Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige - Växtvärld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
483
Sverige
484
Naturlig vegetation
fattar n. S. till ekens nordgräns, d. v. s. ung. till
Dalälven i s. Inom detta område uppträda
åtskilliga arter, vilka antingen helt saknas längre i s.,
t. ex. den egentliga fjällfloran, el. äro allmänna
i n. men sällsynta i s., ss. många starr- och
tågväxter, dvärgbjörk och fjällskära. Området kan
indelas i 2 provinser: den nordsvenska
barrskogs-provinsen och fjällkedjans provins, a)
Barr-skogsprovinsen omfattar hela n. S. fram
till fjällkedjan och utmärkes förutom av de
vanliga skogsväxterna av förekomsten av en del
ö. arter, t. ex. skvattram. — b) Fjällkedjans
provins har ett stort antal karakteristiska
arter, av vilka några äro fj ällubikvister,
andra begränsade till bestämda områden. Man
urskiljer sålunda en nordlig grupp, vilken
ej når s. om Pite lappmark och till vilken bl. a.
höra lappkattfot, flera starr-arter, brandspira,
ullspira och lapplandsklätt, en sydlig grupp,
av vilken dock de flesta arterna äro begränsade
till de sydnorska fjällen, t. ex. Artemisia
norve-gica och Papaver relictum, men några, ss.
guldspiran, nå Jämtlands och Härjedalens fjäll, samt
en bicentrisk grupp, som är utbredd både
i n. och s. men som saknas i det mellanliggande
området, med fjällklocka, brokstarr, fjällros och
fjällklätt.
2) Mellaneuropeiska f 1 o r a o m r
å-d e t omfattar hela s. S. till Dalälven.
Utmärkande äro ett stort antal s. arter, vilka ej nå el.
förekomma blott sparsamt längre mot n. Bland
sådana arter märkas ek och slån samt åtskilliga
örter och gräs, av vilka många finnas blott i de
sydligaste landskapen, t. ex. sumpmansblod och
småvänderot. Av floraområdets 13 provinser
be-röres S. blott av 2, den suboceaniska och den
mellanbaltiska. Av de för den oceaniska el.
euo-ceaniska provinsen, vilken ej når S. och bl. a.
omfattar s. v. Norge och större delen av Jylland,
karakteristiska arterna äro blott få sparsamt
representerade i S., t. ex. prickstarr och skogsfryle.
Suboceaniska provinsens ö. gräns går
genom Dalsland och Västergötland, ung. genom
Vätterns s. spets och därifrån i s. s. ö. riktning
ung. till gränsen mellan Skåne och Blekinge.
Särskilt utmärkande är den allmänna
förekomsten av klockljung, jämte vitmossorna Sphagnum
magellanicum och S. rubellum, ofta som
dominerande på mosseplanen, samt närvaron av ett stort
antal v. arter, ss. kambräken, stenmåra,
höstklocka, kransrams, vinterek och sylnarv, av vilka
de flesta höra hemma på sura, kalkfattiga
jordar, i synnerhet på fukthedar.
Mellanbaltiska provinsen omfattar hela återstoden
av s. S. Särskilt betecknande är den allmänna
förekomsten av skvattram på mossarna, för
vilka Sphagnum fuscum i övrigt är en av de mest
karakteristiska konstituenterna. Av andra för
provinsen typiska arter må nämnas tulkört,
spen-ört, korskovall, och natt-och-dag. Indelningen i
floraprovinser sammanfaller synnerligen väl med
de sydsvenska torvprovinserna.
Vid indelningen av ett områdes vegetation
fäster man sig icke vid de olika arternas
utbredning utan vid olikheter i växtsamhällena och i
den allmänna fysionomien. Den svenska
vegetationen kan indelas i 4 regiongrupper, varav
1 i havet och 3 på land, näml, kalregioner,
barr-skogsregioner och lövskogsregioner.
1) Havsregionen omfattar den marina
vegetationen, som börjar vid ett djup av 40—50
m och når upp något ovan medelvattenlinjen,
där ännu saltvattnet gör sig direkt gällande som
miljöfaktor. Man urskiljer inom denna region
olika bälten, av vilka den översta, 1 i t o r a 1 e n,
omfattar den vid växlingen mellan ebb och flod
periodiskt blottlagda havsbottnen, som vid v.
kusten har samhällen av blåstång och Ascophyllum
och i vilken även undervattensängar av havssärv
och bandtång uppträda. Den fysionomiska
motsvarigheten kommer i Östersjöns bräckta vatten
först på något större djup. Det mellersta bältet,
sublitoralen, når från ebbgränsen till det
område, där algvegetationen på gr. av den ringa
ljustillgången upplöses i sparsamma kolonister.
I övre delen av detta bälte dominera röd- och
brunalger, i den nedre de förra. Längst ned
kommer e 1 i t o r a 1 e n, där en sparsam, nedåt
alltmera försvinnande rödalgvegetation finnes.
2) Kalregioner, a) Maritima
kalregionen uppträder vid kusterna och är
karakteriserad av rishedar med huvudsakl. ljung,
blåbär och kråkbär, gräshedar med fårsvingel,
krus-tåtel och borsttåg, ängar, kärr och på blockiga
el. bergiga stränder lavsamhällen. Den kan
indelas i 2 bälten, hygrohalofytbältet, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
