Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Spanska litteraturen - Den äldsta litteraturen - 1400-talet - Dramats uppkomst och storhetstiden - 1700-talet och första hälften av 1800-talet - Senare hälften av 1800-talet och 1900-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Spanska litteraturen
757
1246). På 1300-talet levde den spanska medeltidens
mest begåvade och originelle skald, Juan R u i z
(d. 1350), vars ”Libro de buen amor” innehåller
en mängd tidstypiska episoder. Nämnas må även
P. L 6 p e z de Ayala (d. 1407) och hans
moralisk-satiriska ”Rimado de Palacio”. Den på
1300-talet mest framstående prosaförfattaren var
infanten don Juan Manuel (d. 1348), vars
verk om el conde de Lucanor o de Patronio är
en följd berättelser, till stor del av österländskt
ursprung. Till 1300-talet förlägges även den
berömda Amadisromanen.
På 1400-talet diktades i Spanien en konstfull
poesi efter provensalskt mönster. Denna diktning,
mest tillfällighetspoesi, samlades i stora
cancio-neros, främst A. de Baenas 1445. Jämte det
pro-vensalska märktes även ett italienskt inflytande;
markisen av Santillana I. Löpez de
Mendo z a (d. 1458) införde den italienska
ende-casillaben och sonetten. A. de M o n t o r o (d.
1480) skrev mustiga, satiriska skämtsånger i
folkligare tonart. Ett originellt prosaverk är
kvinno-satiren ”Corbacho” av A. Martinez de
T o 1 e d o (d. 1468).
Dramats uppkomst och storhetstiden. Den
spanska litteraturens storhetstid, el siglo de oro,
omfattar ung. 1500- och 1600-talen. Den
kännetecknas av nationell originalitet. Det spanska
dramat växte småningom fram ur det liturgiska.
Religiösa spel, de s. k. autos al nacimiento och
autos sacramentales, uppfördes tidigt i Spanien
och nådde på 1600-talet sin höjdpunkt såsom
allegorisk-religiösa teaterstycken. Det världsliga
dramat kan anses börja med J. del Encina
(d. 1534) och utvecklades vidare genom G. V
i-cente (d. 1536), B. de Torres Naharro
(d. 1531) och Lope de Rueda (d. 1565).
När sedan J. de la C u e v a (d. trol. 1609) o. a.
på scenen även infört den nationella historiens
hjältar, var vägen banad för det klassiska spanska
dramat.
Den egentlige skaparen av det nationella
spanska dramat var Lope F. de Vega C a
r-pio (1562—1635). Den spanska comedian
fick nu av Lope sin slutgiltiga form med
tre-aktsindelning, romansens åttastaviga vers och
lustigkurren, gracioson. Lika berömd är fray
Gabriel Téllez (1571—1648), mer känd
under sin pseud. Tirso de Molin a. Snillrik
var i lika hög grad P. Calderön de la
Bar ca (1600—81). Bland guldålderns övriga
förnämligare författare må nämnas mexikanen
J. Ruiz de A1 a r c 6 n y Mendoza (d.
1639), F. de Ro j a s Z o r r i 11 a (d. 1648) och
A. Moretoy Cabana (d. 1669). I Valencia
fanns en liten grupp dramatiker; mest berömd är
G. de Castro y Bellvis (d. 1631).
Storhetstidens lyrik präglades ej av samma
mäktiga originalitet som dramat; inflytandet från
Italiens nyare litteratur gjorde sig gällande.
Representanter för denna nya italianiserande
riktning voro J. B o s c å n (d. 1542), G. delaVega
(d. 1536) och D. H u r t ado de Mendoza
(d. 1575). Denna riktning bekämpades häftigt av
en grupp nationella lyriker, anförda av C. del
758
Castillejo (d. 1550). Lope de Vega är även
som lyriker oöverträffad i spansk litteratur.
Bland 1500-talets betydande lyriker märkas F.
de Herrera (d. 1597) och den även som
prosaist framstående mystikern fray L. P o n c e
de Leon (d. 1591). Även L. de Gongora
(d. 1627) var en högt begåvad lyrisk skald, ehuru
han senare förföll till ett bombastisk-perifrastiskt
maner, g o n g o r i s m.
På prosans område ställer M. de C e r v a
n-tes Saavedras (1547—1616) odödliga
mästerverk ”Don Quijote” allt annat från denna tid
i skuggan. Hans ”Novelas ejemplares” utövade
stort inflytande, närmast på äventyrsromanen.
Från Italien infördes denna tid även
herderomanen, representerad av J. de Montemayors
(d. 1561) ”Diana enamorada”, Cervantes’
”Ga-latea” och Lopes ”Areadia”. En helt ny
prosagenre i Spanien vid denna tid är skälmromanen
(pikareskroman). Den börjar med ”Vida
de Lazarillo de Tormes” (1554) av omstridd
författare, som följdes av romaner och noveller,
bl. a. ”Guzmån de Alfarache” (1599—1605) av
M. A1 e m å n (d. omkr. 1610) och ”Diablo
cojuelo” (1641) av L. Vélez de Guevara
y D u e n a s (d. 1646), något påverkad av den
italienska äventyrsromanen och efterbildad av
Lesage, samt romanen om Pablo de Segovia
(1626) av F. de Quevedo y Villegas (d.
1645), tidens mästare inom satiren. Bland dåtidens
religiöst mystiska författare märkes Teresa
de Jesus (d. 1582).
1700-talet och första hälften av 1800-talet. Med
Spaniens politiska storhet gick också dess
litterära storhetstid till ända. Det franska
inflytandet blev så gott som allenahärskande på alla
områden. Den franska riktningen fick sin Boileau
i I. de Luzån (d. 1754) och hans ”Poetica”
(1737). En viktig följd av det franska
inflytandet var den efter franskt mönster stiftade R e a 1
academia espanola, som redan 1726—39
utgav sin stora ordbok. 1738 följde Re al
academia de la historia.
Det franska inflytandet fortfor att göra sig
gällande under början av 1800-talet. När
romantiken inbröt, blev Frankrikes romantik
det egentliga mönstret. Bland de främsta
romantikerna må nämnas A. de Saavedra, hertig
av Rivas (d. 1865), E. Hartzenbusch
(d. 1880) och A. G a r c i a-G u t i é r r e z (d.
1884) samt den genialiske lyrikern J. de
Espronceda (d. 1842). Det populäraste
dik-tarnamnet i 1800-talets spanska romantik var dock
J. Z or r il la (d. 1893). Även komedien odlades
med framgång, särskilt av den mycket produktive
M. Breton de los Herreros (d. 1873).
Senare hälften av 1800-talet och 1900-talet.
Under senare hälften av 1800-talet inträdde en
ny blomstringsperiod. Romantiken avlöstes av
den realistiska romanen, särskilt den i Spanien
mycket omtyckta, regionala novela de costumbres,
på nationell grund. Den egentliga skaparen av
denna spanska genre var Cecilia Böhl von
Faber (Fernån Caballero; d. 1877). A.
de Trueba (d. 1889) skrev bl. a. ypperliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
