Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Social-Demokraten (tidning i Stockholm) - Social-Demokraten (dansk tidning) - Social-Demokraten (tidning i Oslo) - Socialdemokrati - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
631
Social-Demokraten—Socialdemokrati
632
—36, Z. Höglund 1936—40 och Rickard
Lindström 1940—44. S. utgavs av en andelsförening,
som 1931 ombildades till Social-Demokratens ab.,
i vilket även uppgick Fackföreningarnas
tryckeri-ab., som dittills tryckt S. Bolagets aktier
innehades av arbetarorganisationer, tillhöriga det
socialdemokratiska partiet. S. blev daglig V4 1890.
— Tack vare S:s förbindelse med Branting, som
blev det socialdemokratiska partiets ledare 1889,
kom den att utöva ett stort inflytande på den
svenska arbetarrörelsens utveckling. Bland mera
betydande medarbetare i kultur- och
bildnings-frågor kunna utom Branting nämnas Erik
Hedén och Erik Blomberg, som voro fast knutna
vid S. som litteraturrecensenter. Med stor
självständighet redigerades S. av Z. Höglund, som
under 2:a världskriget energiskt vände sig mot
de under mellankrigstiden framväxande
vålds-®ch diktaturrörelserna. Bland medarbetare i S.
märkas K. Tengdahl, K. Gabrielsson, Anna
Branting (”René”), Sven Persson, Karl Eriksson,
Anders örne, Sigfrid Hansson, G. Björklund, E.
Lindorm, Ivan Pauli, J. Danielsson, M. Västberg,
Fr. Severin och Karin Boye; I. Starckenberg
medarbetade som tecknare. Fr. o. m. Vi 1944
ändrades S:s namn till Morgon-Tidningen.
Social-Demokraten (se Morgon-Tidningen).
Social-Demokraten, dansk daglig tidning, som
1874 avlöste Socialisten (gr. 1871) som organ för
socialdemokratien. På S:s utveckling har E.
Winblad som red. 1881—1911 haft avgörande
inflytande. Av senare red. märkes F. J.
Borg-bjerg (1911—24 och 1926—29). Hans efterträdare
Hans Peter Sörensen blev under den tyska
ockupationen av Danmark under 2:a världskriget
genom ingripande av de tyska myndigheterna
avskedad 1941 och efterträddes av Peder Tabor
(f. 1891), medred. sedan 1934. Medred. är sedan
1947 Preben Wilman (f. 1901).
Social-Demokraten, tidning i Oslo, började
utkomma 1 jan. 1886 och övertogs 1893 av Det
norske arbeiderparti, vars huvudorgan den senare
varit. 1923 ändrades namnet till Arbeiderbladet
(se d. o.).
Socialdemokrati, politisk rörelse, som urspr.
proklamerat samhällets övertagande av
produktionsmedlen som bärande programpunkt och som
sökt förverkliga detta mål på rent demokratisk
väg och med parlamentariska medel; under den
politiska kampen, vari s. i samförstånd med den
borgerliga vänstern konstant arbetat för allmän
rösträtt och ett fullt demokratiskt statsskick,
har den utvecklats till en rörelse, som, delvis med
uppgivande och i vart fall med grundlig
revidering av sin ursprungliga rent socialistiska
målsättning, främst arbetat för och på flera håll
genomfört en rad praktiska reformer, syftande
till att ställa näringslivet under skärpt statlig
kontroll och att höja standarden för de lägre
inkomsttagarna. Socialistiska arbetarpartier i
skilda länder ha sedan länge använt beteckningen
s., först det 1869 i Tyskland bildade
socialdemokratiska arbetarpartiet (Die sozialdemokratische
Arbeiterpartei). Vid uppkomsten av
socialdemokratiska partibildningar och utformningen av
de
ras program ha Marx’ och Engels’ livsgärningar
varit av stor betydelse liksom även
Internatio-nalens propaganda.
Tysklands första socialistiska arbetarparti, Der
allgemeine deutsche Arbeiterverein, bildades av
Lassalle 1863. Efter Lassalles död 1864
framträdde under J. B. von Schweitzers ledning
rörelsens nationella karaktär starkare än dess
socialistiska. Detta gav anledning till att ett nytt
socialdemokratiskt arbetarparti på marxistisk
grund bildades i Eisenach 1869. I spetsen stodo
W. Liebknecht och F. A. Bebel. På kongress i
Gotha 1875 sammanslogos de båda riktningarna
till Tysklands socialistiska arbetarparti. Där
antogs det s. k. Gothaprogrammet, vilket erhållit
stor betydelse för de första socialdemokratiska
programmens utformning i många europeiska
länder, bl. a. i Danmark och Sverige.
Gothaprogrammet krävde produktionsmedlens
socialisering, allmän rösträtt och undanröjande av all
politisk och social olikställighet.
Sammanslutningen stärkte betydligt s:s
ställning och agitationskraft. En kraftig
socialdemokratisk tidningspress växte upp. Röstetalet vid
riksdagsvalen växte från 101,927 år 1871 till
493,477 år 1877. I regeringskretsar såg man med
ängslan denna framgång. Två attentat mot kejsar
Vilhelm I 1878 togos till förevändning för
stats-aktion mot s., och riksdagen antog i okt. 1878
”undantagslagen mot s:s samhällsvådliga
strävanden”, som flera gånger förlängdes men som
— sedan dess verkningslöshet ådagalagts —
förlorade giltighet utan att förnyas 30 sept. 1890.
Ett par tusen människor utvisades ur landet,
fängelsestraff till sammanlagt över tusen år
ådömdes, föreningar upplöstes, skrifter och
tidningar förbjödos o. s. v. Vid varje riksdagsval
gick s. framåt. 1890, före socialistlagens fall,
erhöll partiet 1,400,000 röster och 35 mandat.
Kongressen i Erfurt 1891 antog det berömda
Erfurtprogrammet, som spelat en enorm roll för
den socialdemokratiska programutvecklingen i
alla länder; dess huvudförfattare var K. Kautsky.
Partiet kallade sig hädanefter socialdemokratiskt
i st. f. socialistiskt.
Tysklands s. hade ständiga yttre framgångar
fram till i :a världskriget. Riksdagsvalet 1912
gav partiet 4 V2 mill. röster och 110 mandat (av
397). Då kriget bröt ut, underordnades partiet av
majoriteten den nationella enigheten. Emellertid
funnos redan i dec. 1914 motsättningar i fråga
om krigskrediterna; mars 1916 blev splittringen
definitiv. På en kongress i Gotha 1917 bildades
Unabhängige sozialistische Partei Deutschlands,
vars medl. vanl. kallades de oavhängiga. Vid
revolutionen i nov. 1918 övertogo
majoritetssocia-listerna och de oavhängiga från början
gemensamt regeringsansvaret. Samarbetet bröts dock
redan i slutet av året, och majoritetssocialisterna
innehade ensamma regeringsmakten ett par
månader; därefter voro Scheidemann och Bauer
chefer för koalitionsregeringar till juni 1920.
Socialdemokraterna deltogo senare flera ggr i
koalitionsregeringar; juni 1928—mars 1930 var
H. Müller rikskansler. Vid valen till
national
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
