Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Världskrigen - Andra världskriget - Tyskland besegras - Japan besegras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
603 Världskrigen 604
26/i tillbakavisades emellertid anbudet med krav på
ovillkorlig kapitulation på alla fronter.
Den allierade slutoffensiven i Italien igångsattes *lt
med kraftsamling mot Bologna. Den ledde till
fullständigt genombrott, och sl/i gav den i mars nytillträdde
tyske överbefälhavaren general Vietinghoff order om
återtåg till bakom Po. Trupperna råkade i upplösning.
Ka-pitulationsförhandlingar undertecknades 29Ä, och 2/s
kapitulerade de tyska och neofascistiska trupperna i Italien.
Mussolini, som försökte fly till Schweiz, blev 28/i
tillfångatagen av italienska partisaner och skjuten.
I slutet av april upphörde den tyska krigsledningen att
fungera. Från a/t, då i :a amerikanska armén och i :a
ukrainska armégruppen nådde kontakt med varandra vid
Torgau, var det återstående försvaret delat i en n. och
en s. del. Som chef för den norra utnämndes amiral
Dönitz och för den södra fältmarskalk Kesselring. I det
dag för dag ökade kaoset framstod som ett trängande
önskemål för de tyska styrkorna att söka undandraga
sig kapitulationen till ryssarna för att i stället ge sig
åt de västallierade.
4/s kapitulerade till fältmarskalk Montgomery alla
tyska styrkor i Nordvästtyskland (dit i Vorpommern och
Mecklenburg mot ryssarna stridande tyskar drogo sig
tillbaka), Nederländerna, Kanalöarna, Schleswig-Holstein
och Danmark. 5/s kapitulerade styrkorna i s. Tyskland
till amerikanerna och fransmännen. Den slutliga
kapitulationen skedde 7/s i Eisenhowers högkvarter i Reims
och ratificerades 9/s i Berlin av flygmarskalk Tedder,
marskalk Zjukov och fältmarskalk Keitel. Striderna
skulle upphöra natten till ’/□.
I Kurland, där man in i det sista genom evakuering
försökte draga sig undan rysk fångenskap, överlämnade
sig styrkorna 10/5. I de tre i Tjeckoslovakien, Österrike
och Jugoslavien stridande armégrupperna organiserades
efter kapitulationen en massflykt mot väster, men
amerikanerna avvisade den till närmare 2 mill. uppskattade
flyktingströmmen, som överlämnades till ryssarna.
Japan besegras.
Händelserna i Stilla havet t. o. m. Filippinernas
åter-erövring. På konferensen i Quebec i aug. 1943
drogos riktlinjerna upp för de kommande operationerna
mot Japan. De allierades mål skulle vara att
snarast återtaga Filippinerna för att avskära förbindelserna
mellan Japan och de i fråga om råvaruförsörjning
mycket värdefulla ostindiska öarna och nå det japanska
moderlandet med landbaserade flygstridskrafter. Offensiven
skulle gå fram i två huvudriktningar mot Filippinerna.
MacArthur skulle fortsätta sin offensiv över
Bismarcks-arkipelagen och Nya Guinea, medan amiral Nimitz skulle
anfalla över Gilbert- och Marshallöarna samt Marianerna.
De allierade voro nu avsevärt överlägsna i fråga om
marin- och flygstridskrafter. De kunde därför i anfallet
gå förbi och isolera viktiga japanska baser, som ej fingo
någon betydelse, när de japanska marin- och
flygstridskrafterna drevos undan, samt upprätta egna baser, där
motståndet var svagt.
General MacArthur tog under hösten 1943, understödd
av starka sjö- och flygstridskrafter, efter landstigningar
och luftlandsättningar flera japanska baser på Nya
Guineas nordöstkust, bl. a. Lae 16/9.
Amiral Nimitz’ mikronesiska offensiv startades 29/u
1943 med anfall mot Gilbertöarna, som togos efter delvis
mycket hårda strider, bl. a. på ön Tarawa. 3l/i 1944
fortsatte offensiven mot Marshallöarna, där Kwajalein- och
Eniwetok-atollerna voro helt i amerikanernas händer i
febr.
Under tiden hade MacArthur rensat Huonhalvön på
nya Guinea, och febr.—mars 1944 isolerade han den
viktiga japanska basen Rabaul på Nya Britannien genom
att taga Amiralitetsöarna och västra delen av Nya
Britannien. Därefter tog MacArthurs styrkor baser på
nordligaste Guinea vid Aitape och Hollandia, bl. a. isolerande
japanska styrkor på c:a 50,000 man vid Wevak.
Offensiven fortsatte språngvis västerut: Wiak togs i maj.
Sansapor i juni och Morotai i sept. 1944.
Nimitz’ nästa offensiv innebar en stöt mot den viktiga
japanska basen Saipan i Marianerna, förbigående ö.
Karolinerna med där belägna stora baser, Truk och
Po-nape. Saipan var taget ’/?, varefter Guam anfölls 21/?.
Härifrån kunde det japanska moderlandet anfallas med
bombflyg. Det första större anfallet kom 24/u 1944.
Pa-lauöarna besattes i sept.
På gr. av den snabba framryckningen kunde anfallet
mot Filippinerna ske tidigare än som ursprungligen var
beräknat. Ansvarig för själva landstigningsoperationen
blev MacArthur med 7:e flottan under amiral Kinkaid
och 6:e armén under general Krüger. 3:e flottan, ledd av
amiral Halsey och underställd amiral Nimitz, var
stödstyrka, och flygunderstödet leddes av general Kenney.
De japanska styrkorna i s. v. Stilla havet voro vid
denna tidpunkt underställda fältmarskalk Terauchi, som
enbart för Filippinernas försvar disponerade 260,000 man,
senare under general Yamashitas befäl.
Som första anfallsmål valdes ön Leyte, där de
amerikanska trupperna landstego 29/i9 1944. Den japanska
krigsledningen satte in samtliga flottstyrkor mot
landstignings-området. Detta ledde till z:a v:s största sjöslag, slaget
vid Leytebukten 23/io—26/io 1944, som slutade med ett
avgörande nederlag för japanerna. Deras flotta var därefter
icke mäktig offensiva operationer i nämnvärd omfattning.
Leyte var efter hårda strider taget i slutet av dec. 1944.
Under tiden hade Mindoro tagits.
På huvudön Luzon landsteg 6:e armén överraskande i
Lingayenbukten 9/i 1945 och ordnade snabbt ett brohuvud.
För att påskynda Luzons erövring landsattes en armékår
vid Subic Bay för att avskära Bataån-halvön och 31/i en
division s. v. om Manila. Det japanska motståndet bröt
därefter samman. Manila togs 23/a och Corregidor i slutet
av febr, efter såväl luftlandsättning som anfall från
sjön, varefter Manilabukten kunde öppnas i början av
mars. Under de närmaste månaderna rensades Luzon
och togos de övriga öarna i Filippinerna.
I och med Filippinernas fall var det japanska
stormaktsväldets kraft bruten. Ytterligare operationer skulle
dock krävas för att betvinga Japan.
Händelserna i Kina och Burma till krigets slut. Japans
framgångar 1942 hade slutligt isolerat Kina från
tillförsel utifrån. Mot slutet av 1942 upprättades därför en
luftbro mellan Assam i n. v. Indien och Kun-ming, som
gick över Himalaja (”puckelryggsrouten”). Redan vid
Casablancakonferensen beslöts att snarast öppna även
landvägen till Kina över Burma. Härför byggdes den
s. k. Ledovägen, som gick från n. ö. Indien och senare
anslöt till Burmavägen.
Det blev U.S.A., som främst ansvarade för det
direkta understödet till Kina. I jan. 1942 utsågs den
amerikanske generalen Stilwell till stabschef åt Chiang
Kai-shek, därjämte högste befälhavare för U.S.A:s militära
organisationer i Burma, Kina och Indien. Han
efterträddes som stabschef i okt. 1944 av general Wedemeyer.
1942 uppsattes flygstyrkor i Kina för att understödja
markstridskrafterna, ävensom senare för att bomba de
japanska förbindelserna samt slutl. under 1944 för att
bomba Japan. Våren 1943 påbörjades utbildning av
kinesiska förband med amerikansk hjälp.
På Quebeckonferensen i aug. 1943 bildades ett
gemensamt kommando för de allierade styrkorna i Sydostasien.
Som chef utsågs amiral Mountbatten med general
Stilwell som ställföreträdare. Flygstyrkorna sammanfördes
till ö. luftkommandot under den amerikanske generalen
Stratemeyer. Flottstyrkorna voro fortfarande
underställda amiral Sommerville.
Fälttåget mot Burma började i dec. 1943 med att
general Stilwell anföll från Ledo med av honom utbildade
kinesiska divisioner mot Myitkyina, som togs i aug.
efter mycket hårda strider. I jan. 1944 anföll en brittisk
kår längs Arakankusten. Ett japanskt motanfall i febr,
avvisades med hjälp av det allierade flyget. Anfallet
avstannade därefter.
De i Burma förstärkta japanska trupperna gingo till
offensiv på centralfronten i början av mars för att
förekomma den väntade brittiska offensiven. Motstående
brittiska kår drog sig tillbaka till Imphalplatån, där den
blev avskuren från sina förbindelser. Läget blev kritiskt,
men tack vare starka undsättningsstyrkor och underhåll
från luften blev det japanska anfallet med stora
förluster tillbakaslaget i slutet av juni. På denna front
bildades under general Slim 14 :e armén, som trots regnperiod
fortsatte anfallet och i början av dec. hade överskridit
Chindwin. General Stilwells offensiv fortsatte likaledes
med en kolonn över Myitkyina mot Burmavägen, som
nåddes i jan. 1945, varvid kontakt erhölls med de
kinesiska trupperna från Yünnan. Ledovägen byggdes vidare
bakom anfallsstyrkorna, och 28/i 1945 nådde den första
biltransporten från Assam den kinesiska gränsen. En
annan kolonn gick mot Indaw, som togs 10/is 1944, ocn
fick något senare kontakt med 14 :e armén, som i övrigt
under jan. 1945 på bred front nådde Iravadi på ömse
sidor om Chindwin.
På Arakan-fronten började en offensiv i mitten av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
