Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5. Maj 1938 - Lagstiftning om hittegods, av Å. M.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HITTEGODS
Lagstiftning om
HITTEGODS.
Hittar man saker, som uppenbarligen äro
bortkastade eller övergivna och alltså utan
ägare, får man i regel utan vidare behålla det
upphittade. Särskilda stadganden finnas dock
beträffande »nedgraven skatt, bottenfynd eller
annat dylikt, vartill ägare ej finnes» i en
förordning av 1873. Om sjöfynd finnes en lag av
1918. För hittegods i allmänhet, vilket icke
bortkastats eller övergivits av ägaren, finnas
vissa regler, vilkas syfte är att återföra den
förlorade egendomen i rätte innehavarens
händer. Dessa regler ha hittills varit föråldrade
och otillfredsställande och ha därför sedan
länge i praktiken åsidosatts. 16 § 2 punkten i
förordningen den 16 febr. 1864 om nya
strafflagens införande föreskriver bl. a., att
upp-hittaren skulle kungöra fyndet »tre söndagar å
rad, i närmaste kyrka å landet, eller i alla
stadens kyrkor, så ock å häradsting eller
rådstuva». Stadgandet är upptaget från
missgär-ningsbalken i 1734 års lag. Så är också fallet
med regeln i 16 § 4 punkten i samma
förordning, en punkt, vars avfattning kanske än
klarare röjer dess ålderdomliga ursprung. Där
avhandlas det fall, att man hittar »häst, oxe,
ko, får, get eller vad fä det är»; om skälig
misstanke är mot den, som säger sig hittat
hava, skall, säger lagrummet, denne »sig
ur-tjuva göra med lysninga vittnen och själv sins
ed att han det fä ej av illvilja och list, utan
som driftefä, upptog». Markägare, som fått in
annans djur på sina ägor, har dock att rätta
sig efter nyare särskilda stadganden (i 1933 års
lag om ägofred).
Efter initiativ från riksdagen 1932 upptogs
frågan om ny lagstiftning om hittegods, och
1938 års riksdag har med några smärre
jämkningar antagit en kungl. proposition i ämnet.
Lag härom utfärdades den 22 april (Svensk
Författningssamling 1938, nr 121). De nya
reglerna avse att ersätta 16 § 2 och 4
punkterna i 1864 års förordning men rubba icke
på övriga tidigare regler, som beröra
speciella slag av fynd. Huvudprincipen i de nya
bestämmelserna är skyldighet för upphittare
att utan oskäligt dröjsmål anmäla fyndet hos
polismyndighet; om ägaren är känd, må i
stället denne underrättas. Polismyndighet skall
kungöra fyndet på lämpligt sätt eller
underrätta ägaren, om denne är känd. Upphittaren
har rätt att också överlämna själva föremålet
till polismyndigheten, men han har ej
skyldighet därtill. Dock får polismyndigheten, där
så finnes påkallat, omhändertaga godset.
Ägaren skall betala kostnader i samband med
fyndet och skälig hittelön. Uppstår oenighet
om lösesummans storlek, får tvisten slitas av
domstol, dock med rätt för polismyndighet,
som har godset i sin vård, att lämna ut godset
mot en gottgörelse, som polismyndigheten
finner skälig. Blir ej ägaren känd inom ett år
från anmälningen, eller kommer ägaren ej inom
tre månader från det han av polismyndighet
underrättats, eller kan ägaren eljest anses ha
uppgivit sin rätt, tillfaller godset i regel
upphittaren. Beträffande effekter, kvarglömda på
järnvägar, spårvägar, bussar etc., hänvisas till
särskilda administrativa föreskrifter.
Stadgandet i strafflagen 22 kap. 19 § om
ansvar för den, som ej låter så lysa fynd eller
hittegods, som i lag stadgat är, gäller alltjämt;
förutsättningarna för en praktisk tillämpning
av detsamma äro uppenbarligen större, sedan
det i lag påbjudna förfaringssättet för
tillkännagivande av upphittandet bringats i
överensstämmelse med nutida
samhällsförhållanden. Tilläggas bör, att straff naturligtvis också
kan inträda för den, som förtiger fynd eller
hittegods, när ägaren eller annan därtill
berättigad anmäler sig eller eljest ger sig till
känna; straffskalan är där väsentligt strängare.
Å. M.
340
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
