Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skadedjur, skadliga djur, skadliga rovdjur - Skadeersättning, skadestånd - Skadeförsäkring - Skadegörelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
S kadee r sättnin g—S kade gör else
308
307
liga rovdjur björn, varg, lo, järv, räv, mård,
utter, säl, örn, berguv, hök och falk. Det har
emellertid visat sig vara ett mycket komplicerat
problem att avgöra, om en rovdj ursart är
övervägande s. el. ej. I nu gällande jaktlagstiftning
förekommer därför ej beteckningen s. Den
obegränsade jakträtten är f. n. bibehållen för varg
och järv och om någon påträffar sälhund, må
han fälla och behålla djuret. Inkommer räv,
grävling, iller, mink, mård, hermelin, vessla,
vildkanin, ekorre, berguv, duv- el. sparvhök, korp
el. kråka i gård el. trädgård, har den, som bor
där el. innehar trädgården, rätt att döda och
behålla djuret. Samma gäller björn och lo, men
det dödade djuret tillfaller i så fall Kronan. Av
naturskyddshänsyn har det varit nödvändigt att
ge vissa rovdj ursarter skydd genom delvis el.
total fridlysning. Sålunda äro fjällräv, örn, glada,
alla slags kärrhökar och stäpphök fridlysta inom
hela riket. På Kronans marker äro berguv och
falk fridlysta hela året. Björn får i Norrbottens,
Västerbottens och Västernorrlands län jagas
endast Va—S1/io och är helt fridlyst på Kronans
mark i övriga delar av landet. Jakttiden för lo
är inskränkt till dec. och jan.
Skadeersättning, skadestånd, jur.,
gott-görelse för liden förlust el. skada. Skyldighet att
betala s. kan bero på frivilligt åtagande, ss. vid
skadeförsäkring. Men också i andra fall har den
skadelidande anspråk på s. (enl. svensk rätt städse
i penningar). Sådan ersättningsskyldighet
gentemot den skadelidande är bestämd efter två olika
grundsatser, den ena av romersk-rättsligt
ursprung, åläggande den person, som genom sitt
vilj ebestämda handlande medvetet förorsakat
skadan och sålunda bär (subjektiv) skuld till
densamma, ersättningsskyldighet; den andra åter, av
germansk härstamning, innebärande, att skadans
(objektiva) orsak blott behöver ligga hos en
person el. hos någon honom underlydande el. hos
någon hans tillhörighet, för att han skall bli
pliktig till s.
Den förra grundsatsen är numera
allmänneli-gen förhärskande. Den uttalas i sv. strafflagen
6. Uppsåt och vållande äro alltjämt de två
grader av skuld som efter romerska juristers
föredöme uppställas. Regeln tillämpas emellertid även
utanför de brottsliga (straffbara) gärningarnas
område; andra rättsstridiga handlingar med
skadegörande verkan föranleda likalades
skade-ståndsskyldighet. Blott i särskilda fall utdömes s.
för annan än ekonomisk skada; sålunda för
”sveda och värk, så ock för lyte el. annat
stadigvarande men”; vidare för ”lidande, som genom
brott emot personliga friheten, el. genom falsk
angivelse el. annan ärekränkande gärning, må
anses vara någon tillskyndat”. Den ekonomiska
skadan skall gottgöras i hela sin omfattning, ej blott
direkt förmögenhetsminskning utan även
utebliven, under andra omständigheter säkert
påräkne-lig vinst (lucrum ce ssans). Utesluten är dock
skada, som visserligen föranletts av den
begångna rättsstridiga handlingen men endast till följd
av mellankommen handling av annan person el.
eljest någon oberäknelig omständighet. — Av
hänsyn till den skadelidande har i svensk rätt
skadeståndsskyldigheten utvidgats till fall, där
ingen verklig skuld föreligger; sålunda ha
minderåriga (under 15 år) och sinnessjuka el.
sinnesförvirrade gjorts begränsat
skadeståndsskyl-diga för sina handlingar. Vidare har i en del
fall, säfskilt inom kommunikationsväsendet,
ska-deståndsskyldighet ålagts icke blott den
skadegörande själv utan även hans arbetsgivare
(far-tygsredare, j ärnvägsinnehavare, automobil- el.
flygplansägare).
Åt den andra grundsatsen, ersättningsskyldighet
utan skuld, har nutidens civilrätt i växande
omfattning berett plats för att göra innehavare av
farlig egendom (djur, anläggning) el. utövare
av farlig verksamhet ansvariga för skada,
som förorsakas därav. I svensk rätt är denna
grundsats tillämpad icke blott med avseende på
skada, som kreatur gjort på främmande mark,
utan även i nyare lagstiftning vid eldskada,
föranledd av järnväg, skada av automobil i
bristfälligt skick samt skada av elektrisk ström.
En särskild grupp av skadeståndsfallen tillhör
obligationsförhållandenas område. Underlätet (el.
oriktigt el. ofullständigt) fullgörande av
gäldenä-rens prestationsskyldighet innebär i regel skada
el. förlust för borgenären; dennes anspråk på
ersättning för samma skada (”skadestånd i
obligatoriska förhållanden”) behandlas ofta skilt
från s. ”i utomobligatoriska förhållanden”.
Jämväl gäldenärens skadeståndsskyldighet i ett
obligatoriskt förhållande grundas enl. huvudregeln
på hans skuld. Men också här förekommer en
annan supplerande grundsats: en gäldenär kan
göras ansvarig för bristande uppfyllelse, då han
garanterat el. anses ha garanterat riktig
uppfyllelse. I svensk rätt ligger sålunda
huvudprincipen till grund för stadgandena om hyresgästs
ansvar för skada å den förhyrda lägenheten,
om säljarens ansvar för dröjsmål med
avlämnande av det sålda (individuellt bestämda) godset
o. s. v. När däremot gäldenär förpliktas att
betala uppskovsränta el. när säljare ålägges att
ansvara för hemul, ”ändå att han var i god tro”,
liksom för dröjsmål med avlämnande av det
sålda, för såvitt leveransavtal föreligger, allt
utan villkor av skuld, så grundas detta ansvar
(= skadeersättningsskyldighet) på en garanti,
som anses ligga i gäldenärens, resp, säljarens
åtagande. — Litt.: Hj. Karlgren,
”Skadestånds-rätt” (1952).
Skadeförsäkring. Vid s. framkommer
försäkringsersättningens storlek efter en uppskattning
(värdering) av storleken av den genom
försäk-ringsfallet uppkomna skadan. Motsatsen till s.
är summaförsäkring.
Skadegörelse, jur., handling, som förorsakar
annan person skada (företrädesvis av ekonomisk
art). Uttrycket nyttjas i synnerhet om
handlingar, som följas av skadeståndsskyldighet el.
straff. För dessa påföljder är av betydelse i
vilken mån den handlandes vilja varit riktad på
skadans åstadkommande, sålunda om dolus
(uppsåt), culpa (vållande, oaktsamhet) el. casus (våda,
olyckshändelse) förelegat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
