Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sirelius, Uuno - Siren - Sirén, Johan - Sirén, Osvald - Sirendjur - Sirener - Siretorp - Sirionó
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
233
Siren—Siriono
234
land, om folkdräkternas historia i Finland, det
sammanfattande verket ”Suomen kansanomaista
kulttuuria” (2 bd, 1919—21; sv. övers.,
”Finlands folkliga kultur”, 3 bd, 1932—33), ävensom
”Finlands ryor” (1925).
Siren. 1) (Grek, myt.) Se Sirener.
2) (Fys.) S. el. akustisk siren,
fysikaliskt instrument för frambringande av en bestämd
ton med känt svängningstal. Den av Cagniard
de la Tour (jfr d. o.) konstruerade s. består av
en metallcylinder, förenad med en blåsbälg el.
luftkompressor. Cylinderns ena ända begränsas
av en plan skiva, försedd med en el. flera rader
koncentriskt anordnade, snett borrade hål.
Utanför detta lock finnes anbragt en rörlig skiva,
som perforerats på samma sätt men där hålen
luta åt motsatt håll. Skivan är så lagrad, att den
försättes i snabb rotation, om en luftström
pressas fram genom cylindern. Genom lämplig
ut-växlingsmekanism kan skivans rotation
kontrolleras på en tavla med rörliga visare. Därmed
är det möjligt att noga bestämma det antal stötar
per sek., som den genom hålen i skivan
(inter-mittent) utströmmande luften får, varigenom
svängningstalet för den ton, som härvid uppstår,
kan bestämmas. Denna s. har senare förbättrats.
3) (Tekn.), anordning för frambringande av
kraftiga och ihållande signal- el. varningsljud.
S. av olika utföranden användas inom
fyrväsendet och skeppsfarten, ss. m i s t s i r e n e r (i
äldre och primitivare former kallas anordningen
mistlur, i nyare, elektromagnetiskt utförande
ofta nautofon), inom luftskyddet för
åstadkommande av flyglarm m. m., inom
brandväsendet för brandsignalering o. s. v. Av s. finnas 3
grundtyper, näml, rent mekaniska s., elektriska
s. och s. drivna med tryckluft el. ånga.
4) (Zool.) Se Armödla.
Sirén, Johan Sigfrid, finländsk arkitekt (f.
1889), prof, i arkitektur vid tekniska högskolan
i Helsingfors 1931. Hans mest kända
byggnadsverk är riksdagshuset i Helsingfors, uppfört i en
monumental klassicism av starkt dekorativ prägel
(se bild 6 å pl. vid Helsingfors). Biands S:s
övriga verk märkas restaurering och tillbyggnad för
Helsingfors univ. (1937) samt flera affärshus.
Sirén, O svald, konsthistoriker (f. 1879 6A).
Född i Finland, fick S. sin första utbildning som
lärjunge till J. J. Tikkanen i Helsingfors, där
han blev fil. dr 1900 (avh. om P. Hilleström
d. ä.) ; s. å. e. o. amanuens vid Nationalmuseum i
Stockholm, doc. vid Stockholms högsk. och 1908
prof, där (till 1923); intendent (för måleri- och
skulptursaml.) vid Nationalmuseum 1926—44. S:s
synnerligen omfattande vetenskapliga arbete
berör företrädesvis tre grenar av konstforskningen.
I Sveriges konsthistoria har han, utom om
Hilleström, skrivit om C. G. Pilo (1902 och 1907)
samt ”Gamla Stockholmshus” (2 bd, 1912—13);
”N. Tessins d. y. studieresor” utgav han 1914.
Hans andra område var det italienska måleriet:
”Don Lorenzo Monaco” (1905), ”Giotto” (1906),
”Giottino” (1908; på ty.), ”Leonardo da Vinci”
(1911; omarbetad eng. uppl. 1916; ytterligare
omarbetad fr. uppl., 3 bd, 1928), ”Toskanische
Maler im 13. Jahrhundert” (1922; sv. uppl. s. å.)
samt ”Italienska tavlor och teckningar i
Nationalmuseum och andra svenska och finska saml.”
(1933). Det tredje området, den kinesiska
konsten, är S:s förnämsta, och där intar han
platsen som en av samtidens mest framstående
forskare genom sina arbeten ”The walls and
gates of Peking”
(1924), ”Chinese
sculpture from the 5th
to the I4th century”
(4 bd, 1925), ”The
imperial palaces of
Peking” (3 bd, 1926),
”Chinese paintings in
American collections”
(2 bd, 1928), ”Chinese
and Japanese
sculptu-res and paintings in
the National Museum,
Stockholm” (1931),
”Histoire des arts
anciens de la Chine”
(6 bd, 1929—35) samt ”Kinas konst under tre
årtusenden” (2 bd, 1942—43).
Sirèndjur, Sirènia, däggdjursordning,
tillhörande hovdjuren. Kroppen är spolformig,
”fisklik”, som hos valarna, med vilka s. förr
sammanfördes, med horisontal, plattad svansfena.
Frambenen äro fenlika, med tårna fullständigt
förenade med hud och blott hos några försedda
med rudimentära naglar. Yttre bakben saknas,
men ett förkrympt bäcken finnes hos de nu
levande. Huvudet är jämförelsevis litet och
hjärnan svagt utvecklad. Honans spenar sitta nära
axelvecket. Fostret har en hårklädnad, men hos
de vuxna finnas blott spridda hår utom vid
munnen, där de äro talrika, borstlika. Munnens
främre parti har hornplattor för födans lösrivande.
Dugongen (se Sjökor) har 2 framtänder i
överkäken och 5—6 emalj lösa kindtänder i var
käkhalva. Lamantinerna (se Lamantinsläktet) har
6—7 emalj klädda, med två tväråsar försedda
kindtänder i bruk i varje käkhalva, men i den
mån de främre nötas ut, skjutas de fram och
falla ut, under det att nya tänder växa upp
baktill, så att småningom ett 20-tal kindtänder
bildas och nötas ut i varje käkhalva. Alla s.
leva av vattenväxter och uppehålla sig längs
havskuster och i floder, numera blott i varma
trakter (se även Stellers sjöko).
Sirener (grek. Seirénes), grek, myt.,
fabelgestalter med fågelkropp och kvinnohuvud.
Ho-meros berättar, att de sutto vid havet och sjöngo
så ljuvligt, att förbifarande seglare ville komma
närmare för att höra bättre, men då krossades
deras fartyg. Odysseus lyckades komma
levande förbi, och enl. en senare saga störtade sig s.
därpå i havet. S. pryda ofta grekiska
gravmonument, ofta försedda med musikinstrument.
Siretorp, by i Mjällby kommun i Blekinge,
s. ö. om Sölvesborg, bekant för sina
boplatslämningar från stenåldern.
Siriono [-ånå’], nomadiserande indianstam i
urskogsområdet i ö. Bolivia med ett
utbrednings
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
