Nordisk familjeboks månadskrönika / Första årgången. 1938 / 367 (1938-1939) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5. Maj 1938 - Linjen i Tredje rikets kyrkopolitik, av A. Nygren

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

anpassad religion. Men kristendomen är icke
»eine artgemässe Religion». Kyrkan, som fått
i uppdrag att förkunna det kristna budskapet,
kan icke för sanningens skull och för sitt
uppdrags skull vara med om att, tillfälliga
maktägande till behag, förvanska det kristna
budskapet.

Ludwig Müller.

August Jäger.

Hanns Kerrl.

Under kyrkostridens första skede hade staten
kunnat överlämna likriktningsprocessen åt den
tysk-kristna kyrkoledningen, nu måste den
taga saken i egen hand. Till att börja med
skulle denna likriktningstendens emellertid
icke så klart framträda. En tid bortåt såg det
ut, som om riksministern Kerrl skulle
inskränka sin verksamhet till att blott skapa
betingelserna för lugnets och ordningens
återställande inom kyrkan men icke själv ingripa
i kyrkans inre förhållanden. De inomkyrkliga
frågornas behandling överlämnade han till de
av honom bildade »kyrkoutskotten», dels det
för hela den tyska evangeliska kyrkan
gemensamma »rikskyrkoutskottet», dels de
»landskyrkoutskott», som fingo övertaga ledningen
av de av »de tyska kristna» värst hemsökta
landskyrkorna. Utan tvivel betecknade detta
ett synnerligen aktningsvärt försök att
återställa den störda ordningen inom kyrkan.
Under månadslånga förhandlingar med olika
personligheter och grupper inom kyrkan hade
Kerrl lyckats för dessa utskott förvärva flera
på kyrkligt håll uppskattade män, i främsta
rummet generalsuperintendenten Wilhelm
Zöllner, som blev ledare för rikskyrkoutskottet
och därmed kom att träda i spetsen för den
samlade tyska evangeliska kyrkan. Den stora
frågan var huru man från den kyrkliga
oppositionens, särskilt från bekännelsekyrkans, sida
skulle komma att ställa sig till dessa
kyrkoutskott. Här kunde skäl anföras både för och
emot. Å ena sidan måste ju erkännas, att
kyrkans intresse hade utsikt att bli tillvarataget
på helt annat sätt under regimen Zöllner än
under regimen Ludwig Müller. Låt vara att
även kyrkoutskotten tillkommit på grund av
statsingripande och att alltså deras kyrkliga
legitimitet kunde principiellt ifrågasättas, så
var det dock genom statens ingripande, som
oron först fördes in i kyrkan; det då
begångna felet kan blott rättas genom ett nytt
fel, genom ett nytt statsingripande, blott
detta leder fram till att kyrkan i
fortsättningen återvinner sin autonomi. Å andra

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>