Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Socialdemokrati - Tyskland - Frankrike - England - Österrike - Ryssland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
633
Socialdemokrati
634
församlingen i jan. 1919 fingo
majoritetssocia-listerna 163 och de oavhängiga 22 mandat (av
421). Det oavhängiga partiet hade en stark
kommunistiskt betonad vänsterflygel och sprängdes
på en kongress i Halle okt. 1920; den
kommunistiska majoriteten förenade sig med det
kommunistiska partiet. Resten förenade sig med
majoritetssocialisterna till ett enhetligt parti på
en kongress i Nürnberg sept. 1922. Sin högsta
styrka nådde partiet vid riksdagsvalen 1928, då
det beläde 153 mandat; därefter gick det
långsamt tillbaka vid valen 1930—33. Efter
nationalsocialisternas makttillträde förbjöds partiet
maj/juni 1933 och kunde under nazisttiden verka
endast som emigrantorganisation. 1945 återupptog
det sin verksamhet i Tyskland men sammanslogs
i Östtyskland med kommunistiska partiet till
Socialistiska enhetspartiet (Sozialistische
Einheits-partei), som helt präglas av kommunism, ej av
s. I Västtyskland åter avböjde socialdemokraterna
all samverkan med kommunisterna och vunno vid
valen till västtyska förbundsdagen 1949 131
mandat, varigenom de blevo representationens näst
största parti. Ett 1952 antaget program,
Dort-mundprogrammet, är moderat i de ekonomiska
frågorna och upptar åtskilliga krav av klart
nationell syftning. Partiledare har varit K.
Schumacher och efter dennes död 1952 E.
Ollen-hauer.
Frankrikes första socialdemokratiska
arbetarparti bildades 1879 under ledning av J. Guesde.
Partiet sprängdes redan 1882. P. Brousse
organiserade det s. k. possibilistiska arbetarpartiet med
reformistisk prägel, under det att Guesde jämte
anhängare riktade sig mot varje
kompromisspolitik med de borgerliga. Även andra grupper,
blanquister, allemanister (anhängare av Blanqui
och Allemane) o. s. v., funnos. Den stora
splittringen förlamade arbetarrörelsen. Då socialisten
Millerand 1899 inträdde i en borgerlig regering,
uppstodo nya slitningar. Under J. Jaurès’ ledning
fullbordades slutligen enhetsverket 1905, och ett
enhetligt, till Internationalen anslutet
socialistparti uppkom. Detta hade vid krigsutbrottet 1914
74 man i deputeradekammaren och 1 mill. röster.
Efter 1918 började en ny splittringsperiod genom
kommunismens uppträdande. Partiet sprängdes på
kongressen i Tours 1920. Vid 1932 års val erhöll
partiet 1,950,000 röster och 115 mandat, ett antal
av dessa mandat genom samverkan med
radikalsocialistiska partiet. Partiet avböjde konsekvent
att deltaga i regeringsansvaret jämte
radikalsocialisterna, men inom s. fanns en stark grupp,
som önskade samarbete, de s. k. neosocialisterna
under M. Déat och P. Renaudel. 1933 kom det
till en våldsam uppgörelse mellan neosocialisterna
och partiledningen under L. Blum. Om bildandet
av den s. k. folkfronten och den fortsatta
utvecklingen se Frankrike, sp. 67 ff.
Englands moderna socialistiska arbetarrörelse
kan räkna sin begynnelse från en förening,
So-cialdemocratic Federation, som 1881 bildades av
H. M. Hyndman. Denna organisation var ortodoxt
marxistisk och lyckades aldrig vinna grepp om
arbetarna. Fabian Society (se d. o.) har spelat
en stor roll för uppkomsten av den socialistiska
rörelsen i England. Dessa socialister, liksom den
engelska socialismen i allm., bygga icke på
marxismens teoretiska grund utan anknyta sig
mera till Robert Owens, chartisternas och de s. k.
kristliga socialisternas samt utilitaristernas
traditioner. Småningom började socialismen få
fotfäste även i fackföreningsrörelsen. Denna
utveckling påverkades starkt av det 1893 bildade
oberoende arbetarpartiet (Independent Labour Party,
I. L. P.), vars främsta män voro Keir Hardie,
MacDonald och Snowden. I. L. P. banade vägen
för det stora politiska arbetarpartiet (Labour
Party, se vidare d. o.), bildat 1900.
I Österrike bildades det socialdemokratiska
partiet 1888. Dess främste ledare fram till
revolutionen 1918 var Viktor Adler. Vid revolutionen
spelade s. en stor roll. Partiet blev 1919 landets
största, och dess ledare K. Renner och O. Bauer
inträdde som ministerpresident, resp,
utrikesminister i regeringen. Men 1920 överflyglades det av
Kristligt sociala partiet, och socialdemokraterna
utträdde ur regeringen. Det ställde sig därefter i
skarp opposition mot de borgerliga regeringarna
och företrädde ett ganska radikalt politiskt
program (”austro-marxismen”). 1934 inskred
regeringen mot s., och efter flera dagars blodig
kamp upplöstes och förbjöds s. Först 1945 kunde
partiet åter träda i verksamhet. Det samarbetar
sedan 1945 i regeringsställning med österrikiska
folkpartiet, arvtagaren till s:s motståndare under
mellankrigstiden, Kristligt sociala partiet. —
Tjeckoslovakien kom alltifrån statens bildande att
få två socialdemokratiska partier, ett tyskt och
ett tjeckoslovakiskt. De tjeckoslovakiska
socialdemokraterna samarbetade i regel med andra
tjeckoslovakiska partier och förde en moderat
politik. De tyska socialdemokraterna voro däremot
austro-marxistiskt påverkade och tillhörde
oppositionen; 1929 inträdde dock även de i
regerings-koalitionen, som de lämnade först i april 1938
i samband med den begynnande tyska aktiviteten
i landet. När tyskarna s. å. erhöllo Sudetenland,
upplöstes det tyska socialdemokratiska partiet;
när de 1939 ockuperade återstoden av landet,
även det tjeckoslovakiska socialdemokratiska
partiet. Det återuppstod 1945 men vann vid valen
1946 endast 36 mandat, medan kommunisterna
erövrade 96 platser. Efter den kommunistiska
kuppen i Prag 1948 tvingades socialdemokraterna
att förenas med kommunisterna, varefter
kommunistisk diktatur infördes i landet. —
Utvecklingen i övriga till östblocket hörande ryska
vasallstater, där dock s. före 2:a världskriget
varit relativt obetydlig, har efter 1945 förlöpt
på i huvudsak samma sätt som i Tjeckoslovakien.
I Ryssland ha funnits socialdemokratiska
sammanslutningar sedan 1878. Rysslands
socialdemokratiska partis ledare var G. Plechanov.
Rörelsen splittrades 1903 i två fraktioner:
mensje-viker under Plechanovs ledning och b o 1 s j
e-viker under Lenin. Efter revolutionen 1917
kommo mensjevikerna jämte de närstående
socialistrevolutionärerna till ledningen av den ryska
staten. Efter bolsjevikernas erövring av makten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
