Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skåne - Historia - Vapen - Litt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
505
Skåne
506
konungamakten. Om Skånelagen se
Landskapslagar. Den högste ämbetsmannen i S. var
tidtals en gelkare (se d. o.) el. gälkare. Svenska
härar härjade flera gånger S., bl. a. 1318.
Under Danmarks politiska upplösning på 1300-talet
pantsattes S. till holsteinare, var 1332—60
förenat med Sverige i personalunion under Magnus
Eriksson men återvanns genom Valdemar
Atter-dags skickliga konsolideringspolitik. Dennes krig
med hansan och freden i Stralsund 1370
medförde hanseatiskt övervälde i Västskåne till 1385,
då Margareta återvann hela S. Den rika
kulturutvecklingen var främst knuten till Lund och
ärkestolen. Denna kultur och ärkebiskoparnas
politiska makt stöddes materiellt av särskilt det
oerhört givande sillfisket och den därmed
förenade Skånemarknaden. Sillhandeln gick först
över Skanör, sedan över Falsterbo men
domineras från 1300-talets slut av Malmö. Samtidigt
förmedlade Skånemarknaden handeln mellan de
hanseatiska östersjöstäderna samt
Nordsjöstäderna, varigenom S. blev Nordens ekonomiskt
viktigaste del. På 1400-talet vållades avbräck
genom sillfiskets nedgång, men detta minskades
avgörande först vid 1500-talets mitt. Under
Engelbrektsfejden 1434 inbröto svenskarna åter
i S., likaledes Karl Knutsson 1452. Det
hanseatiska inflytandet var starkt i S:s medeltida
städer och hade tidtals stor politisk vikt. Jämte
kyrkan och borgerskapet blomstrade en mäktig,
rik och exklusiv högaristokrati. Böndernas
uppror till förmån för den demokratiske Kristian
II nedslogs hårdhänt 1525. Reformationen
knäckte kyrkans välde, varvid borgerskapet i Malmö
gick i spetsen för utvecklingen. Samtidigt
tilltog adelsmakten, befordrad genom Fredrik II :s
godspolitik och visande sig i bildandet av stora
godskomplex samt byggande av väldiga borgar.
Adelskulturens mest lysande namn voro T. Brahe
och A. Huitfeldt. Med 1600-talet kom ökad
svensk aktivitet mot Danmark, vilken gick ut
över S. (Gustav Adolfs härjningar 1612, Gustaf
Horns 1644—45). Med Danmarks avträdande
av Halland i Brömsebrofreden 1645 började
raserandet av danska väldet östansunds. Adeln,
ledd av ätterna Krabbe och Thott, var nu
kulturellt och politiskt mindre betydande och
inriktade sig mest på ekonomisk verksamhet,
särskilt oxhandel. Genom Roskildefreden 1658 kom
bl. a. S. till Sverige. Denna oerhörda
omvälvning medförde även ekonomiska svårigheter
genom de nya tullgränserna.
Malmösammansvärjningen kvävdes i blod dec. 1659. Dansk
krono-jords övergång till svensk och vidsträckta
försäljningar från den danska adelns sida medförde,
att större delen av godsen småningom övergick
i svensk ägo. Upprättandet av Lunds universitet
1666—68 blev inledningen till en ny
kulturutveckling. Karl XI :s skånska krig 1675—79
medförde starka påfrestningar under den tid, då S.
åter delvis var ockuperat av danskarna. Jörgen
Krabbes avrättning 1678 var ett uttryck för
svenska regeringens misstänksamhet. Först efter
freden i Lund 1679 började den verkliga
försvenskningen. Den danskskånska adeln upprevs,
den i S. kvarstannande delen sammansmälte med
den svenska. Talrika svenska ämbetsmän och
präster blevo pionjärer för försvenskningen, vars
främsta målsmän voro generalguvernören R. von
Ascheberg och Lundabiskopen smålänningen K.
Hahn. De skånska stånden förmåddes att
anhålla om införande av svenskt kyrkospråk och
kyrkoskick, svensk lag och svenskt
rättegångs-väsen. Vid tiden för Karl XH:s krig var
försvenskningen redan i huvudsak genomförd och
stöddes då av Magnus Stenbocks gagnerika
verksamhet 1707—11, varunder danskarna slutgiltigt
tillbakaslogos. 1716—17 var Karls XH:s residens
förlagt till Lund. Under 1700-talet återhämtade
sig S. långsamt. — Den skånska industriens
äldsta företag är Klippans pappersbruk (från
1500-talet). På 1700-talet tog stenkolsbrytningen fart
genom E. Ruuth. Jordbruket, S:s huvudnäring,
fick sitt stora uppsving efter frih. R. Macleans
reformer. Boskapsskötsel och mejerihantering
uppblomstrade under 1700-talet, och Malmö hamn
tillkom 1775 genom F. Suells verksamhet.
Bondeupploppet 1811 var ett tillfälligt orosfenomen,
som med onödig hårdhet nedslogs vid Klågerup.
Under kontinentalsystemperioden uppstodo stora
affärsföretag i Ystad, där 1831 den viktiga
Skånska privatbanken inrättades. Jordbruk och
industri gingo under 1800-talet framåt med
jättesteg. Dessa fingo särskilt fr. o. m. 1880-talet
synnerligen viktiga tillskott i sockerbetsodlingen
och betsockerindustrien.
Vapen. Enl. k. br. av 24/u 1939 ett rött,
avslitet griphuvud med blå krona och med blå
beväring, därest dylik skall komma till användning.
Detta vapen tillkom, då S. blivit svenskt, som en
efterbildning av Malmös 1437 förlänade vapen.
— Se färgpl. vid Landskapsvapen.
Litt.-. ”En bok om S.”, red. av G. Carlquist
(2 bd, 1936—37); M. Sjöbeck, ”S.” (2:a uppl.
1936); H. Wåhlin, ”Boken om S.” (2:a uppl.
s. å.); ”Natur i S.”, red. av B. Hanström och
K. Curry-Lindahl (1947); ”Svenska turistfören:s
resehandböcker. S.” 6:e uppl. 1951); E.
Lilje-roth, ”Skåneland. Ett bildverk” (s. å.). —
Geologi och geografi: A. E. Törnebohm och
A. Hennig, ”Beskrifning till berggrundskartan
i skalan 1:200000” (i SGU, ser. A 1, a, blad 1—2,
1904), ävensom andra av SGU utg. kartblad samt
avh. i ser. C; E. Erdmann, ”De skånska
stenkolsfälten och deras tillgodogörande” (i SGU,
ser. Ca, nr 6, 2 bd, 1909—15); S. Hjelmqvist,
”Zur Geologie des südschwedischen
Grundgebir-ges” (1934); R. Norin, ”Zur Geologie der
südschwedischen Basalte” (s. å.). — E. Sommarin,
”Det skånska jordbrukets ekonomiska utveckling
1801—1914” (1917—39); C. G. Weibull,
”Skånska jordbrukets historia intill 1800-talets början”
(1923); C. Sahlin, ”Skånska järnbruk i äldre
tider” (1940); O. Bjurling, ”S:s utrikessjöfart
1660—1720” (1945); ”S:s jordbruk,
ekonomiskgeografiska studier”, red. av H. Nelson (s. å.).
— Förhistoria: O. Rydbeck,
”Stenålders-havets nivåförändringar och Nordens äldsta
bebyggelse” (i ”Kungl. Humanistiska
vetenskapssamfundet i Lund. Årsberättelse”, 1927/28); J.-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
