Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3. Mars 1938 - Den nye Aristoteles. Ur de senaste decenniernas forskning, av Gunnar Rudberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARISTOTELES
dialoger som »Eudemos» eller av
»Uppmaning till filosofien» (ej dialog; i stor
utsträckning bevarad hos nyplatonikern
Jam-blichos) visa detta klart. Vi se redan nu läran
om skådandet, vita contemplativa, föregripen i
Platons anda.
Än en sak blir nu klarare. Att man i senare
tid så gärna nämner Platon och Aristoteles
tillsammans har överraskat oss, som ej ha
tillgång till den yngre Aristoteles’ skrifter; för
den, som kunde läsa dem, var saken mindre
underlig. Och vi få bekräftelse på skillnaden
mellan de »exoteriska» (»populära»)
skrifterna, de förlorade, och de »esoteriska», de
lärda, fackliga, de bevarade. Något ligger,
historiskt sett, i traditionen om Aristoteles’
skrifter och deras trista öde. Vi få klarare
blick för Aristoteles’ utveckling; det tog tid
för honom att bli färdig.
På 340-talet f. Kr. efter Platons död träffa
vi Aristoteles i Mindre Asien, där
Platon-lär-j ungar i Skepsis och senare i Assos hade en
liten avläggare till Akademien; det finns ett
bevarat brev från mästaren till dem (nr 6).
Man stod i förbindelse med en egenartad
härskare över ett litet område, Hermias i
Atar-neus, adoptivfader till Aristoteles’ första hustru.
Realpolitiken har kommit Aristoteles
närmare. Efter uppehåll i Mytilene har han 342
flyttat över till Pella som guvernör för den
unge Alexander. Han var ej ännu den
berömde läraren; bakgrunden var utan tvivel
politisk — det gällde Hellas’ enande mot
perserna. Hermias’ tragiska död på korset, sedan
han lockats till perserkonungen genom falska
löften, har gett färg åt Aristoteles’ politiska
tankar.
Exakt forskning har väl alltid legat för
Aristoteles; nu gör den sig mer gällande, i den
mån avståndet till Platon ökas. Numera ha
åtminstone idéerna ingen platonsk prägel, och
idealstaten träder tillbaka. Verket »Om
filosofien», som säkerligen hör till denna period,
förmedlar i viss mån mellan tidigare och
senare. Tankar, som härska senare, börja göra
sig gällande, så »den orörde höraren» som
beteckning för Gud. Platonska motiv äro ännu
med. Intressant är härledningen av gudstron ur
två källor: st järnrymden (också platonskt!)
och själens art, framför allt dess hemliga
krafter, siarförmågan och klarsynen inför döden;
här är motsats till den senare Aristoteles.
Mycket i det senare systemet tycks ha
kommit med nu, att döma av jämförelsen med
»Om filosofien», men mer antydningsvis. Så
en första metafysik, ännu med spår av
dualism; på många punkter blev det sedan
ändring, utvidgning och sammanfattning, och
först så småningom kom det väldiga och ej
enhetliga verk till stånd, som vi nu ha. Delarna
stamma från olika tider, men hur de blivit ett,
därom tvistas ännu. Tanken går så att säga
från det eviga till det allmänna. Vissa partier
tillhöra troligen denna mellantid, andra äro
ännu mer oplatonska. Aristoteles har ej alltid
kunnat hålla fast vid den ende »röraren» och
har gett uttryck åt det; sedan har han
måhända själv gjort invändningar mot den nyare
tanken — i marginalen vid en senare
genomgång; vår text har bevarat något av denna
inre tvist.
Också etikens utveckling kan man skönja
på vissa punkter, även om det ännu tvistas
om äkthet och tidsföljd i fråga om de tre
»etikerna»: den Eudemiska och Nikomachiska
etiken och »den stora etiken», till omfånget
den minsta (Solmsen, v. Arnim o. a.). Att den
Eudemiska etiken är äkta och faller före den
Nikomachiska i tiden tycks man nu vara ganska
ense om — den senare är ju det mognaste
uttrycket för Aristoteles’ färdiga,
verklighetstrogna, ometafysiska tankar. Men är »Magna
moralia» ett tidigare verk, kanske med senare
tillsatser, eller stammar det från
efteraristote-lisk tid? Därom tvistas än. Det finns i det
äldre etiska skiktet både likheter och olikheter
159
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
