Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3. Mars 1938 - Den nye Aristoteles. Ur de senaste decenniernas forskning, av Gunnar Rudberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARISTOTELES
av läroskrifter — de tidigare skrifterna hade
ju till största delen gått under. Personen och
verket blevo som en väldig väggmålning — eller
en serie tavlor, börjande med hans vita (liv)
och sträckande sig från logiken (o’rganon)
till biologi, psykologi, metafysik,
politik, retorik o. s. v. Platons skrifter,
liksom hans utveckling eller andliga
verksamhet, sökte man tidigt följa och datera.
Aristo-teles blev mer tidlös, opersonlig — system. Ja,
schemat för teckningen av honom kunde stå
kvar även sedan perspektivet blivit i mycket
nytt (W. D. Ross, »Aristotle», 1923).
Det sagda innebär en viss förenkling. Tappra
försök hade gjorts att hugga sig in i det rika
stoffet från olika sidor, att ordna och datera
de tidiga fragmenten, de olika skikten i
filosofien (metafysiken) och de olika verken och
delarna av dem från den stora tiden — försök
i skilda tider och länder (även Sverige).
Kronologien blev dock ofta relativ.
Men ett samlat försök blev märkligt sent
gjort — av professor Werner Jaeger i Berlin
(nu i Chicago) med det stora verket
»Aristo-teles. Grundlegung einer Geschichte seiner
Entwickelung» (1923, senare i engelsk
bearbetning). Dess betydelse har väl både
över-och underskattats, det senare särskilt på håll,
där man hade en färdig bild av Aristoteles
eller ej alls studerade honom. Emellertid har
det omdebatterade verket satt djupa spår.
Elever till Jaeger ha fört arbetet vidare
(Solmsen till logiken och retoriken, Walzer till
etiken, h. 4 och 7 i Neue Philologische
Unter-suchungen) — under en långvarig kamp med
den nu bortgångne Hans v. Arnim i Wien, som
i därvarande akademis skriftserie utövade en
nyttig men kanske stundom litet oförstående
kritik.
I detta sammanhang kan nämnas en
egendomlig forskare, Paul Gohlke, som bl. a. sökt
klarlägga Aristoteles’ logiska utveckling (Neue
Deutsche Forschungen, Philos. 14, 1936) — men
under en speciell förutsättning, att allt under
Aristoteles’ namn bevarat är äkta, både verk och
enskilda satser; allt speglar hans utveckling.
Försvaret för satsen inger ej förtroende
(programskriften »Die Entstehung der
aristoteli-schen Lehrschriften», 1933, och försvaret för
den till form och innehåll sena »De mundo»,
Neue Jahrbücher 1936).
Jaegers bok har ej minst inverkat på engelsk
och amerikansk forskning; den senare har bl. a.
något hyperkritiskt tagit upp Aristoteles’
ingalunda otadliga behandling av äldre grekisk
filosofi (Cherniss, »Aristotle’s Criticism of
Presocratic Philosophy», 1935).
Vad ha vi då lärt av Jaegers verk och av
kritiken och det fortsatta arbetet? Naturligtvis
är mycket alltjämt oklart och ofärdigt, icke
minst vad text, språk och stil angår (man har
nu börjat jämföra Aristoteles med senare
grekiska). Men vi tro oss nu klarare se
skedena i Aristoteles’ egen yttre och inre historia
och därmed hans plats i tankens historia —
med erkännande av alla tidigare försök. De
äldre skrifterna, avsedda för en större
allmänhet än läroskrifterna, ofta i dialogform, äro
till största delen förlorade, även om innehåll
och tankegång äro kända genom citat och
omskrivningar hos senare författare, ibland
mycket sena. Den Jaegerska analysen har
lärt oss åtskilligt nytt om dessa fragment,
som sedan gammalt sysselsatt forskningen.
Aristoteles var ju länge kvar i Akademien, även
om han vid Platons död år 347 f. Kr. i mycket
gjort sig självständig — han var då åtminstone
37 år. Flera skrifter tillhöra denna första period,
dialoger, där måhända författaren deltagit i
samtalet. Att de stå närmare Platon än senare
verk är obestridligt, även om Jaeger
överskattar likheterna. De ha drag av hans
metafysik (kanske dock ej av idéläran), men den
logiska formen är strängare, mer
genomarbetad; Platon älskade ej den hårda formen och
den dogmatiska terminologien. Fragment av
158
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
