till godo med det
hemliga treåriga separatfördraget om neutralitet
vid anfall från en tredje makt (alltså även Öster-
rike, ”återförsäkringsfördraget”). Efter Vilhelm
II :s tronbestigning fick emellertid detta fördrag
utlöpa, och R. knöts allt närmare till Frankrike.
1894 stadfästes den rysk-franska ”ententen”.
Tyngdpunkten i R:s ekonomiska utveckling över-
flyttades från agrarförhållandena till storindu-
striens befordran genom prohibitiva åtgärder och
ofantliga militära statsbeställningar.
Nikolaus II:s tronbestigning (1894), snart
följd av ett slags (av Pobjedonostsev författad)
regeringsförklaring, vari tsaren varnade för alla
”dåraktiga drömmar” om moderation av själv-
härskarmakten, gav signal till ett återupptagande
av den under Alexander III nästan kvävda oppo-
sitionsrörelsen. Icke blott intelligensen utan även
de delar av borgarklassen, som dittills varit re-
aktionens stöd, började frondera. Godsägarklas-
sen, uppretad av en industristödspolitik, vilken
svårt tyngde det med rekordartat låga sädespris
kämpande jordbruket, började i zemstvoerna ge
sitt missnöje luft; en i början av 1900-talet in-
trädd svår industrikris föranledde industriidkarna
att kräva sådan reformering av de antikverade
samhällsförhållandena, som kunde göra R. till
en industriellt bärkraftig stat. Samtidigt steg
missnöjet inom bonde- och arbetarklassen. En
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
