Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ryssland - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
457
Ryssland
458
ytterligare skärpning av böndernas jordbrist, vål-
lad av att godsägarna blevo allt ovilligare att
lämna bönderna jord i arrende, ledde efter 1900
till häftiga bondeoroligheter. I samband därmed
skedde en renässans av den på 1880-talet krossa-
de narodnikröreisen, nu reorganiserad i det 1902
bildade socialistrevolutionära partiet. Liksom ti-
digare anknöt man här förhoppningar om socia-
lismens genomförande i Ryssland till bondeklas-
sen, och liksom tidigare räknade man för åstad-
kommande av den politiska omvälvning, som först
måste ske, främst på effekten av en av partiets
kamporganisation (snart ledd av Azev, se d. o.)
praktiserad terror. 1890-talets hektiska industri-
uppblomstring, under vilken arbetarklassen snabbt
tillväxte, gav arbetarna impulsen till en med
framgång förd ekonomisk kamp; försämringen i
deras villkor under industrikrisen och de repressa-
liemetoder, varmed de maktägande sökte kväva
arbetaroron, beredde snabbt jordmånen för re-
volutionär propaganda bland arbetarna. 1898 bil-
dades det ryska socialdemokratiska partiet. Dess
inflytande på arbetarklassen var dock ännu en
tid ganska ringa, och partiet var från 1903
splittrat i två riktningar, en vänsterflygel, bol-
sjevikerna, ledd av den landsflyktige Lenin, och
en högerflygel, mensj evikerna, vilka slutl. gingo
helt skilda vägar.
I utrikespolitiskt avseende karakteriserades
första årtiondet av Nikolaus’ regering av påfal-
lande passivitet i fråga om hävdandet av R:s
intressen i ”den nära östern”. I stället vände
man sig mot ”fjärran Östern”. Där fullföljdes
— med det originella intermezzo, som bestod i
tsarens inbjudan till en allmän fredskongress (se
Haagkonferenser) — den aggressiva politik, som
ledde till rysk-japanska kriget (se d. o.).
Kriget, impopulärt från första stund, satte yt-
terligare fart på oppositionsrörelsen. I spetsen
gick borgarklassen, indignerad över regeringens
lättsinniga och inkompetenta, för landet ödesdigra
krigspolitik. Sedan inrikesminister Pleve, som
sökt nedslå oppositionen med repressalier, somma-
ren 1904 mördats, gjordes en del ansatser att
tillmötesgå oppositionen, men mot slutet av 1904
begynte en beslutsam reaktionär kurs, särskilt
influerad av storfursten Sergej, Moskvas gene-
ralguvernör. I början av 1905 ryckte även arbe-
tarklassen in i striden. I jan. utbröt strejk inom
Petersburgsproletariatet, vars av kriget och dyr-
tiden stegrade missnöje dittills hållits dämpat av
den skicklige folkledaren, prästen-polisagenten
Gapon. Tack vare sitt inflytande över massorna
lyckades visserligen Gapon ge arbetaraktionen en
så oskyldig karaktär som ett lojalt folktåg till
tsaren; detta möttes emellertid av tsarismen med
truppöverfall och massmord (”den blodiga sön-
dagen” 22 jan. 1905). Ett våldsamt uppflam-
mande av revolutionsrörelsen i alla dess former
blev den omedelbara följden: väldiga strejker,
en serie av socialistrevolutionära attentat (bl. a.
mördades storfurst Sergej), högröstade opinions-
yttringar från den borgerliga oppositionen, snart
organiserad i ”kadettpartiet”, jäsning inom armé
och flotta och svåra agraroroligheter på lands-
bygden. Små eftergifter av tsarismen (så löftet
om en dock endast rådgivande folkrepresentation)
kunde ej lugna stämningen. I mitten av okt. ut-
vecklade sig, inledd med en typograf strejk i
Moskva, en politisk strejkrörelse, som snabbt ut-
mynnade i en generalstrejk med anslutning el.
stöd från praktiskt taget hela samhället. Inom
proletariatet rådde stark stämning för väpnat upp-
ror, som dock avstyrdes av den strejkledning,
som spontant tillkommit, ett av Petersburgs
arbetare valt råd (sovjet), där mensjevikerna
voro de ledande. Tsaren tvekade länge mellan
militärdiktatur för revolutionsrörelsens kvävande
med våld och kapitulation för densamma; slut-
ligen, på en tidpunkt, då i själva verket massor-
nas stämning redan börjat sjunka och strejken
börjat avvecklas, undertecknade tsaren 30 okt.
ett av den samtidigt till premiärminister utnämn-
de Witte utarbetat manifest, innehållande löfte
om allmänt medborgerliga rättigheter, utvidgad
valrätt till representationen, riksduman, och rätt
för duman att deltaga i lagstiftningsarbetet (det
s. k. oktobermanifestet). Den ett ögonblick ska-
kade tsarismen blev emellertid snart åter situa-
tionens herre. Då arbetarna på egen hand, utan
de borgerligas stöd, fortsatte kampen för långt
gående politiska och ekonomiska krav, ledo de
eklatant nederlag. Efter en rad misslyckade ar-
betaraktioner i Petersburg kände sig Witte i
dec. stark nog att göra processen kort med
sovjeten; ett omedelbart därpå under dålig bol-
sjevikisk ledning startat väpnat uppror i Mosk-
va kuvades. Arbetarrörelsens krossande åtfölj-
des av bondeklassens. Stärkt genom denna seger
över massorna och konsoliderad genom anslutning
av samhällets moderata element, nu sammanslut-
na i det s. k. oktobristpartiet, gick tsarismen se-
dan till revolutionens slutavveckling: uppgörelse
med den genom revolutionen skapade folkrepre-
sentationen. De maktägande sökte till en början
nonchalera den parlamentariska kampanj mot re-
geringen, som öppnades av den i maj 1906 sam-
manträdande dumans dominerande parti, kadet-
terna. Då effekten av dumaaktionen på den
alltjämt oroliga folkopinionen ansågs farlig och
då ett försök att för en något modifierad rege-
ningspolitik engagera kadetterna uppgivits, blev
duman på initiativ av inrikesminstern Stolypin, nu
premiärminister, upplöst (juli 1906). Genom en
terroristisk kampanj i stort bekämpade Stolypin
revolutionens sista efterdyningar.
Då trots ogenerad påtryckning vid valen även
den andra duman fick radikal sammansättning,
blev icke blott duman upplöst utan en ny vallag
i administrativ ordning utfärdad, varigenom folk-
representationen omdanades, praktiskt taget, till
en representation för godsägarklass och storin-
dustri. Stödjande sig på den så beskaffade tredje
duman, satt Stolypin därefter några år som rysk
diktator. Såväl arbetarklassen som bondeklassen
höllos i hårda tyglar; för att möjliggöra upp-
komsten av ett konservativt skikt storbönder
sprängde Stolypin genom en ukas 1906 det ryska
mirsystemet. Samtidigt gick Stolypin aggressivt
fram mot de icke ryska nationaliteterna. I ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
