Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sandjak - Sandjägare - Sandklef, Albert - Sandkrypare - Sandler, Rickard
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
701
Sandjak—Sandler
702
Gröna sandiägaren.
Sandjak, turk., flagga, standar, före 1921 be-
teckning dels för det osmanska riksbaneret och
dels för ett mindre förvaltningsområde (även
kallat liva) inom ett vilaj et. — S a n d j a k dä r,
fanbärare; s. beji, ämbetsman, som styrde en
s.; s a n d j a k-i-h u m ä j ü n, det storherreliga
standaret; s a n d j ajc-i-s c h e r i f, den heliga
fanan, vilken förr som en helig relik bevarades i
sultanens skattkammare i Konstantinopel. Den
skulle få utvecklas endast i samband med dji-
häd, det heliga kriget, men hopvecklad i sitt
omhölje utställdes den årl. offentligt under må-
naden ramadän i den gamla seraljen. — Se även
Alexandrettef rågan.
Sandjägare, Cicindèlidae, fam. av gruppen
Adephaga bland skalbaggarna, omfattande me-
delstora, på buksidan metallglänsande rovbaggar,
med stort huvud,
kraftiga, skarptan-
dade överkäkar och
långa, smärta ben.
Täckvingarna äro
vanl. prydda med
gula teckningar på
grön el. brun bot-
ten. Larverna leva
i lodräta, rörfor-
miga gångar i mar-
ken, i vilkas myn-
ning de lura på rov;
de äro på ryggen
utrustade med ett
par uppåtriktade ki-
tinhakar, med vars
hjälp de hålla sig fast i röret. I Sverige fin-
nes släktet Cicindela med fyra arter. Vanli-
gast är den gröna sandjägaren, C.
campestris.
Sandklef, Johan Albert, museiman, folk-
livsforskare (f. 1893 13/s), sedan 1921 intendent
för Varbergs museum, vars skapare han är; fil.
hedersdr i Göteborg 1951. Bland S:s skrifter
märkas ”Linkultur i Halland” (1928), ”Äldre bi-
skötsel i Sverige och Danmark” (1937) och
”Singing flails” (1949). De sensationella fynden
av en 1300-talsdräkt och ”Kulknappen” behand-
las i bl. a. ”The Bocksten find” (i Acta ethno-
logica, 1937), ”Bocks tensmannen och hans
olycksbroder” (1943), ”De germanska dödsstraf-
fen” (i Fornvännen, 1944) samt i ”Carl XII:s
död” (1940) och ”Kulknappen och Carl XII:s
död” (1941).
Sandkrypare, Göbio fluviätilis (göbio), till-
hör fam. karpfiskar bland benfiskarna. Krop-
pen är långsträckt, trind, nosen framskjutande
med en skäggtöm vid vardera munvinkeln, fär-
gen ovan grågrön med svarta fläckar, silvergrå
sidor och vit buk. Längden kan uppgå till 15
cm. S. finnes blott i s. Sverige på sandbotten i
klart, rinnande vatten och lever av insektlar-
ver o. dyl.
Sandler, R i c k a r d Johannes, ämbetsman, po-
litiker (f. 1884 29/i). Han blev 1905 fil. kand, i
Uppsala och var 1905—06 lärare vid Hola folk-
högskola, där hans fader, Johan S. (1858—
1929), var rektor 1896—1922. S. blev 1911 fil.
lic. i Göteborg. Med vissa avbrott var S. 1909—
17 lärare vid Brunnsviks folkhögskola och blev
1924 dess rektor. En märklig insats i det frivil-
liga folkbildningsarbetet gjorde S. genom skapan-
det av Arbetarnas bildningsförbund 1912. Han
var dess ordf. 1919—38. — Bland den socialdemo-
kratiska ungdomen blev S. hastigt känd. Han var
1907—12 medl. av Socialdemokratiska ungdoms-
förbundets styrelse och tillhörde 1911—17 A. K.
Vid urtima riksdagen
1919 tog S. säte i
F. K. I riksdagen kom
han redan från början
att inta en central
plats genom sin kun-
nighet, intellektuella
skärpa och debattkonst.
1917 blev han red. för
Ny Tid i Göteborg
men utnämndes s. å. till
statssekr. i Finans-
dep., där han blev
Thorssons närmaste
man. Han var i Bran-
tings 1 :a regering
konsultativt statsråd 10/s—30/e 1920 och finans-
minister 3%—-27/io s. å., i Brantings 2:a regering
konsultativt statsråd 13/io 1921—19/4 1923 och i
Brantings 3:e regering handelsminister 18/io 1924
—27/a 1925. När Branting på gr. av sjukdom
lämnade regeringen 24/i 1925, blev S. statsmi-
nister, och han genomförde 1925 års härordning
med dess starka nedskärningar av försvaret. S.
kvarstod, tills en konflikt om arbetslöshetspoliti-
ken (”Stripadirektiven”) mellan regering och
riksdagsmajoritet föranledde regeringens avgång
7/b 1926. I P. A. Hanssons ministär blev S.
utrikesminister 24/a 1932. 1926 utnämndes han till
överdir. och chef för Statistiska centralbyrån.
Vid upprepade tillfällen svensk delegat vid N.
F :s sammanträden i Genève, var S. förbunds-
församlingens president 1934. S. var utrikesmi-
nister 24/9 1932—19/« 1936 och i den 28/o 1936 bil-
dade koalitionsregeringen mellan socialdemokrater
och bondeförbundare. Som utrikesminister förde
S. i flera avseende en aktiv utrikespolitik och
framhöll icke sällan med skärpa de förpliktelser,
som säkerhetsorganisationen innebar. S. hävdade,
att Sveriges öde var intimt förbundet med Nor-
dens. Mycken kraft lade S. ned för den s. k.
Stockholmsplanens förverkligande, d. v. s. den
1938 utarbetade planen, enl. vilken Ålands-öarna
skulle få befästas samt, om så krävdes, försvaras
av Sverige och Finland gemensamt. Då planen
förföll på gr. av Sovjetunionens motstånd, häv-
dade kritiken, att S. borde bättre ha förberett
frågan. S:s politik väckte betänkligheter även
hos bl. a. statsministern och regeringens majori-
tet och föranledde S:s avgång från regeringen
13/i2 1939. S. tog en ledande del i den svenska
frivilliga hjälpaktionen till Finland och har sedan
agiterat för ett från stormakterna isolerat nor-
diskt statsförbund. Samlingsregeringens tryckfri-
hetspolitik fick en hård kritiker i S. Sedan 1940
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
