Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6. Juni 1938 - Oslostaternas handelspolitiska samarbete, av Ragnar Kumlin - Ostron och ostronodling, av O. Nybelin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OSTRONODLING
tisk innebörd rörande de notifikationer, som
enligt Oslokonventionen och Oslodeklarationen
skola äga rum, varjämte bekräftas, att
regelbundna sammankomster även i fortsättningen
skola äga rum mellan Oslostaterna för
överläggningar rörande handelspolitiska spörsmål.
Ragnar Kumlin.
OSTRON OCH
OSTRONODLING.
I motsats till de flesta andra folk, som bo
vid kusterna och hämta föda och bärgning ur
havet, värdera vi nordbor blott föga såsom
näringsmedel de havsdjur, vilka med ett
gemensamt namn kallas blötdjur, alltså snäckor,
musslor och bläckfiskar. Om man undantar
de på senare tid alltmer begärliga
blåmusslorna, är det väl endast ostronet, som hos oss
sedan stenåldern rönt och allt fortfarande
röner tillbörlig uppskattning som människoföda.
Men även om andra folk och raser i stor
utsträckning räkna talrika representanter för de
skilda blötdjursordningarna bland sina
födoämnen, skattas även hos dem just ostronen,
som i ett flertal arter leva i snart sagt alla
tempererade och tropiska hav, så högt, att den
naturliga tillgången på många håll ej svarar
mot efterfrågan. På grund härav ha dessa
skaldjur mångenstädes blivit en lyxvara, och
man har lockats till försök att med konstlade
medel, d. v. s. genom odling, höja tillgången
på den eftersökta varan. Ostronodlingen är
emellertid ingen modern företeelse; man vet,
att romarna redan 100 år före vår tideräknings
början sysslade med odling av ostron. Men det
är först i vår tid, som man mera allmänt, ej
blott i vår världsdel utan litet varstädes, såsom
i Nordamerika, Japan och Australien, med
större eller mindre framgång ägnat sig åt
ostronodling, byggd på vetenskapens senaste
Bild 1. Ett öppnat ostron, visande gälarna fyllda av
svarta larver. Se vidare texten!
erfarenheter och rön beträffande dessa djurs
byggnad och liv. Och det är i sanning ganska
märkliga rön man gjort; även frånsett sina
kulinariska egenskaper är ostronet väl värt
att stifta närmare bekantskap med.
Man har trott sig kunna urskilja ett 10-tal
recenta arter, tillhörande släktet Ostrea, av
vilka två äro europeiska. Den ena, den mest
begärliga och enda hos oss förekommande, av
Linné kallad »den ätliga», Ostrea edulis,
finnes från norska västkusten och söderut ända
in i Medelhavet till Adriatiska havet samt vid
Brittiska öarna. Den andra arten, det s. k.
portugisiska ostronet, Ostrea angulata, är
hemmahörande, såsom namnet anger,
huvudsakligen vid Portugals kust.
Den hos oss förekommande artens utseende
torde vara välkänt. Två rundade, på utsidan
räfflade skalhalvor, den ena (högra) flat, den
andra (vänstra) kupig (jfr bild 1), på ett ställe
sammanhållna av ett kautschukliknande
liga-ment, bilda höljet kring själva djuret. Detta
ter sig väl för de flesta ostronälskare som en
tämligen oformlig massa, i vilken man på sin
6—NFM38.-6
461
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
