Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6. Juni 1938 - Ostron och ostronodling, av O. Nybelin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OST RON ODLING
Bild 5. Ostronfiske vid franska kusten,
14—16° C blott en gång vart tredje eller fjärde
år. Medan ostronen i södra Frankrike kunna
börja sin äggproduktion redan under första
levnadsåret, få Limfjordsostronen, vilket Spärek
fann, ej mogna ägg förrän under tredje eller
fjärde året.
När äggen mognat, stötas de ej direkt ut i
vattnet utan överföras till fickorna mellan
gälbladen, där de befruktas av sädesceller från
ett annat individ; de genomgå där även den
första larvutvecklingen. Till att börja med äro
äggen vita, men under den fortskridande
utvecklingen antaga de först en grå, sedan en
svartaktig färgton, vilken tydligt syns genom
de tunna gälbladen (jfr bild 1).
Fruktsamheten är avsevärd; vid Frankrikes kuster
räknar man med ett medelvärde av 100 000 yngel
i ett ettårigt ostron, 250 000 i ett tvåårigt och
750 000 i ett treårigt. Maximivärdena ligga
betydligt över millionen. Först sedan larverna
vuxit till c:a 0,2 mm storlek och erhållit såväl
ett par små skal som en flimmerkrans, med
vars hjälp de kunna simma fritt i vattnet,
utstötas de ur moder djuret. Efter någon tids
fritt kringsimmande,
varunder de livnära sig av
mikroskopiska planktonorganismer,
kasta de av flimmerkransen
och fästa sig med det kupiga
skalet vid allehanda föremål,
som bjuda dem en fast, ren
yta. De äro då c:a 0,3 mm i
diameter, och alltefter olika
gynnsam temperatur och
näringstillförsel växa de mer
eller mindre raskt ut till
riktiga små ostron; deras senare
öden äro redan antydda.
En något så när
uttömmande redogörelse för de olika
formerna av ostronodling på
olika håll skulle här föra
alldeles för långt. Vare det
nogt sagt, att huvudprinciperna äro dels att
utlägga risknippen, musselskal, tegelpannor
o. d., där ostronen yngla, för att öka
möjligheterna för ynglen att vid slutad larvutveckling
kunna fästa sig, dels att, om så behöves, flytta
dessa med ungostron besatta föremål till
platser, som äro gynnsamma för deras uppväxt
och utveckling. I de trakter, t. ex. vid
Frankrikes kuster, där de naturliga betingelserna
för ostronen äro goda, kunna alltså åtgärderna
vara relativt enkla, medan de i de nordiska
länderna måste bli mera komplicerade. Hos
oss inskränker sig ostronens nuvarande
normala förekomst i stort sett till Bohuslän (detta
på grund av att larverna utom en viss
temperatur även fordra en salthalt av minst 2,4 %),
och även där är förekomsten på grund av de
för yngelproduktionen ogynnsamma
temperaturförhållandena blott sporadisk, detta i
motsats till vad som var fallet under den
postgla-ciala värmetiden, då mäktiga ostronskalbankar
bildades och ostronen utgjorde en av den
dåtida kustbefolkningens viktigaste
näringskällor. Den svenska ostronodlingen får alltså i
464
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
