Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sahara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
597
Sahara
598
Dynfält vid oasen Ouargla i n. Sahara. Se även bild vid Afrika.
vandias till torra. Dessutom spärras tillförseln
av fuktighet från Atlanten i n. v. genom den
2,000 km långa Atlaskedjan. S. är ett gammalt
peneplan, som icke deltagit i någon veckning
efter mellan- el. äldre paleozoisk tid och som
alltså förhållit sig som ett resistensblock till
alla yngre veckningar. Peneplanets yta består
mellan Nilen och Röda havet, i centrala S.
(Ahaggar och Tibesti) och delvis även i n. v.
av urberg. I andra delar av S. är den uppbyggd
av kalksten från stenkoistiden och av vågräta
sandstenslager, tillhörande silur-, devon-, sten-
kols- och permformationerna.
Ofantliga vidder av peneplanet äro dock täckta
av mäktiga vågräta, röda kritsandstenar, i Egyp-
ten kallade nubiska sandstenar, trol. fossil öken-
sand. över S:s vågräta sandstensvidder resa sig
de centrala urbergsmassiven Ahaggar (3,000 m),
Air (1,700 m) och Tibesti (3,400 m), vilkas högs-
ta delar utgöras av unga, numera slocknade vul-
kaner. Större delen av ö. och mell. S. är hög-
land, västra S. däremot ett ofantligt lågland,
som endast här och där i n. når över 500 m.
S:s högre, av eruptiver uppbyggda delar bilda
bergöknar med djärvt modellerad topogra-
fi. De vågräta sand- och kalkstensplatåerna,
översållade av genom vittring lössprängda sten-
skärvor, bilda de vidsträckta klippöknarna el.
hammadas. Serir el. stenöknen och reg el. grus-
öknen uppstå ur ökenflodernas deltaa vlagringar
genom att ökenvinden bortskaffat det finare ma-
terialet. Stor utbredning ha sandöknarna, erg,
som bilda verkliga dynhav. Libyska öknens erg
omfattar 500,000 km2. Framträdande drag i
Saharalandskapet äro även de intermittenta flo-
dernas vanl. torra erosionsdalar oueds el. wadis
med deras omkring mynningarna utbredda torr-
deltan (se även Chott). Klimatet är jordens tor-
raste, rikt på starka extremer. Om sommaren sti-
ger middagstemp. ofta till 500 och mera, om vin-
tern uppgår den sällan till mera än 250 samtidigt
med en nattemp. av ända till —70. I hjärtat av
öknen håller sig den relativa luftfuktigheten
under månader mellan 4 och 21 °/o. Nederbörd
faller mycket sällan och oregelbundet men upp-
träder stundom som skyfall (på 1 timme ända
till 100 mm). Persisterande vegetation av nämn-
värd betydelse finnes endast i oaserna, depres-
sioner och sänkor, där grundvattnet går i dagen.
Befolkningen utgöres dels av bofasta åker-
brukare i oaserna, dels av boskapsskötande noma-
der. Trafiklederna bestå sedan gammalt av kara-
vanvägar, vilka i våra dagar trafikeras med bilar.
Jfr Saharaj ärnvägen. — S:s utforskande begynte
först i början av 1800-talet. Den europé, som
först korsade v. S., var René Caillié, vilken efter
att från Senegal ha nått Timbuktu därifrån 1828
reste genom S. till Tanger. Centrala och ö. S.
ha först undersökts av G. Nachtigal, som 1869—
75 från Tripolis besökte Tibesti, Bagirmi, Wadai,
Darfur och Kordofan. Under de senaste decen-
nierna ha särskilt franska forskare vidgat kun-
skapen om S., ss. Ch. de Foucauld betäffande
Ahaggar och Augiéras i v. S. och framför andra
E. F. Gautier, som under 28 år berest såväl v.
som ö. S. — Litt.: E. F. Gautier, ”Le S.” (1923);
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
