Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 14. Nytt sammanträffande med eskimåer. Bland isberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
328 NYTT SAMMANTRÄFFANDE MED ESKIMÅER.
kusten, om huru deras förfäder skulle dödat »kavdlunakerna»
(europeerna), och fruktan för att dessa en dag skola komma
i fartyg från hafvet och hämnas, gjort dem misstänksamma.
I en liten bukt nedanför lägret låg en kvinnobåt, som
tydligen satts i vattnet för att vara färdig till flykt.
Då jag gärna ville smaka torkadt själkött och dessutom
tänkte, att det skulle vara godt att ha något att lägga i
de-poten vid båtarna, så frågade jag efter sådant med ett
grönländskt ord, som jag funnit i min ordbok, men hade, som
vanligt, den oturen att ej bli förstådd. Då jag emellertid
gick fram och tog i ett stycke kött, som var uthängdt till
torkning framför tältet, förstodo de mig genast och kommo
med några bringstycken. Jag gaf dem i utbyte en stor
stoppnål; men då de fingo se denna glänsande betalning,
kommo de med det ena stora stycket efter det andra för att
få flere nålar. Vi fingo allesammans presenter af själkött,
för hvilket vi, utom nålar, gåfvo dem tomma blecklådor.
Ravna ville dock ej mottaga någon present och kunde ej,
trots alla öfvertalelseförsök, förmås därtill, som jag sedan
fick veta, af den orsak, att han tyckte att de stackars
människorna behöfde sitt kött själfva, och att en synål vore allt
för liten betalning.
Detta möte med eskimåerna skildrar Balto sålunda:»–-
då vi hade rott öfver en fjordmynning, fingo vi åter känna
lukten af härsket själhundsfett; men hedningarne hade sett
oss och med kvinnor och barn flytt upp på ett berg långt
ifrån tälten. Då vi kommo in i bukten, där tälten stodo,
stannade vi och sågo- på dessa stackare, som togo till flyk
ten. Då ropade Nansen till dem: »Nogut piteagag!» det vill
säga: »vi äro vänner!» (grönländska af den befängdaste art);
men de brydde sig ej därom, utan vinkade till oss med
handen på ett sätt som ville de säga: »Dragen hädan; dragen
i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
