Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skåne - Fornlämningar - Konsthistoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
501
Skåne
502
Dös vid Gantofta, s. ö. om Hälsingborg. — Se även
bilder å pl. vid Bronsåldern.
neolitiska kulturen, som kände åkerbruk
och boskapsskötsel. Denna äldsta bondekultur,
trattbägarkul turen, är känd från ett flertal
boplatser. Först från den tidigneolitiska periodens
slut och början av mellanneolitisk tid, omkr.
2200 f. Kr., spela gravarna en mera
framträdande roll i fornlämningsmaterialet, då i form
av stenkammargravar, dösar och gånggrifter.
Monument sådana som Skegrie- och
Haväng-dö-sarna el. gånggrifterna vid Barsebäck och
Glums-löv framstå än i dag som imponerande
minnesmärken i slättlandskapet. Omkr. 2000 f. Kr.
invandrade en ny kulturgrupp från Mellaneuropa, den
s. k. båtyxkulturen. Denna infogade S. i ett fast
organiserat, vittomfattande handelssystem, som
var baserat på transitohandel mellan kontinenten
och Nordskandinavien. Från den uppblomstrande
metallindustrien i Mellaneuropa importerades
kopparföremål, vilka synas ha bytts mot livsmedel.
Under stenålderns slutskede, den senneolitiska
tiden, omkr. 1800—1500 f. Kr., omvandlades
kulturen till en över hela Sydskandinavien enhetlig
form, samtidigt som förbindelserna med
kontinenten knötos allt fastare. Detta återspeglas i en
riklig import från Mellaneuropas nygrundade
bronsålderskulturer.
Omkr. 1500 f. Kr. började man i S. en
inhemsk metallindustri, till en början under starkt
inflytande från läromästarna på kontinenten men
även under tydlig påverkan från Brittiska öarna.
Därmed börjar bronsåldern i S., som varar
fram till omkr. 500 f. Kr. Från dess äldre
avsnitt härstammar huvudparten av de för det
skånska slättlandskapet karakteristiska stora
gravhögarna. Den märkligaste av dessa är Bredarör
vid Kivik (se bild vid Hällristningar). Strax
föremitten av bronsåldern infördes nya religiösa
föreställningar, vilka framför allt avspegla sig i
brandgravskicket men också i de hällristningar,
som förekomma inom olika delar av landskapet,
framför allt i Simrishamn-trakten.
Under sten- och bronsåldern intog S. en
obestridlig rangställning i förhållande till det övriga
Sverige, men från järnåldern finnas
betydligt färre fornminnen. Fyndrika boplatser från
kejsartid (”romersk järnålder”) ha undersökts vid
Uppåkra och Vä, överraskande rika gravar,
framför allt från 200-talet e. Kr., vid Simris och vid
Gårdlösa i Smedstorps sn. Något äldre än den
bekanta graven från öremölla i Skivarps sn.
Från folkvandringstiden finnas stora gravfält
med skeppsättningar och resta stenar, t. ex.
Vät-teryd vid Sösdala, Fulltofta och Araslöv. Jämte
en del märkliga depåfynd från delvis samma
trakter torde dessa sammanhänga med ett
uppsving för den syd- och mellanskånska bygden
under 400- och 500-talen, ett uppsving, som enl.
fyndens vittnesbörd varit förbundet med krigiska
förvecklingar. Från merovingertid känner man,
utöver lösfynd och brandgravar, även båtgravar
(vid Lackalänga). Från vikingatiden ha relativt
få gravar bevarats, vilket torde ha sin grund i att
man då j ordade de döda på samma ställen, där
sedermera de kristna gravplatserna anlagts.
Intressanta boplatsfynd föreligga från Bromölla
och Valleberga. Rika skattfynd med kufiska,
tyska och framför allt anglosaxiska silvermynt
berätta, liksom slättbygdens talrika runstenar, vilka
stundom ingå i imponerande monument (V. Strö
och Hunnestad), om att S. under vikingatid, 800
—1050 e. Kr., intog en framträdande plats i
skedets politiska händelser.
Konsthistoria. De äldsta kyrkorna i S.
uppfördes i stavkonstruktion. De äldsta stenbyggnaderna
äro de urspr. delarna av den på 1060-talet
påbörjade Heligkorskyrkan i Dalby och av Lunds
domkyrka som grundlädes under 1080-talets
förra hälft. Domkyrkobygget i Lund fostrade
talrika stensnidare och byggmästare, som jämte
inkallade (främst gotländska) yrkesbröder flitigt
bidrogo till den anmärkningsvärt snabbt bedrivna
byggnadsverksamhet, varigenom S:s landsbygd
under noo-talet och 1200-talets början försågs
med sina talrika romanska sockenkyrkor. Intimt
beroende av domkyrkans byggnads- och
dekora-tionsstil äro utom förhallen till Dalby kyrka
och klosterkyrkan (nu sockenkyrka) i Vä många
kyrkor på landsbygden. Bland deras byggmästare
känner man bl. a. stenmästarna Mårten (kyrkorna
i Höör och Hammarlunda m. fl.), Karl
(kyrkorna i ö. Herrestad, Hedeskoga m. fl.) och
”Try-demästaren”, av Roosval kallad Magister
Maje-statis. Vanligast är den romanska kyrkotypen med
absidförsett kor; dubbeltorn el. tvärställda,
rektangulära torn vid långhusets v. ända äro ofta
förekommande reminiscenser av de stora
kyrkornas arkitektur. Den kyrkliga skulpturen
framträdde under romansk tid särsk. vid uthuggningen
av-dopfuntar. — Den av Valdemar den store och
hans närmaste män omhuldade tegelarkitekturen
representeras i S. endast av den 1191 invigda
kyrkan i Gumlösa. Teglet blev redan under
1200-talet ett ytterst vanligt byggnadsmaterial
(borgtornet Kärnan i Hälsingborg, den numera illa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
