Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6. Juni 1938 - Amerika-Sverige - Amerikanskt dramatik och svensk scenkonst, av Olov Molander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
A M ERIK A—S V ERI GE
sig själv -—• become one-self a symbol — inte
låter hejda sig av de sceniska möjligheter, som
traditionsmässigt ansetts vara teaterns
prestationsgräns. Att han därigenom utvidgat
gränserna för teatern torde icke vara alldeles
oväsentligt för honom själv. Liksom Shakespeare
och Molière är han teaterman, son till
skådespelare och själv f. d. skådespelare. Han
känner instrumentets variationsmöjligheter. Men
än mer väsentligt för dramatikern och diktaren
0’Neill är hans outtröttliga sökande efter det
centrala i livet.
Det tjugutal skådespel, som 0’Neills
produktion omfattar från 1913 till 1933 (efter »Days
without end» har följt en nu femårig tystnad),
denna häpnadsväckande rika och formellt
originella samling av naturalistiska,
psykoanalytiska, symboliska och expressionistiska verk,
leda från den djupaste pessimism och fränaste
naturalism fram till en befriande, panteistisk
livssyn, en extatisk, kosmisk trosövertygelse.
»Det finns ingen död», säger Lazarus i
»Laza-rus laughed» (1926). »Det är samma liv i Nej
som i Ja. Döden är bara ångesten däremellan.
— Vi försvinna liksom regnet i havet, men
havet är evigt. Vi ge vårt liv blott för livets
egen skull.»
Intresset i Sverige för 0’Neill beror
emellertid icke endast på hans egenskap av nydanare
och föregångsman såsom dramatiker utan även
på hans andliga frändskap med Strindberg.
Man skulle t. o. m. kunna våga säga, gtt han i
vissa avseenden berett väg för en ny uppfattning
och förståelse av Strindbergs dramatik från
Infernotiden. Man vet ju, att 0’Neill i
Strindberg ser inte endast sin egen läromästare utan
föregångaren till all modern teater i Amerika.
Att han för egen del preciserat sitt skyldskap
genom att nämna »Brott och brott», »Ett
drömspel» och »Spöksonaten» såsom de
av-mästarens verk, vilka han mest beundrar och
som gett honom de flesta impulserna, är
synnerligen betecknande. Det är ju även ett fak-
tum, att 0’Neill på Freudiansk grundval
fortsätter Strindbergs suggestionspsykologiska
dramatik. Men ännu märkligare synes deras
andliga frändskap framträda i kurvan av deras
utveckling som människor och diktare. Denna
utveckling slutar hos Strindberg i »Stora
landsvägen» och hos 0’Neill — i varje fall
hittills •— med slutorden i »Days without end»:
»Life laughs with God’s love again! Life laughs
with love» (Livet jublar åter av Guds kärlek!
Livet jublar av kärlek). — Må vara att deras
slutstationer kunna te sig formellt olika, det
förefaller dock, som om de i det väsentliga
vore kongruenta.
Om Eugene 0’Neill hittills av lätt
förklarliga orsaker tilldragit sig det största intresset,
står han dock inte ensam såsom representant
för den unga amerikanska dramatiken. Det
har sagts, att Maxwell Anderson numera av
amerikanerna själva anses mer betydande, och
onekligen är intresset för hans dramatik i hög
grad motiverat. På svensk scen är han hittills
endast representerad med det av
Sacco-Van-zettiprocessen inspirerade storstadsdramat
»Winterset» (»Natt över New York», Göteborgs
stadsteater 1937). Man har ytterligare att vänta
hans av Mayerlingdramat inspirerade »The
Masque of Kings». Ännu förnämligare torde
emellertid »High Tor» vara, en fantasifylld och
humoristisk lyrisk komedi, som planeras av
Göteborgs stadsteater. Maxwell Anderson är i
många hänseenden en intressant bekantskap
för svensk publik och svenska skådespelare.
Det går ett varmt stråk av humanitet och
idealism genom hans diktning. Den är i bästa
mening demokratisk. Att han hittills är mindre
känd än 0’Neill beror helt visst på att denne
har mera frändskap med europeisk litteratur
och därigenom varit lättillgängligare. »Guds
gröna ängar» av Marc Connelly är i sitt slag
en god representant för amerikansk teater. När
den spelades på Dramatiska teatern hösten
1932, väckte den emellertid alldeles oförtjänt
416
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
