Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5. Maj 1938 - Linjen i Tredje rikets kyrkopolitik, av A. Nygren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sidan kunde icke förbises, att dessa statligt
tillsatta kyrkoutskott lätt kunde komma att
utnyttjas som instrument i den totalitära
statens intressen. Det kunde vara begynnelsen
till en »statskyrka» i dålig mening. Även om
statens vilja att bringa ordning inom kyrkan
var än så uppriktig, kunde det dock
ifrågasättas om man från statens sida hade verklig
förståelse för kyrkans uppgift.
Den närmaste följden av kyrkoutskottens
tillsättande blev en stor splittring inom den
förut relativt enhetliga kyrkliga oppositionen.
De sydtyska, »intakta» landskyrkorna
förklarade sig för rikskyrkoutskottet. Inom
bekännelsekyrkan voro meningarna delade.
Minoriteten menade, att man borde stödja
rikskyrkoutskottet, under det att majoriteten vägrade
att i denna statliga institution erkänna kyrkans
verkliga ledning. Särskilt i utlandet betraktade
man på många håll denna majoritets avvisande
hållning som ett tecken på halsstarrighet.
Borde icke den evangeliska kyrkan, då staten
gick så långt till mötes, att den i spetsen för
rikskyrkoutskottet satte en sådan man som
Zöllner, förtroendefullt godkänna denna
anordning?
Och dock måste den initierade och mera
klarseende redan från början inse, att Kerrls
och rikskyrkoutskottets linje ej kunde ge
någon lösning på kyrkokonflikten utan blott
måste föra kyrkan in i ett ohållbart läge. Detta
blev klart redan genom det öde, som vederfors
den proklamation, med vilken Zöllner tillträdde
sitt ämbete. Genom en omsorgsfull teologisk
utredning sökte han här klarlägga i vilken
mening och under vilka förutsättningar man från
kristen synpunkt både kunde och måste tala
om det egna folket och blodet såsom ett
positivt värde. I den officiella pressen spreds
denna programförklaring, men i stympad form,
så att den teologiska underbyggnad, som gav
förklaringen dess mening, var avlägsnad och
så att de ur sitt sammanhang lösryckta
satserna endast kunde framkalla intrycket, att
Zöllner i kyrkans namn hade accepterat den
nya »blodets och rasens religion». Huru totalt
Kerrl saknade varje förståelse för
kristendomen och för kyrkans uppgift fick man ett klart
bevis på vid hans förhandlingar med
bekännelsekyrkan om att stödja rikskyrkoutskottet.
Samtidigt som han försäkrade, att staten icke
ville någon inblandning i trosfrågor, gjorde han
nämligen gällande såsom en självklar
förutsättning, att kristendomen och den
nationalsocialistiska världsåskådningen måste erkännas
såsom i grunden identiska. Liksom
nationalsocialismen — så fortsatte Kerrl —
sammansvetsat nationalister och socialister och av båda
skapat Tredje Rikets människa, den
nationalsocialistiska människan, så betraktade han
såsom sin uppgift att av »bekännelsefronten» och
»de tyska kristna» skapa en ny människa, så
att säga »den tredje kyrkomänniskan». Snart
nog tog också likriktningsintresset hos Kerrl
överhand över intresset för lugn och ordning
inom kyrkan. Kerrls sympatier gingo avgjort
i riktning mot »Thüringer Deutsche Christen»
med deras romantiskt färgade nationalkyrkoidé,
för vilken den tyska religionen är huvudsaken
och kristendomen kommer i andra hand; och
då rikskyrkoutskottet ej kunde gå med på en
sådan likriktning av kyrkan, saboterades dess
arbete. Då varje fortsatt bemödande syntes
utsiktslöst och då Kerrl dessutom bebådat en
rad nya författningar, som fullständigt skulle
lamslå den tyska evangeliska kyrkan,
inlämnade Zöllner och med honom hela
rikskyrkoutskottet den 12 febr. 1937 sin avskedsansökan.
Det är ett aktstycke, som mer än något annat
kan ge en inblick i den tyska kyrkans
verkliga läge. Det är här icke fråga om lösa och
obestyrkta uppgifter. De män, som här tala,
äro inga hetsporrar eller ytterlighetsmän utan
sådana, som av staten själv blivit betrodda med
uppdrag att åstadkomma lugn och ordning inom
kyrkan. Det har sitt stora intresse att taga del
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
