Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3. Mars 1938 - Likström och växelström. Större enhetlighet eftersträvas inom elektrisk distribution, av F. Dahlgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LIKSTRÖM OCH VÄXELSTRÖM
Varför allt detta trassel och denna brist på
enhetlighet? Att olikformigheterna alltmer
utjämnats under de senare åren tack vare ett
energiskt standardiseringsarbete från de
ström-distribuerande myndigheternas och företagens
sida torde alla ha märkt, men så många till
synes svårförklarliga motsättningar återstå, att
en kort översikt över den tekniska bakgrunden
till dessa förhållanden bör kunna påräkna
intresse.
Vi skola då först beröra spännings- och
pe-riodtalsfrågorna för att sedan något mera
ingående skärskåda problemet om likström kontra
växelström och därvid speciellt motiveringen
för och följderna av den på många håll
pågående omläggningen från likström till
växelström inom distributionsnäten.
Efter vilka grunder väljer man, allmänt
taget, spänningen inom en elektrisk anläggning?
En elektrisk överföringsledning eller ett
fördelningsnät beräknas i allmänhet för
överföring av en viss elektrisk effekt. Då effekten
ju beror av produkten av spänningen mellan
de olika ledningstrådarna och strömmen i
dessa trådar, så blir naturligtvis för given
effekt strömmen desto lägre, ju högre
spänningen är. Men strömstyrkan bestämmer till en
väsentlig del anläggningskostnaden, ty ju högre
ström, dess grövre ledare och dess större åtgång
på ledningskoppar. Följaktligen bör en högre
spänning ge en billigare anläggning, åtminstone
så länge det är fråga om själva ledningarna.
Men å andra sidan bli bl. a. transformatorer,
apparater och isolering dyrare vid högre
spänning, och slutresultatet blir, att mot varje
storlek på den avsedda överförda eller fördelade
effekten svarar ett visst ungefärligt värde på
den ekonomiskt gynnsammaste spänningen.
Det är på grundval av sådana beräkningar,
som man exempelvis valt 220,000 volt (V) som
överföringsspänning vid våra största svenska
stamlinjer, medan andra spänningar från
130,000 ända ned till 1,500 V användas för de
medelstora och mindre effekterna, utom i
själva de lågspända förbrukningsnäten, elär
spänningen ligger inom området 380—110 V.
Inom dessa lågspända nät, vilka i detta
sammanhang närmast intressera oss, gäller som
allmän regel, att de högre spänningarna ge de
lägre anläggningskostnaderna, men här ha vid
valet av spänning även ett flertal rent
förbrukningstekniska synpunkter gjort sig gällande.
Sålunda ha elektriska glödlampor i regel
gynnsammare egenskaper i fråga om ljusekonomi,
om spänningen är relativt låg. Vidare var man
i elektricitetens barndom, då man stod inför
valet av spänning, nödsakad att taga en
betydande hänsyn dels till materielens hållfasthet,
dels till den personliga olycksfallsrisken vid
beröring, då ju installationstekniken ännu stod
på en primitiv ståndpunkt, och även detta ledde
fram till låga spänningar. Slutligen spelade
kostnaden för ledningskopparn en mindre roll
på den tiden, då de överförda effekterna voro
små och avstånden korta. Allt detta hade till
följd, att spänningen från början i regel valdes
till eller i närheten av 110 V. Småningom togs
emellertid allt större hänsyn till de ekonomiska
kalkylerna, hand i hand med att materielen
blev bättre, och då infördes vid nya
anläggningar högre förbrukningsspänningar, stundom
valda tämligen slumpvis, vilket allt resulterade
i ett sorgligt virrvarr av olika spänningsvärden.
Numera göra sig de ekonomiska
synpunkterna samt strävan efter enhetlighet och
standardisering alltmera gällande och ha till följd
en successiv övergång till vissa
standardspänningar, om också utvecklingen i denna riktning
ingalunda gått hastigt, beroende på de
kostnader för utbyte av glödlampor etc., som äro
förenade med en spänningsomläggning.
Spänningen 220 V får väl betraktas som den inom
såväl likströms- som växelströmsnäten
eftersträvade. Om likströmsnäten äro utförda för
2x110 V, d. v. s. med plus och minus 110 V
samt nolledning, så kunna lampor och andra
188
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
