Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3. Mars 1938 - Stilistik. En modern vetenskap, av Nils Svanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STILISTIK
det poetiska språk, som skall utforskas, och
denna tolkning innebär i sig själv en poetisk
insats, liksom en översättning innebär en aktiv
inlevelse, ett skapande (»reproduktion»).
Konstverket är ett helt av gestalt och
innehåll, form och känsla eller betydelse, kropp
och själ. Att skilja dessa två moment och
ändå tro sig syssla med konst vore ett misstag.
Men man kan lägga vikten mer vid det
»formella» eller mer vid innehållet. Man kan
närma sig diktverket från dess egen språkliga
realitet eller från den miljö av idéer och
upplevelser hos diktaren och i hans samtid, som
det framgått ur. Bägge synpunkterna måste
nödvändigt komplettera varandra. Men bägge,
stilforskarens och litteraturhistorikerns
(idéhistorikerns), utgöra i lika mån relativt
avgränsade, självständiga discipliner. — Man har ofta
kallat stilistiken en »gränsvetenskap», och det är
riktigt, att den har beröring med såväl
språkvetenskap som litteraturhistoria och idéhistoria.
Men med lika rätt kan man använda termen
gränsvetenskap om de sistnämnda områdena.
Över huvud gränsa alla humanistiska
vetenskaper mer eller mindre direkt till varandra.
Stilistikens historiska inriktning behålles
även då den sysslar med nyare litteratur. Den
aktuella eller relativt moderna litteraturens
studium är av särskild vikt för stilforskaren.
För forskningens utveckling är det förut
försummade estetiska momentet nämligen ett
livsvillkor; och litteratur, som framträtt nyligen,
äger givetvis större förutsättningar att vädja
till intim förståelse. Det är således för en
stilvetenskaplig traditions uppkomst nyttigt,
att man riktat analysen på nyare dikt, innan
en säkerställd metod kan vända sig även till
äldre sådan.
Risker, som stilistiken har att särskilt räkna
med, ligga å ena sidan i det alltför subjektiva,
blott lösligt motiverade kåserandet om konst,
å andra sidan i torr materialsamling, som för
sina »objektiva fakta» glömmer, att konstver-
ket fordrar estetisk värdering, att dess
konstnärliga uttrycksfullhet är ett grundläggande
faktum. Den första risken har man ofta
överdrivit, särskilt från vetenskapligt håll. Man har
då ej sällan glömt, att i varje fall den
humanistiska forskningen i själva verket aldrig
kan undvara subjektiv värdering, personlig
upplevelse. All historia bygger på ett
värderande moment redan i och med att man vänder
sig till vissa källor som särskilt viktiga,
särskilt belysande för utvecklingens gång. — Den
andra risken, att stilistiken löser upp helheten
i döda, torrt registrerande detaljer, i
»objektiv» fotografering, finns utan tvivel också, och
kanske i högre grad än den förra. Även den
överdrives emellertid, då man utmålar
konstverket som något mystiskt översvinnligt, som
skulle »dödas» av analysen. När stilistikern
ordnar sina uttryck i grupper och ger dem
vetenskapliga namn, när han analyserar sina
citat, så är det icke — eller bör i varje fall
icke vara —■ för att isolera dem ur sitt
sammanhang utan för att på nytt och från olika
synpunkter göra helheten levande. Den
diktande verksamheten är icke i den meningen
omedveten, att dess innebörd och resultat
skulle vara otillgängliga för tolkning, för
omskrivning i mänskligt tal, för analys.
Det är först efter en debattering av språkets
och stilens problem från filosofisk synpunkt
och av vetenskapens teori, som stilistiken i
vårt land utbildat sig till en fastare tradition.
Enskilda förebildliga arbeten i ämnet funnos
emellertid förut. Till dem hör Ruth Hedvalls
avhandling om Runebergs poetiska stil (1915),
som ger analyser av dikternas komposition och
bildspråk och goda antydningar om ordval och
om rytmens och ljudklangens effekter. (Här
kunde, särskilt i fråga om metriska
iakttagelser, stilforskningen anknyta till en
litteraturhistorisk monografi, av W. Söderhielm. Över
huvud finnas såväl förut som senare
mönstergilla stilistiska utvikningar i litteraturhisto-
214
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
