Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige - Djurvärld - Befolkning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
487
Sverige
488
flera måste betraktas som tillfälliga fynd. Den
nuv. utbredningen betingas delvis av klimat och
vegetation men också av invandringshistoriska
orsaker. Djurgeografiskt kan S. indelas i 4
regioner:
1) Fjällregionen el. det arktiska
området, omfattande fjällen ovanför den
gräns, där skogen bildar täta bestånd
(skogs-gränsen). Karakteristiska former äro fjällräv,
berglärka, snösparv, lappsparv, fjälluggla,
fjällripa, fjällpipare, fjällabb samt gemensamma för
fjällheden och de övre skogstrakterna dessutom
ren, järv, fjällämmel och fjällvråk.
2) Nordsvenska skogslandet el.
högboreala regionen, omfattande landet
nedanför fjällregionen ned till en linje, som i
s. v. riktning kan dragas från Hälsingland ned
genom mellersta Dalarne och Värmland.
Huvudmassan av för denna region karakteristiska
former utgöres av n. ö. invandrare, ss.
skogsläm-mel, rödvingetrast, bergfink, sidensvans, lappmes,
tallbit, lavskrika, tretåig hackspett, gråspett,
hökuggla, slaguggla, dalripa, småspov, sångsvan,
sädgås och salskrak.
3) Sydsvenska regionen, omfattande
området s. om det högboreala området. Faunan är
här rikast på det mellansvenska låglandet samt i
Skåne och angränsande kustlandskap, betydligt
fattigare på småländska höglandet.
Karakteristiska arter äro älg, rådjur, igelkott, mullvad,
nöt-väcka, råka, rörsångare, brun kärrhök, sothöna,
knölsvan, skrattmås och skäggdopping. Blott
förekommande i Skåne och angränsande kusttrakter
äro kronhjort, iller, tornuggla, häger, stork samt
7 grodor och paddor. Öland och Gotland hysa
dessutom ett flertal s. ö. former bland såväl
insekter som ryggradsdjur (rödspov, dvärgmås,
långbensgroda).
4) Kustområdet och skärgården
bilda en särskild region, karakteriserad
framför allt genom förekomsten av sälar samt av ett
flertal till havet bundna fåglar (ejder, gravand,
skrakar och många måsfåglar). Västkusten är
artfattigare än östkusten och hyser blott en art
(lunnefågel), som ej finnes på östkusten, till
vilket område vikarsäl, sillgrissla, tordmule och
skräntärna äro begränsade. Den rent marina
faunan åter är vid västkusten mycket artrik,
omfattande ett 100-tal fiskar samt ett stort antal
ryggradslösa former. Artantalet avtager snabbt
i Öresund i samband med den sjunkande
salthalten, och blott ett fåtal marina fiskar, ss.
strömming, torsk, flundra och tobis, nå upp i
Bottenhavet; av ryggradslösa former gå endast
öron-manet, blåmussla, hj ärtmussla, sandmussla samt
några få kräftdjur längre in i Östersjön, där
flera sötvattensfiskar förekomma vid kusten och
i skärgårdarna.
En särställning intaga de i faunan ingående
relikterna. Av från ishavstiden härrörande
relikter må nämnas den i Bottniska viken levande
vikarsälen, norsen, som förekommer i många
mellansvenska insjöar, samt hornsimpan,
ishavs-gråsuggan och några smärre kräftdjur, vilka
alla förekomma i Östersjön och några insjöar
(Vänern, Vättern, Mälaren). Relikter från
ancylustiden äro gösen, aspen, faren och
vim-man. Den i Vänern levande laxen, som aldrig
går ut i havet, är även en relikt från den tid,
då denna sjö utgjorde en havsvik. De i
fjällregionens och de övre skogstrakternas vatten
vanliga fiskarna, röding och harr, förekomma även
i vissa mellansvenska insjöar och äro här relikter
från en tid med kallare klimat. Som relikter
bland landdjuren betraktas flera på Öland och
Gotland levande insekter, den blott på Gotland
förekommande halsbandsflugsnapparen samt
buskmusen, en för Sydrysslands stäpper
karakteristisk form, som hos oss finnes i Jämtland.
Genom människans ingripande ha under senare
tid många arter, framför allt större rovdjur och
rovfåglar, mer el. mindre helt tillbakaträngts,
under det att andra arters utbredning direkt el.
indirekt gynnats och en del nya arter, ss. dovhjort,
tysk hare, vildkanin, bäver och fasan, införts.
Befolkning. Svenskar är benämningen på
de folk, som äro bosatta inom Sveriges gränser
el. emigrerat därifrån (jfr Svenskar i utlandet).
Svenska folket är sammansatt av flera olika
folkstammar: svenskar i egentlig mening, finnar,
lappar, judar, zigenare och valloner. Dessutom
ha under särsk. de sista decennierna ett stort
antal flyktingar från olika europeiska länder
assimilerats med den svenska befolkningen. —
Svenskar i egentlig mening äro de
mest rasrena representanterna för den
nordiskgermanska rasen. De egentliga svenskarnas
genomsnittliga kroppslängd är c:a 173 cm för
vuxna män; kvinnan torde i allm. vara 6—8 cm
kortare.
På 1500—1600-talen bosatte sig i Värmlands,
Kopparbergs och Gävleborgs läns skogsbygder
12,000—13,000 finnar (jfr Finnmarker). Före
och efter denna tid har dock även en
långsammare men mera ständig invandring av finnar
ägt rum, huvudsakl. till Norrbottens län. 1930
funnos i S. 33,929 finnar, därav 32,736 i nämnda
län. — I Norrbottens, Västerbottens och
Jämtlands län leva c:a 6,500 (6,480 1930) lappar
(se d. o.). 1930 funnos i S. 6,653 mosaiska
tros-bekännare (1920 6,469), men antalet judar är
betydligt högre (enl. Jewish Yearbook 12,500
1950). Antalet zigenare och tattare
uppgick enl. folkräkningen 1930 till 471 (1920 773),
men siffrorna äro uppenbart för låga. En inven-
Tab. 4. Sveriges folkmängd 1570—1950.
Ar [-Landsbygd-] {+Lands- bygd+} Städer Hela riket Städernas
folkmängd i °/o av rikets
1570 900,000
1650 1,225,000
1700 1,485,000
1750 1,780,678
1800 2,117,870 229,433 2,347,303 9,s
1850 3,131,015 351,526 3,482,541 10,1
1900 4,032,490 1,103,951 5,136,441 21,5
1930 4,146,316 1,995,875 6,142,191 32,5
1950 3,700,101 3,343,938 7,044,039 47,s
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
