Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3. Mars 1938 - Heparin. Ett viktigt medicinskt ämne, av Erik Jorpes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HEPARIN
finnes i celler och vävnader rikligast i de s. k.
blodplättarna, trombocyterna, och för denna
fordras närvaro av kalciumjoner. Det hela
åskådliggöres av följande schema:
Plasma
Celler
Trombokinas
Heparin
Fibrinogen
Fibrin
Heparinet ingriper hämmande i den s. k.
första fasen av koagulationen, i
trombinbild-ningen. När en gång trombin bildats, kan
heparin icke vidare hindra
koagulationsförloppet. Det blir sålunda en antagonist till
trombokinasen. Denna senare antas på goda
grunder vara en fosfatid, kefalin. Alldenstund
dessa två föreningar äro antagonister, blir
effekten av enbart kinasbrist densamma som
av en riklig förekomst av dem båda samtidigt.
Den stora frågan i diskussionen om blodets
koagulation har efter heparinets upptäckt
därför varit huruvida det är enbart kinasbristen
i plasmat, som håller blodet flytande, eller om
eventuellt förefintlig kinas neutraliseras av
heparin. Eventuellt kunde man tänka sig en
påverkan på protrombinet av heparinet i den
riktning, att det icke kan aktiveras. Den
allmännast omfattade och bäst grundade läran
om koagulationen, som utarbetats av
Alexander Schmidt (professor i Dorpat, död 1893)
och kompletterats av K. Spiro, E. Fuld och
P. Morawitz, anser kinasbristen vara det
väsentliga. Vid skada på kärlväggarna eller
blodet frigöres kinas, och då inträder koagulation.
Det synes emellertid, som om vår ökade
kännedom om heparinet nu skulle tillåta oss att
tillmäta det en viss, kanske icke så obetydlig
funktion i syfte att hålla blodet flytande.
Heparinets kemi. Heparinet är av
sockernatur och innehåller som
karakteristi-kum en hög halt av estersvavelsyra. Det har
en sammansättning, som liknar
kondroitin-svavelsyrans. I molekylen ingå glykuronsyra,
glykosamin och ättiksyra. Halten av
ester-sulfat är växlande i olika preparat. Med
stigande svavelhalt stiger också aktiviteten. De
starkaste preparaten innehålla omkr. 13,3 %
svavel, beräknat på fri syra, vilket motsvarar
hela 40 % svavelsyra. Detta gör heparinet till
en ytterst säregen förening. Det förenar med
sin högmolekylära polysackaridstruktur en
höggradig jonisation, som ger komplexet en
ytterligt stark elektrisk laddning. Dess
koagu-lationshämmande verkan får ses mot denna
bakgrund. I övrigt är heparinet föga reaktivt.
Det är resistent mot enzymer, oxidations- och
reduktionsmedel, fria halogener m. m. Det är
även hållbart i vattenlösning, och lösningen
kan steriliseras genom kokning.
Heparinets bildning och
förekomst. Till en början ansåg man, att
heparinet bildades i levern. Senare fann man, att
det förekommer rikligt även i lungor och i
andra inre organ. Helt nyligen har en mycket
intressant iakttagelse gjorts rörande dess
bildning i kroppen. Det har befunnits ingå i ett
cellslag, de Ehrlichska gödcellerna,
»Mastzel-len», som har sin huvudsakliga lokalisation till
kärlsystemet. Därmed har frågan om dess
funktion givetvis aktualiserats. Dessa celler
innehålla stora korn, vilka färgas violetta med
toluidinblått på ett för heparinet
karakteristiskt sätt. Dessutom har en uttalad
parallel-lism kunnat konstateras mellan olika organs
rikedom på gödceller och deras halt av
heparin. Ämnet kan även med gott utbyte
framställas ur de större venerna. Fullgoda skäl
synas föreligga för förmodan, att heparinet
bildas och lagras i dessa celler. Genom när-
182
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
